Skörl
Skörl kallas ibland järnturmalin och är en ädelsten i turmalingruppen. Namnet har den fått efter en medeltida fyndort Schörl (dagens Zschorlau) i Sachsen i Tyskland. Stenen finns nämnd 1505, men var troligen känd redan före 1400. Linné beskriver den 1748.
| Skörl | |
 Skörl från Brasilien | |
| Kategori | Mineral |
|---|---|
| Grupp | Silikater |
| Kemisk formel | [Na][Fe32+][Al6][(OH)3 |
| Färg | Svart, blåsvart, brunsvart, sällsynt grönsvart |
| Kristallstruktur | Trigonalt |
| Brott | Oregelbundet, spröd |
| Hårdhet (Mohs) | 7 (Mohs hårdhetsskala) |
| Dubbelbrytning | nω=1,660 — 1,672 nε =1,635 — 1,650 |
| Streckfärg | Gråvitt till blåvitt |
| Densitet | 3 244 kg/m3 (beräknad) |
Skörl är oftast svart och är den vanligaste mineralen i turmalingruppen. Man kan hitta skörl i graniter, granitpegmatiter, i vissa skiffrar samt i vissa hydrotermala mineraliseringar.[1]
Den granitiska bergarten luxullianit består av skörl och rosa ortoklas.[1]
På spanska kallas stenen afrisita, på ryska шерл (scherl), på engelska stavas schorl, shirl och schirl. Synonyma namn afrisite, cockle.
- Fyndorter
- Europa: Nordirland, England, Skottland, Norge, Spanien, Frankrike, Tjeckien, Rügen (Tyskland)
- Sverige: Gällivare, Sala, Dannemora[förtydliga]
- USA: Kalifornien, North Carolina, Pennsylvania
- Sydamerika: Argentina, Brasilien
- Afrika: Marocko, Burkina Faso, Namibia, Madagaskar
- Asien: Afghanistan, Ukraina, Pakistan, Kina, Japan
- Antarktis: Stornes
Källor redigera
Databas Mindat.org [1]
- ^ [a b] Price, Monica; Walsh, Kevin (2005). Bergarter och mineral. Bonniers Naturguider. Översatt av Erik Jonsson. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 180. ISBN 91-0-010458-2 Originalets titel: Rocks and Minerals (Doring Kindersley Ltd).