Öppna huvudmenyn

Chelsea FC

fotbollsklubb i London, England
För damfotbollsklubben, se Chelsea LFC.

Chelsea FC är en fotbollsklubb från sydvästra London i England i Storbritannien som spelar i Premier League. Klubben bildades den 10 mars 1905 och spelar sina hemmamatcher på Stamford Bridge. Klubben ägs av den ryske oljemiljardären Roman Abramovitj, som köpte klubben 2003.

Chelsea FC
Fotbollsklubb
Stamford Bridge stadium.jpg
Klubbens hemmaarena Stamford Bridge 2008.
Grundinformation
Grundad10 mars 1905 (113 år sedan)
Fullständigt namnChelsea Football Club
SmeknamnThe Blues, The Pensioners[1], The Boys in Blue
SeriePremier League
OrtStorbritannien London, England, Storbritannien
HemmaarenaStamford Bridge
(kapacitet: 41 631[2])
Nyckelpersoner
ÄgareRyssland Roman Abramovitj
OrdförandeUSA Bruce Buck
SportchefRyssland Marina Granovskaia
TränareItalien Maurizio Sarri
Ass. tränareItalien Gianfranco Zola
LagkaptenEngland Gary Cahill
Matchställ
Kit left arm chelsea1819h.png
Lagfärger
Kit body chelsea1819h.png
Lagfärger
Kit right arm chelsea1819h.png
Lagfärger
Kit shorts chelsea1819h.png
Lagfärger
Kit socks chelsea1819h.png
Lagfärger
Hemmaställ
Kit left arm chelsea1819a.png
Lagfärger
Kit body chelsea1819a.png
Lagfärger
Kit right arm chelsea1819a.png
Lagfärger
Kit shorts chelsea1819a.png
Lagfärger
Kit socks chelsea1819a.png
Lagfärger
Bortaställ
Meriter
Engelska ligamästare6 (1954/55, 2004/05, 2005/06, 2009/10, 2014/15, 2016/17)
FA-cupen8 (1969/70, 1996/97, 1999/00, 2006/07, 2008/09, 2009/10, 2011/12, 2017/18)
Engelska ligacupen5 (1964/65, 1997/98, 2004/05, 2006/07, 2014/15)
Community Shield4 (1955, 2000, 2005, 2009)
Uefa Champions League1 (2011/12)
Cupvinnarcupen2 (1970/71, 1997/98)
Uefa Europa League1 (2012/13)
Uefa Super Cup1 (1998)
Övrigt
Webbplatschelseafc.com

2015 rankade Forbes klubben som sjätte rikaste till ett värde av $1,37 miljarder.[3]

Chelsea har de senaste åren tampats med Liverpool, Manchester United och Arsenal om herraväldet i den engelska toppfotbollen, de så kallade "The Big Four". Chelsea har blivit engelska mästare sex gånger, senast säsongen 2016/2017. Klubben vann sin hittills enda Champions League-titel 2012.

Innehåll

HistoriaRedigera

Begynnelsen (1905–1915)Redigera

 
Klubbens ligaplaceringar från och med 1906.

Klubben bildades i början av år 1905, på grund av att det fanns en arena att spela på men inget lag. Det var den då kände byggmagnaten Gus Mears som tillsammans med sin bror J.T. hade köpt Stamford Bridge Athletic Ground och en närliggande marknadsplats som grund för den fotbollsstadion Mears drömde om att bygga. Samtidigt erbjöd Great Western Railway sig att köpa marken för att bygga en godshanteringsplats bland annat för kol. Gus Mears övervägde erbjudandet, men inom ett par dagar hade han kontaktat en känd arkitekt av fotbollsarenor och han planerade istället att bygga sin egen fotbollsstadion. Arenan erbjöds till den etablerade klubben Fulham FC i närheten (Stamford Bridge är tekniskt sett beläget inom Fulhams stadsdelsområde, på gränsen till Chelsea). Fulham tyckte dock att kostnaden, 1 500 pund om året, var för hög och tackade nej. Gus Mears vän F.W. Parker (en välkänd finansiär) föreslog då på en pub att de själva skulle starta sin egen klubb med målsättningen att bli en av de främsta i landet. Klubbnamn som Stamford Bridge och Kensington spekulerades, men blev Chelsea – efter grannstadsdelen.

