Sven Rinman

svensk bergsvetenskapsman, som har kallats Den svenska bergshanteringens fader
Artikel Diskussion
Ej att förväxla med Sven Rinman (bibliotekarie).

Sven Rinman, född 12 juni 1720 (gamla stilen) i Uppsala, död 20 december 1792 i Eskilstuna, var en svensk bergsvetenskapsman, som har kallats Den svenska bergshanteringens fader.

Sven Rinman
Sven Rinman-1847.jpg
Född1720 (g.s.)[1]
Uppsala församling, Sverige[1]
Död20 december 1792[1][2] (72 år)
Eskilstuna stadsförsamling, Sverige[1]
MedborgarskapSvenskt
SysselsättningMetallurg, kemist
BefattningBergsråd
Redigera Wikidata
Sven Rinman. Verk på Fristadstorget i Eskilstuna.
Rinmansmonumentet i Eskilstuna. Texten lyder "Sven Rinman Född 1720 Död 1792 - I förtjenst om bergs-handteringen. Den främste på sin tid. Af bruks-societeten."

BiografiRedigera

Sven Rinmans far var lanträntmästaren Gustaf Rinman och modern hette Magdalena Leijonmarck, och avled när han var tre år. Fyra år gammal blev han student vid Uppsala universitet, där han sedermera undervisades av Samuel Klingenstierna. Rinman förvärvade sig redan som yngling skicklighet i proberkonsten (konsten att analysera olika bergarters innehåll av mineral och metaller) och blev 1740 auskultant i Bergskollegium. Han gjorde 1746–47, med understöd av bruksidkarna Claes Grill och Charles De Geer, en studieresa till Holland, Tyskland och Frankrike, under vilken han besökte bergverk, bruk och fabriker och gjorde sig förtrogen med i Sverige då okända arbetsmetoder. Han utnämndes 1749 till inspektör över Roslagens bergverk, 1750 till direktör över Hällefors silververk samt 1751 till övermasmästare i Västerbergslaget.

Han upptog på flera platser nya gruvor, startade en mängd bruksanläggningar och introducerade flera mestadels av honom själv gjorda uppfinningar, bl.a. avseende aluntillverkning ur skiffer, valsning av kopparplåtar, förtenning av bleck, förbättring i smältprocessen vid ståltillverkning, garvstålssmide med stenkol, damaskering och förgyllning på stålarbeten, borrmaskiner för kanoner, tillverkning av fingerborgar o.s.v. Genom åtskilliga rön vart han även en av blåsrörskemins grundläggare. Han kallades 1760 till direktör för grov- och svartsmidet i riket, 1775 till assessor "utan lön, men med säte och stämma" i Bergskollegium och 1782 till bergsråd. Genom sina råd och utredningar bidrog han väsentligen till upprättande av Eskilstuna fristad, och han blev direktör för denna 1784.

EftermäleRedigera

Vetenskapsakademien, av vilken han blev ledamot 1753, präglade 1823 en minnespenning till hans ära. 1833 restes på Fristadstorget i Eskilstuna en järnminnesvård över honom, Rinmansmonumentet. Monumentet blev senare flyttad till Rinmansparken. I Eskilstuna återfinns Rinmansgatan, Rinmansplatsen, Rinmansparken och Rinmangymnasiet. På Kungsholmen i Stockholm finns Sven Rinmans gata.

Under åren 1970–1990 bedrevs i Eskilstuna under namnet "Sven Rinman Laboratoriet" (Rinmanslaboratoriet) forskning beträffande äldre metalltillverkning framför allt på mikroskopering av arkeologiskt funna järnföremål och järnslagger. Verksamma vid laboratoriet var främst bergsingenjörerna Stig Blomgren och Erik Tholander, Eskilstuna.

Rinman förknippas även med pigmentet Rinmans grönt eller koboltgrönt, en förening av kobolt och zinkoxid.

SläktRedigera

Sven Rinman var gift med Catharina Elisabeth Odelstierna, vars farfar var den bekante Erik Odelstierna och vars bror Erik Odelstierna d.y. var bergmästare i Västerbotten och Nya Kopparberg. Sven Rinmans och Catharina Odelstiernas son Carl Rinman blev bergmästare.

Sven Rinman var farfar till metallurgen Ludvig Rinman (1815–90) och farfars farfar till publicisten Erik B. Rinman (1870–1932). Hans brorsons sonson var uppfinnaren Ludvig Rinman (1874).

