Nyakaledonienhök

fågelart i Melanesien
(Omdirigerad från Accipiter haplochrous)

Nyakaledonienhök[2] (Accipiter haplochrous) är en fågel i familjen hökar inom ordningen hökfåglar.[3]

Nyakaledonienhök
Status i världen: Nära hotad[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökar
Accipitridae
SläkteAccipiter
ArtNyakaledonienhök
A. haplochrous
Vetenskapligt namn
§ Accipiter haplochrous
AuktorSclater, 1859
Synonymer
  • Nya Kaledonienhök
  • Nykaledonsk hök

Utseende och läten redigera

Nyakaledonienhöken är en medelstor (34 cm) och satt, svartvit hök med korta och breda vingar. Adulta fågeln är skiffergrå ovan, undertill något ljusare på strupen och övre delen av bröstet, medan resten av undersidan är vit. Den har vidare vita vingundersidor med svarta vingspetsar, gula ben, gul vaxhud och orangerött öga. Ungfågeln är fint rostbrunbandad på mörkbrun botten ovan med ljusare nackkrage, medan undersidan är gräddvit med svartbrun streckning på strupen och bröstet, mot de bakre delarna övergående i fläckar och band. Ögat är gult. Lätet beskrivs som ett högt och ljust "tseee-tseee-tseee".[4][5]

Utbredning och systematik redigera

Fågeln förekommer enbart på ön Nya Kaledonien.[3] DNA-studier visar att Accipiter så som det är konstituerat idag är parafyletiskt gentemot kärrhökarna i Circus.[6][7][8][9] Det medför att antingen flyttas de distinkta kärrhökarna till Accipiter eller så delas Accipiter upp i flera mindre släkten. För nykaledonsk hök del skulle det innebära att den därför behöver flyttas till ett annat släkte, möjligen Tachyspiza.

Levnadssätt redigera

Arten hittas i skog och buskmarker, från havsnivå till 1300 meters höjd. Födan är dåligt känd, men tros mestadels bestå av ödlor, insekter som gräshoppor och skalbaggar samt små däggdjur som polynesisk råtta. Fåglar i spelflykt har noterats i september och häckningssäsongen sträcker sig troligen till december.[5]

Status redigera

Med tanke på att arten är begränsad till en enda ö och det faktum att den tros minska i antal till följd av habitatdegradering kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN den som nära hotad.[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 1500 och 7000 vuxna individer.[1]

Noter redigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Accipiter haplochrous Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Dutson, G. 2011. Birds of Melanesia: Bismarcks, Solomons, Vanuatu and New Caledonia. Christopher Helm, London.
  5. ^ [a b] Debus, S., Kirwan, G.M. & Christie, D.A. (2020). White-bellied Goshawk (Accipiter haplochrous). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53057 11 mars 2020).
  6. ^ Kocum, A. (2006), “Phylogenie der Accipitriformes (Greifvögel) anhand verschiedener nuklearer und mitochondrialer DNA-Sequenzen”, Dissertation, Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald.
  7. ^ Griffiths, C.S., G.F. Barrowclough, J.G. Groth and L.A. Mertz (2007), Phylogeny, diversity, and classification of the Accipitridae based on DNA sequences of the RAG-1 exon, J. Avian Biol. 38, 587-602.
  8. ^ Lerner, H.R.L., M.C. Llaver, and D.P. Mindell (2008), Molecular Phylogenetics of the Buteonine Birds of Prey (Accipitridae), Auk 304, 304-315.
  9. ^ Breman, F.C., K. Jordaens, G. Sonet, Z.T. Nagy, J. Van Houdt, and M. Louette (2013), DNA barcoding and evolutionary relationships in Accipiter Brisson, 1760 (Aves, Falconiformes: Accipitridae) with a focus on African and Eurasian representatives, J. Ornithol. 154, 265-287.

Externa länkar redigera