Mears och Parker med sitt Chelsea ansökte till The Southern League, men blev invalda först vid ligans årsmöte samma år (1905) efter ett tidigare avslag på grund av protest från Fulham och Tottenham. Efter två år i division två blev Chelsea uppflyttade, men laget åkte upp och ner mellan divisionerna trots ett flertal för sin tid mycket framgångsrika och kända spelare. Laget nådde en enda cupfinal, 1915, som förlorades mot Sheffield United med 3–0. Finalen var känd som "Khakifinalen" på grund av det pågående första världskriget.

1900-talets senare halvaRedigera

Vid ett tillfälle under 1950-talets början var alla Chelseas fem forwardar landslagsspelare. 1955, under ledning av den legendariske tränaren Ted Drake, vann Chelsea ligan – vilket således innebar en plats i den första Europacupen. Chelsea stoppades dock från deltagande av det engelska fotbollsförbundet, FA, som inte ville att engelska lag skulle spela i de europeiska cuperna. Detta till trots gjorde ligasegern att klubben kunde locka till sig talangfulla spelare och Chelsea var en av världens första klubbar som etablerade en särskild ungdomssektion med lag och professionell träning. Det dröjde dock 50 år innan Chelsea skulle vinna den engelska högstadivisionen igen.

Efter en ny sejour i engelska division två kom laget åter upp i toppdivisionen 1963 kom under resten av decenniet som främst trea och lägst nia. De vann Ligacupen 1965 och gick långt[förtydliga] i FA-cupen både 1965 och 1966 under ledning av managern Tommy Docherty.

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var Chelsea tillsammans med Leeds United FC det lag som dominerade engelsk fotboll. De vann FA-cupen 1970 och året därpå Cupvinnarcupen. Framträdande spelare var under denna tid Peter Osgood, John Hollins, Peter Bonetti, Ron Harris och Alan Hudson. Chelsea blev sammankopplad med den växande musik- och modescenen runt King's Road. En stor ombyggnad av Stamford Bridge startades som skulle ge plats för 60 000 åskådare. Endast den stora läktaren The East Stand blev färdigställd och stora skulder gjorde att projektet övergavs.

1980-talet präglades av stora ekonomiska problem där Chelsea ett tag var mycket nära att åka ned i division tre. Stamford Bridge såldes och Chelsea hade planer på att flytta och dela hemmaarena med grannklubbarna Fulham och Queens Park Rangers, då några matcher lockade endast 6 000 åskådare. Botten nåddes säsongen 1982/1983 då laget slutade på artonde plats med ett publiksnitt på endast 12 642. Managern John Neil lyckades med nöd och näppe rädda kvar laget i tvåan och han rekryterade också spelare som Pat Nevin, David Speedie och Kerry Dixon) – men dessa stannade inte länge nog i klubben för återavancemang till elitnivå.

I början på 1980-talet köpte Ken Bates klubben och började ett segdraget arbete med att åter få Stamford Bridge i Chelseas ägo. 1994 inleddes en totalrenovering av arenan som stod klar 2001. 1993 kom spelande managern Glenn Hoddle vars efternamn lockade storspelare till klubben och lade grunden till de framgångar som dagens Chelsea har, men Hoddle blev istället förbundskapten och klubbens efterträdare blev Ruud Gullit som värvades som spelare av den avgående tränaren. 1998 fick Gullit sparken efter flera kontroverser och trots framgångar i det lagbygge som ännu inte kulminerat, varefter Gianluca Vialli (en annan gammal spelare) tog över och hade inom fyra månader vunnit Ligacupen, Cupvinnarcupen och Uefa Super Cup.

2000 och framåtRedigera

Hösten 2000 ersattes Vialli efter en konflikt med ägaren Bates av sin landsman, italienaren Claudio Ranieri. Ranieri lyckades leda Chelsea till FA-cupfinalen 2002, och året efter till en fjärdeplats i Premier League. Det hårt ekonomiskt ansatta Chelsea säkrade därmed en plats till den kommande säsongens Champions League-kval.

