Anders Norberg, född 13 december 1745 i Hubbo församling i Västmanland, död 5 september 1820,[1] var en svensk präst. Han var son till lektorn och prosten Olof Norberg (1698–1765) och Christina Petræus (1713–1768).[2]

Efter studier i Västerås blev Norberg student i Uppsala 1766, magister 1770, historiarum docens vid Uppsala universitet 1772, notarie vid kungliga hovkonsistorium 1775. Han avlade pastoralexamen 1777 och prästvigdes samma år. Han blev kunglig hovpredikant och andre pastor i Livdrabantkåren 1779, kyrkoherde i Söderköpings församling 1784 (tillträdde 1787), prost 1785 och teologie doktor 1800. Norberg var preses vid prästmötet 1802.[2]

Under sin första utrikesresa, som företogs 1780–1783, besökte han Tyskland, Holland, Frankrike, Schweiz, Italien och Danmark. Den andra resan skedde i sällskap med ordensbiskopen baron Carl Edvard Taube till Rom under Gustav III:s vistelse där, då Taube predikade på påskdagen och Norberg på annandagen, "hvarvid Hans Maj:t behagade offentligen begå Herrans H. Nattvard" och dessa predikningar var de första lutherska som hållits i "Catholicismens Hufvudstad". Den tredje utrikesresan företogs till Colmar i Alsace, i sällskap med tre grevar Piper och två baroner Taube.[2]

Han var ledamot av ecklesiastikberedningen 1786–1787, av Nordiska sällskapet i London sedan 1785, av sällskapen Utile dulci och Pro Fide et Christianismo samt av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg.[2]

Norberg gifte sig 1787 med Sigrid Kolmodin (1757–1843), dotter till prosten Gabriel Kolmodin och Eva von Schantz.[2] De hade tre döttrar som nådde vuxen ålder: Adriana (1789–1811) gift 1810 med Erik Gustaf Brydolf; Petronella Margareta (1788–1879), som efter systerns död 1811 gifte sig 1814 med svågern Erik Gustaf Brydolf; Andrietta, som gifte sig med kyrkoherden Gustaf Fredrik Lindmark och fick sonen Knut Lindmark.

KällförteckningRedigera