Andrakammarvalet i Sverige 1914 (27 mars)

Andrakammarvalet i Sverige den 27 mars 1914 var ett hastigt utlyst extraval.

Andrakammarvalet i Sverige 1914 (27 mars)

27 mars 1914
Sveriges riksdags andra kammares 230 platser
Första parti Andra parti Tredje parti   Ledare Arvid Lindman Hjalmar Branting Karl Staaff Parti Allmänna valmansförbundet Socialdemokraterna Liberala samlingspartiet Föregående val 65 64 101 Erhållna mandat 86 73 71 Mandatförändring 21 ▲ 9 ▲ 30 ▼ Röster 286 250 228 712 245 107 Andel 37,7% 30,1% 32,2%
Statsminister före valet Karl Staaff Liberala samlingspartiet Ny statsminister Hjalmar Hammarskjöld Oberoende konservativ

Bakgrund och valkampanj

Bakgrunden till extravalet var den så kallade borggårdskrisen, mellan den liberale statsministern Karl Staaff och den konservative kung Gustav V, vilken inleddes med demonstrationen bondetåget och kungens borggårdstal den 6 februari 1914.

I dyningarna efter bondetåget avgick regeringen Staaff den 17 februari 1914, och extraval utlystes till den 27 mars samma år. Valdebatten kom att fokuseras kring två frågor, försvarspolitiken och monarkins beskaffenhet. Allmänna valmansförbundet drev en hätsk kampanj till förmån för båda dessa, medan Liberala samlingspartiet ville rusta ned försvaret och begränsa kungens makt och införa parlamentarism. Karl Staaff blev personligen måltavla för en intensiv hatkampanj, på grund av sin nedrustningsvänlighet.

Valresultat

För samtliga genom valet invalda riksdagsmän, se Lista över ledamöter av Sveriges riksdags andra kammare 1914.

Parti		Partiledare	Röster			Mandatfördelning
			Antal	%	+− %	Antal	+−
	Allmänna valmansförbundet	Arvid Lindman	286 250	37,7	+6,4	86	+21
	Liberala samlingspartiet	Karl Staaff	245 107	32,2	−8,0	71	−30
	Sveriges socialdemokratiska arbetareparti	Hjalmar Branting	228 712	30,1	+1,6	73	+9
	Övriga partier	—	125	0,0	—	—	—
Antal giltiga röster			760 194	100,0		230
Ogiltiga röster			8 229
Totalt			768 423 (69,9 %)

Inför valet var 1 092 454 personer röstberättigade.

Regeringsbildning

Valutgången blev en framgång framför allt för högern och Allmänna valmansförbundet, men även Socialdemokraterna utökade sina riksdagsmandat. Karl Staaff och Liberala samlingspartiet gick dock kraftigt tillbaka, och från att ha varit kammarens största parti, blev det dess minsta.

Den partipolitiskt obundne, men kungavänlige och konservativt färgade, Hjalmar Hammarskjöld hade fått rycka in som tillfällig statsminister redan vid Staaffs avgång, och hans ämbetsmannaregering fick kungens fortsatta förtroende, i väntan på höstens ordinarie val.

Källor

• Peter Esaiasson (1990). Svenska valkampanjer 1866-1988. Stockholm: Allmänna förlaget. ISBN 91-38-92035-2 
• SCB: Riksdagsmannavalen våren 1914