I juli 2003 rapporterade media att Chelsea hade tagits över av den ryska oljemiljardären Roman Abramovitj och klubben tagits bort från börsen och avregistrerats som aktiebolag. Abramovitjs investeringar gjorde det möjligt för Chelsea att plötsligt kunna värva spelare som Claude Makélélé, Hernan Crespo, Joe Cole och Juan Sebastián Verón. Det nya lagbygget resulterade i en andraplats i Premier League 2003/2004 och en semifinalplats i Uefa Champions League 2003/2004. Trots detta annonserades efter säsongen att Ranier fått sparken, som i juni 2004 ersattes av portugisen José Mourinho. Mourinho lyckades genast vinna två titlar; först Ligacupen 2005 och sedan Premier League, och försvarade därefter ligatiteln ett år senare. Chelsea kunde i och med detta börja betraktas som en av de dominerande klubbarna i Europa. Säsongerna 2003/04, 2004/2005 respektive 2006/2007 nådde laget semifinal i Champions League, och vann FA-Cupfinalen 2007 på nyinvigda Wembley Stadium (London). Ligapremiär-vinsten hemma mot Birmingham den 12 augusti 2007 innebar att Chelsea satte nytt rekord i forma av 64 hemmamatcher i rad utan förlust (vilket slog Liverpools tidigare rekord som var 63 hemmamatcher i ligan utan förlust).

Den 20 september 2007 lämnade Mourinho Chelsea, och ersattes kort därefter ersattes av Avram Grant (tidigare förbundskapten för Israels landslag). Han lyckades föra Chelsea till Champions League-final mot Manchester United 2008, men förlorades på straffsparksavgörande (1–1 efter ordinarie speltid). Några dagar efter finalförlusten avskedades Grant och ersattes av Portugals förbundskapten Luiz Felipe Scolari – som fick sparken den 9 februari 2009 till följd av flera floppar, varefter Guus Hiddink fick ett kontrakt fram tills säsongens slut och kunde föra Chelsea upp till semifinal i Champions League. Chelsea lyckades vinna FA-cupfinalen 2009 mot Everton FC, innan Hiddink slutade som tränare.

 
Chelsea mot Blackburn den 24 oktober 2009.

Till säsongen 2009/2010 hämtades Carlo Ancelotti in som tränare, som skulle få klubben att vinna en så kallad dubbel; ligatiteln (med en poängs marginal från Manchester United) och dvs FA-cupen. Chelsea lyckades även med sina 103 gjorda mål i Premier League slå Manchester Uniteds tidigare rekord på 97. Under januari månad 2011 tvekade Abramovitj att investera pengar på Chelsea, men i övergångsfönstret sista dag köptes Fernando Torres och David Luiz för ca 70 miljoner pund. Torres övergång blev inte bara Chelseas dyraste genom tiderna utan även den dyraste där en engelsk klubb var inblandad.[4]. Efter den titellösa säsongen 2010/2011 följde några tränarbyten; med den före detta Chelsea-spelaren Roberto Di Matteo som tränare på våren 2012 blev Chelsea för första gången någonsin Champions League-mästare. (Detta efter straffdramatik mot Bayern München i finalen, som spelades på just Bayern Münchens hemmastadion Allianz Arena, där Didier Drogba blev matchhjälte.) Några månader senare förlorade Chelsea Uefacupfinalen mot Atletico Madrid med 1–4, kort därefter sparkades Di Matteo trots Champions League-titeln.

Klubbens nygamle tränare José Mourinho återkom på hösten 2013, och den 15 maj 2013 blev Chelsea historiska när de besegrade Benfica i Europa League-finalen med 2–1 och är därmed en av fyra klubbar som vunnit både Champions- och Europa League (blev också det första laget att ha både Champions League- samt Europa League-pokalen samtidigt under en viss tid). Den 17 december 2015 fick Mourinho sparken efter en fiaskoartad höst.

TräningsanläggningenRedigera

The Cobham Training Centre är klubbens träningsanläggning ligger i Cobham, Surrey. Anläggningen byggdes 2005 för att kunna konkurrera med andra toppklubbarna som investerat i liknande anläggningar.

