Upplands runinskrifter 411
runsten i uppland
U 411 är en vikingatida runsten av ljusröd granit i Norra Til, Sankt Olovs socken (Sankt Olof) och Sigtuna kommun.[1]
| Upplands runinskrifter 411 | |
| Runristning | |
 | |
| Land | Sverige |
|---|---|
| Landskap | Uppland |
| Län | Stockholm |
| Kommun | Sigtuna |
| Socken | Sankt Olof |
| Plats | N. Til |
| Koordinater | 59°37′29″N 17°44′52″Ö / 59.62480°N 17.74776°Ö |
| Kulturmärkning | |
| Runristning | |
| - Referens nr. | Sigtuna 75:1 |
| Tillkomsttid | V |
| Signum | U 411 |
| Stil | Pr4 |
| Information från FMIS samt Samnordisk runtextdatabas. | |
Runstenen är 2 meter hög, 0,8 meter bred och 0,7 meter tjock. Den har en närmast triangelformad genomskärning, något avsmalnande mot spetsen. Otydlig stenpackning finns norr därom. Runorna och ristningen vetter åt söder. Runhöjden är 7 centimeter.[2]
Inskriften redigera
Translitterering av runraden:
- × ilturi × lit × raisa × stin × eftiʀ × sukiʀ × faþur × sin × kuþ × hialbi · ant · ahns ×[1]
Normalisering till runsvenska:
- ''ilturi let ræisa stæin æftiʀ Syggæiʀ/Søygæiʀ, faður sinn. Guð hialpi and hans.[1]
Översättning till nusvenska:
- ilturi lät resa stenen efter Sigger, sin fader. Gud hjälpe hans ande.[3]
ilturi är unikt för U 411. Det kan vara prefixbinamn, som börjar på ill — «ond»,[3] eller kan återge ett Eld-Orri (den sista är inte omöjlig, men osannolikt).[4] Sigger är sammansatt namn Sig-gæiʀʀ,[3] kan finnas i nominativform [sikiʀ] på U 224, ackusativform si[k]is på U 1104.[5]
Källor redigera
- ^ [a b c] Samnordisk runtextdatabas, U 411 $, 2014
- ^ Fornminnesregistret: Sigtuna 75:1
- ^ [a b c] Elias Wessén, Sven B.F. Jansson, red (1943-1946). Sveriges runinskrifter. Bd 7, Upplands runinskrifter, del 2. Stockholm: KVHAA. sid. 187. http://www.raa.se/runinskrifter/sri_uppland_b07_h02_text_1.pdf
- ^ Källström, Magnus (2012). Binamn på vikingatida runstenar : hur vanliga är de och varför finns de där?. Norna-förlaget. sid. 65–88. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:raa:diva-5999. Läst 23 januari 2020
- ^ Peterson, Lena. (2007). Nordiskt runnamnslexikon (Femte, rev. utgåvan). Inst. för Sprak- och Folkminnen. ISBN 978-91-7229-040-2. OCLC 219264733. https://www.worldcat.org/oclc/219264733. Läst 23 januari 2020
Externa länkar redigera
- Lagman, Svante, 1990: De stungna runorna. Användning och ljudvärden i runsvenska steninskrifter. Uppsala. (Runrön 4.)
- O Kyhlberg 1979: Runstenar i Sigtuna.
- Floderus, Erik (1945). De äldsta sigtunavägarna och ortnamnet Til. http://kulturarvsdata.se/raa/dokumentation/65559751-cc5f-4667-bf35-94255840b64c. Läst 23 januari 2020.