BibliografiRedigera

Tryckta skrifterRedigera

HandskrifterRedigera

  • Anmärkningar wid Los kopparwärk och grufwor uti Färila sockn och Hälsingl. besedda den 8 augusti 1748. 1748. Libris länk 
  • Berättelse om the uti Nerike och Örebro län belägna gröfwre järn och stål manufactur werkens tilstånd för åhr 1763. 1763. Libris länk 

KällorRedigera

 Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Rinman, 1. Sven, 1904–1926.

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d] Sven Rinman, Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt Biografiskt Lexikon-ID: 6768, läs online, (Källa från Wikidata)
  2. ^ SNAC, SNAC Ark-ID: w6bg3fvg, omnämnd som: Sven Rinman, läst: 9 oktober 2017, (Källa från Wikidata)

Vidare läsningRedigera

  • Björkenstam, Nils (1992). ”Sven Rinman: i bergshanteringens tjänst”. Årsbok / Eskilstuna museer 1992,: sid. 16-55 : ill.. 0280-400X. ISSN 0280-400X.  Libris 10125565
  • Bodman, Gösta (1949). ”Sven Rinmans reseanteckningar 1746-1747”. Dædalus (Stockholm) 1949,: sid. [71]-85 : ill.. 0070-2528. ISSN 0070-2528.  Libris 10631864
  • Bodman, Gösta (1950). ”Sven Rinmans reseanteckningar 1746-1747. D. 2”. Dædalus (Stockholm) 1950(20),: sid. [53]-63 : ill.. 0070-2528. ISSN 0070-2528.  Libris 10635397
  • Bodman, Gösta (1952). ”Sven Rinmans reseanteckningar 1746-1747. D. 3”. Dædalus (Stockholm) 1952,: sid. [104]-115. 0070-2528. ISSN 0070-2528.  Libris 10636422
  • Fors, Hjalmar (2005). ”Patrioter och kosmopoliter i vetenskapen: om Sven Rinmans och Torbern Bergmans självbild”. Sjuttonhundratal 2005,: sid. [59]-75. 1652-4772. ISSN 1652-4772.  Libris 10185827
  • Forsstrand, Carl (1920). Sven Rinman: minnesteckning till 200-årsdagen av hans födelse, på uppdrag av Jernkontoret utarbetad. Stockholm: Gebers förlag. Libris länk 
  • Götlind, Anna (1997). Breven från Skisshyttan: metallurgisk försöksverksamhet i Norrbärke vid 1700-talets mitt. Falun: Dalarnas forskningsråd. Libris länk 
  • Hedvall, Anders (1970). Sven Rinman: tryckta skrifter 1922-1969 : bibliografi utg. till 65-årsdagen 1 april 1970. Acta Bibliothecae regiae Stockholmiensis, 0065-1060 ; 9. Stockholm. Libris länk 
  • Ohlsson, Bror-Erik (1992). ”Eskilstuna Fristad och Sven Rinman”. Årsbok / Eskilstuna museer 1992,: sid. 95-115 : ill.. 0280-400X. ISSN 0280-400X.  Libris 10197411
  • Ohlsson, Bror-Erik (1992). ”Sven Rinman (1720-1792)”. Årsbok / Eskilstuna museer 1992,: sid. 5-15 : ill.. 0280-400X. ISSN 0280-400X.  Libris 10125512
  • Ohlsson, Bror-Erik (1991). ”Sven Rinman på stadsarkivet i Eskilstuna.”. Bergslagsarkiv (Uppsala : Föreningen Bergslagsarkiv, 1989-) 1991 (3),: sid. 49-55 : ill.. ISSN 1100-7087. ISSN 1100-7087 ISSN 1100-7087.  Libris 3167360
  • Regnéll, Gerhard (2002). ”Sven Rinmans Bergverks Lexicon (1788-89)”. Alla ord är lika roliga : festskrift till Lars Svensson 28 februari 2002 (2002): sid. 136-141.  Libris 8740909
  • Sven Rinman 1720-1792: ett 200-årsminne. Årsbok / Eskilstuna museer, 0280-400X ; 1992. Eskilstuna: Eskilstuna museer. 1992. Libris länk 

Externa länkarRedigera

Hämtad från "https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Sven_Rinman&oldid=47129149"