SpelareRedigera

Spelartruppen 2018/2019Redigera

Senast uppdaterad: 8 augusti 2018[5]

Målvakter
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
1   Kepa Arrizabalaga 3 oktober 1994 (24 år)   Athletic Bilbao (-18)
13   Willy Caballero 28 september 1981 (37 år)   Manchester City (-17)
31   Robert Green 18 januari 1980 (39 år)   Huddersfield Town (-18)
59   Marcin Bułka 4 augusti 1999 (19 år)   Chelsea

Försvarare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
2   Antonio Rüdiger 3 mars 1993 (25 år)   Roma (-17)
3   Marcos Alonso 28 december 1990 (28 år)   Fiorentina (-16)
15   Victor Moses 12 december 1990 (28 år)   Wigan Athletic (-12)
21   Davide Zappacosta 11 juni 1992 (26 år)   Torino (-17)
24   Gary Cahill   19 december 1985 (33 år)   Bolton Wanderers (-12)
27   Andreas Christensen 10 april 1996 (22 år)   Bröndby (-12)
28   César Azpilicueta 28 augusti 1989 (29 år)   Marseille (-12)
30   David Luiz 22 april 1987 (31 år)   Paris Saint-Germain (-16)
33   Emerson 4 augusti 1994 (24 år)   Roma (-18)
44   Ethan Ampadu 14 september 2000 (18 år)   Exeter City (-17)

Mittfältare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
4   Cesc Fabregas 4 maj 1987 (31 år)   Barcelona (-14)
5   Jorginho 20 december 1991 (27 år)   Napoli (-18)
6   Danny Drinkwater 5 mars 1990 (28 år)   Leicester City (-17)
7   N'Golo Kanté 29 mars 1991 (27 år)   Leicester City (-16)
8   Ross Barkley 5 december 1993 (25 år)   Everton (-18)
10   Eden Hazard 7 januari 1991 (28 år)   Lille (-12)
11   Pedro 28 juli 1987 (31 år)   Barcelona (-15)
12   Ruben Loftus-Cheek 23 januari 1996 (22 år)   Chelsea
14   Tiémoué Bakayoko 17 augusti 1994 (24 år)   Monaco (-17)
17   Mateo Kovačić 6 maj 1994 (24 år)   Real Madrid (-18) (på lån)
20   Callum Hudson-Odoi 7 november 2000 (18 år)   Chelsea
22   Willian 9 augusti 1988 (30 år)   Anzji Machatjkala (-13)
32   Lucas Piazon 20 januari 1994 (25 år)   São Paulo (-11)

Anfallare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
18   Olivier Giroud 30 september 1986 (32 år)   Arsenal (-18)
19   Tammy Abraham 2 oktober 1997 (21 år)   Chelsea
29   Álvaro Morata 23 oktober 1992 (26 år)   Real Madrid (-17)

Utlånade spelareRedigera

Senast uppdaterad: 7 augusti 2018
[6]
Nr Land Pos Namn
   MV Nathan Baxter (i   Yeovil Town till 30 juni 2019)
   MV Jamal Blackman (i   Leeds United till 30 juni 2019)
   MV Eduardo (i   Vitesse till 30 juni 2019)
   F Trevoh Chalobah (i   Ipswich Town till 30 juni 2019)
   F Jake Clarke-Salter (i   Vitesse till 30 juni 2019)
   F Matt Miazga (i   Nantes till 30 juni 2019)
   F Reece James (i   Wigan Athletic till 30 juni 2019)
   F Todd Kane (i   Hull City till 30 juni 2019)
   F Baba Rahman (i   Schalke 04 till 30 juni 2019)
   F Dujon Sterling (i   Coventry City till 30 juni 2019)
   F Fikayo Tomori (i   Derby County till 30 juni 2019)
   F Kurt Zouma (i   Everton till 30 juni 2019)
   MF Victorien Angban (i   Metz till 30 juni 2019)
Nr Land Pos Namn
   MF Lewis Baker (i   Leeds United till 30 juni 2019)
   MF Charlie Colkett (i   Shrewsbury Town till 30 juni 2019)
   MF Kenedy (i   Newcastle United till 30 juni 2019)
   MF Jacob Maddox (i   Chelteham Town till 30 juni 2019)
   MF Mason Mount (i   Derby County till 30 juni 2019)
   MF Nathan (i   Atlético Mineiro till 30 juni 2019)
   MF Kasey Palmer (i   Blackburn Rovers till 30 juni 2019)
   MF Danilo Pantić (i   Partizan Belgrad till 30 juni 2019)
   MF Mario Pašalić (i   Atalanta till 30 juni 2019)
   MF Ruben Sammut (i   Falkrik till 30 juni 2019)
   MF Kyle Scott (i   Telstar till 30 juni 2019)
   A Michy Batshuayi (i   Valencia till 30 juni 2019)
   A Joao Rodríguez (i   Tenerife till 30 juni 2019)

