Vanlig groda
Vanlig groda (Rana temporaria) är en grodart i släktet Rana som tillhör brungrodorna.
| Vanlig groda Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 Vanlig groda | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Groddjur Amphibia |
| Ordning | Stjärtlösa groddjur Anura |
| Familj | Äkta grodor Ranidae |
| Släkte | Rana |
| Art | Vanlig groda R. temporaria |
| Vetenskapligt namn | |
| § Rana temporaria | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 | |
 | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
| Namn | Trakt | Referens |
|---|---|---|
| Fröa | Blekinge, Kalmar län, Östergötland | [2] |
| Kossa | Närke | [3] |
Utseende
redigeraGrodan är variabel i färgen, men vanligen beige, ljusbrun till mörkbrun eller grönbrun, samt med mörkare fläckar (som dock kan vara svåra att urskilja hos mörkare individer). Rödaktiga och nästan svarta individer förekommer också. Undersidan är ljus, och vanligtvis omönstrad. Under parningstiden får hanens hud ofta en blåaktig anstrykning. Grodan kan dessutom variera färg och ryggmönster från dag till dag. Den blir mellan 5 och 9 cm lång, i undantagsfall upp till 11 cm. Som hos de flesta svanslösa groddjur är honorna större än hanarna.[4]
Det är svårt att skilja vanlig groda från åkergrodan som också är en brungroda; det enda säkra kännetecknet är fotrotsknölen vid basen av den innersta tån på bakfoten, som är högst 1/3 av tåns längd (tydligt längre hos åkergrodan)[5].
Utbredning
redigeraGrodan finns i större delen av Europa från norra Spanien till Uralbergen. Den saknas i södra Italien, större delen av Balkan och Kaukasus, men går i öster till västra Sibirien och norra Kazakstan.[1] Den infördes till Irland omkring 1720[5], och är den enda grodart som finns där[6].
Den förekommer i nästan hela Skandinavien med undantag för vissa öar (främst Fyn och öarna söder därom, Læsø, Lolland, Falster, Bornholm, Öland och Gotland), östra och centrala Kalmar län, centralt på det småländska höglandet samt fläckvis i de norska och svenska fjällen. Den är fridlyst i hela Skandinavien.[4]
Vanor
redigeraVanlig groda finns i stränder och sankmark, samt gärna i fuktiga områden i skogar och ängar och i mindre vattensamlingar. Den kan också förekomma längre från vatten, på åkrar och andra odlade områden.[5] Den är aktiv under större delen av dygnet utom den allra varmaste tiden på dagen[7].
Den vanliga grodan lever på en mycket varierande diet av maskar, larver, sniglar, insekter, spindlar och lockespindlar. Även andra grodor kan ätas; kannibalism förekommer.[4] Curry-Lindahl nämner att den även förtär växtföda, som barr och gräs, samt uppger att även fågelungar vid något enstaka tillfälle skall ha förtärts.[5]
Grodan är inaktiv under vintern, men det är endast i de nordligaste delarna av dess utbredningsområde som den går i egentlig vintersömn; i Nordfinland går den i dvala från slutet av september, i de nordligaste delarna av utbredningsområdet, som Västsibirien, redan i början av månaden. I Sydskandinavien sker det i mitten i oktober, men det är inte ovanligt att grodan vaknar ur dvalan och uppträder under milda vinterdagar.[4] I Sydeuropa förekommer en kortare period av inaktivitet under årets sista månader[7]
Fortplantning
redigera
Leken, som sker i vattensamlingar av mycket varierande storlek, är beroende av att temperaturen är tillräckligt hög för att äggen ska utvecklas. I Skandinavien leker grodan i april till maj, i fjällen så sent som juni.[5] I Centraleuropa kan den starta sent i februari, medan den i Sydeuropa kan inträffa redan i början av månaden[7]. Fortplantningsperioden är ganska kort, knappt två veckor. Amplexus (hanens omfamning av honan vid äggläggningen) sker alldeles bakom framfötterna. Honan lägger vanligen mellan 1 500 och 3 000 ägg. Honorna tenderar att lägga sina ägg tillsammans, så att de bildar stora klumpar på en storlek av mer än en m2.[4] Äggen kläcks efter 2 till 3 veckor beroende på temperaturen. Ynglet tar 2 till 3 månader på sig att förvandlas.[5]
När en hanne av misstag vill para sig med en annan hanne har den ett specielt läte. Honor som inte är parningsvilliga använder samma läte. Andra honor undviker hannar genom att rotera kroppen. Ifall hannen fortfarande vill para sig spelar honan död. Hon sträcker sina armar och ben ut och är orörlig. Ofta vill flera hannar para sig med samma hona. Så skapas en boll med flera individer. Några honor kvävs vid dessa tillfällen ihjäll.[8]
Källor
redigera- ^ [a b] Sergius Kuzmin, Vladimir Ishchenko, Boris Tuniyev, Trevor Beebee, Franco Andreone, Per Nyström, Brandon Anthony, Benedikt Schmidt, Agnieszka Ogrodowczyk, Maria Ogielska, Jaime Bosch, Claude Miaud, Jon Loman, Dan Cogalniceanu, Tibor Kovács, István Kiss 2009 Rana temporaria . Från: IUCN 2009. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 18 augusti 2020.
- ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 169, spalt 1, Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962 [1]
- ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 347, spalt 2, Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962 [2]
- ^ [a b c d e] Kåre Fog, Adam Schmedes, Dorthe Rosenørn de Lasson 2001. Nordens padder og krybdyr ISBN 87-12-02982-3
- ^ [a b c d e f] Kai Curry-Lindahl 1988. Däggdjur, groddjur & kräldjur ISBN 91-1-933262-9
- ^ Enfo (Eires miljödepartement) Arkiverad 28 september 2007 hämtat från the Wayback Machine. Läst 2008-10-09
- ^ [a b c] Donato Ballasina 1984. Amphibians of Europe ISBN 0-7153-8603-4
- ^ Insa Germerod (16 oktober 2023). ”Totstellen beim Sex: Wie sich Grasfroschweibchen gegen Männchen wehren” (på tyska). National Geographic (Germany). https://www.nationalgeographic.de/tiere/2023/10/totstellen-beim-sex-grasfroschweibchen-abwehr-gegen-maennchen-fortpflanzung-biologie.
Externa länkar
redigera
Wikimedia Commons har media som rör Vanlig groda.
