Alun är trivialnamnet på kaliumaluminiumsulfat KAl(SO4)2·12H2O. I den gamla svenska farmakopéen benämndes alun Alumini Kalii Sulfas.

Alun säljs även under namnet Thai-sten[1] och används som deodorant

Alun framställs genom behandling av bauxit med svavelsyra och kaliumsulfat eller genom kalcinering och lakning av alunhaltiga skiffrar.

I Sverige finns alunskiffer i Närke, Skåne, Västergötland och på Öland i form av en finkornig blandning av fältspat, lera, svavelkis och brännbara bituminösa ämne.

Traditionell tillverkningRedigera

Traditionell tillverkning är en omständlig process. Först läggs alunskiffern varvtals med ris, som antändes, och då och då övergjuts med vatten. De bituminösa ämnena, svavelkisen och risknippena förbrinner långsamt, varvid bildas järnoxid (ger en röd färg), järnvitriol (FeSO4), svavelsyra (H2SO4), aluminiumsulfat (Al2(SO4)3) och kaliumsulfat (K2SO4).

Den brända skiffern urlakas i cisterner nergrävda i marknen. Därefter tappas losningen på stora, flata avdunstningspannor av blyplåt, som eldas med den brännbara alunskiffern. En del av den i lösningen befintliga järnvitriolen syresätts därvid, varvid järnoxidsulfat utfälls som gult alunslam. Tillsammans med gips (CaSO4•2H2O), som finns i alunluten bildar slammet lätt pannsten, som fördärvligt fastnar i pannplåtens botten. Detta motverkas genom ständig omrörning.

Efter en tids avdunstning tappas luten i kar, och lämnas i vila tills alunslammet sjunkit till botten. Den nu klara lösningen pumpas till kristalliseringskar, där den får vila tills lösningen blir helt kall. Därvid utkristalliseras små alunkristaller (saffian) som tvättas med moderlut. Resten är då raffinerat alun.

Raffineringsprocessen fortsätter genom upplösning i kokande vatten och långsam kristallisering i stora fat. Till slut återstår gröna kristaller av järnvitriol, FeSO4. Moderluten är rik på glaubersalt (natriumsulfat Na2(SO4)·10 H2O), och bittersalt (magnesiumsulfat, MgSO4), men detta tillvaratas inte.

Alunslammet rostas i flamugnar till rödfärg. Den brända skiffern mals och används som cement.

Utomlands tillämpas andra processer.

AnvändningRedigera

Alun har en sedan länge känd blodstoppande effekt. Apoteket i Sverige sålde tidigare[2] alunstift för användande efter skärskador som kan inträffa vid rakning. Alun kan även användas vid färgning av tyg (betning) och garvning av skinn. Alun har även använts för vattenrening och för färgning och limning av papper.[3]

Alun har haft stor betydelse inom textilfärgning och för tillverkning av färglacker. En restprodukt från framställningen av alun, alunslam, lanserades på 1700-talet som ett alternativ till importerade gröna pigment. Det är olivgrönt och användes framför allt utomhus i slamfärg men fick aldrig någon större betydelse.[4]

Alun kan också användas när man gör trolldeg, för att få degen smidig utan att kladda. Det kan även användas vid gurkinläggning. Som livsmedelstillsats fungerar det som surhetsreglerande medel och har E-nummer 522.


I Sverige produceras Alun av exempelvis det statliga läkemedelsföretaget APL (Apotek Produktion & Laboratorier) [5]

EtymologiRedigera

Det finns två konkurrerande förklaringar till uppkomsten av ordet alun:

  1. Från mineralets namn på latin, alumen. Det har då kommit in i svenskan via lågtyskan. [6]
  2. Av grekiska halme, sälta [7]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ "Alun". Shenet.se. Läst 2012-06-13.
  2. ^ "Varför finns inte Alunstift på Apoteket?". apoteket.se. Läst 3 november 2016.
  3. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
  4. ^ Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (2015). Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid (3). Stockholm: Svensk Byggtjänst. sid. 298 
  5. ^ ”Alun APL 30g - Köp eller hitta råd på Apoteket.se”. www.apoteket.se. https://www.apoteket.se/produkt/alun-apl-30g-30-g-904014/. Läst 1 augusti 2020. 
  6. ^ Elias Wessén: Våra ord, deras uttal och ursprung (Norstedt & Söner, Stockholm 1966)
  7. ^ Kemilärarnas Resurscentrum (KRC)[död länk] Antika namn på kemikalier