UtvecklingslagRedigera

Senast uppdaterad: 6 september 2018[7]
Nr Land Pos Namn
   MV Jamie Cumming (-99)
   MV Jared Thompson (-99)
   MV Marcin Bułka (-99)
   F Joseph Colley (-99)
   F Josh Grant (-98)
   F Juan Castillo (-00)
   F Marc Guehi (-00)
   F Renedi Masampu (-99)
   F Richard Nartey (-98)
   F Tariq Lamptey (-00)
   MF Billy Gilmour (-01)
Nr Land Pos Namn
   MF Charlie Wakefield (-98)
   MF Conor Gallagher (-00)
   MF George McEachran (-00)
   MF Luke McCormick (-99)
   MF Marco van Ginkel (-92)
   MF Tariq Uwakwe (-99)
   A Charlie Brown (-99)
   A Daishawn Redan (-01)
   A Islam Feruz (-95)
   A Lucas Piazon (-94)
   A Martell Taylor-Crossdale (-99)

AkademilagRedigera

Senast uppdaterad: 6 september 2018[8]
Nr Land Pos Namn
   MV Ethan Wady (-02)
   MV Jake Askew (-02)
   MV Karlo Žiger (-01)
   MV Nicolas Tie (-01)
   F Ian Maatsen (-02)
   F Jack Wakely (-00)
   F James Clark (-01)
   F Jordan Aina (-01)
   F Marcel Lavinier (-00)
   F Pierre Ekwah Elimby (-02)
Nr Land Pos Namn
   F Sam McClelland (-02)
   MF Clinton Mola (-01)
   MF Henry Lawrence (-01)
   MF Jon Russell (-00)
   MF Marcel Lewis (-01)
   MF Thierno Ballo (-02)
   MF Tino Anjorin (-01)
   A Armando Broja (-01)
   A George Nunn (-01)

Årets spelareRedigera

År Vinnare
1967   Peter Bonetti
1968   Charlie Cooke
1969   David Webb
1970   John Hollins
1971   John Hollins
1972   David Webb
1973   Peter Osgood
1974   Gary Locke
1975   Charlie Cooke
1976   Ray Wilkins
1977   Ray Wilkins
1978   Micky Droy
1979   Tommy Langley
1980   Clive Walker
1981   Petar Borota
1982   Mike Fillery
1983   Joey Jones
 
År Vinnare
1984   Pat Nevin
1985   David Speedie
1986   Eddie Niedzwiecki
1987   Pat Nevin
1988   Tony Dorigo
1989   Graham Roberts
1990   Ken Monkou
1991   Andy Townsend
1992   Paul Elliott
1993   Frank Sinclair
1994   Steve Clarke
1995   Erland Johnsen
1996   Ruud Gullit
1997   Mark Hughes
1998   Dennis Wise
1999   Gianfranco Zola
2000   Dennis Wise
 
År Vinnare
2001   John Terry
2002   Carlo Cudicini
2003   Gianfranco Zola
2004   Frank Lampard
2005   Frank Lampard
2006   John Terry
2007   Michael Essien
2008   Joe Cole
2009   Frank Lampard
2010   Didier Drogba
2011   Petr Cech
2012   Juan Mata
2013   Juan Mata
2014   Eden Hazard
2015   Eden Hazard
2016   Willian
2017   Eden Hazard

Svenskar som spelat i ChelseaRedigera

  • Magnus Hedman
    • Gjorde comeback i Chelsea som fjärdemålvakt säsongen 2006 - 2007 då Petr Cech hade skadat sig. Hedman fick dock bara spela en match. I reservlaget.

Tidigare spelareRedigera

StatistikRedigera

TabellplaceringarRedigera

Premier League-placering de senaste 23 säsongerna:

Plats 95/96 96/97 97/98 98/99 99/00 00/01 01/02 02/03 03/04 04/05 05/06 06/07 07/08 08/09 09/10 10/11 11/12 12/13 13/14 14/15 15/16 16/17 17/18
1 X X X X X
2 X X X X
3 X X X X
4 X X
5 X X
6 X X X X
7
8
9
10 X X
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20

ReferenserRedigera

Externa länkarRedigera