Sergej Bunjatjenko

Sergej Kuzmitj Bunjatjenko (ryska: Сергей Кузьмич Буняченко), född 5 oktober 1902 i byn Korovjakovka i Kurskguvernementet, död 2 augusti 1946 i Moskva. En av deltagarna i ryska befrielserörelsen, generalmajor i Ryska befrielsearméns väpnade styrkor (februari 1945).

Bunjatjenko var bondeson. I april 1918 gick han frivilligt med i Röda armén. Fick högsta utbildning vid Militärhögskolan i Kiev och vid Frunze militärakademi (1935). Deltog i bestraffningsaktioner i Ukraina under det ryska inbördeskriget, samt i kampen mot de s.k. basmatjerna (upprorsmän från de sydliga republikerna som till exempel Turkmenistan). Anslöt sig till bolsjevikerna (medlem i kommunistpartiet från 1919).

1918-1920 tjänstgjorde han i 1:a upproriska skytteregementet, 43:e och 365:e skytteregementena samt genomgick en kurs för infanterister. 1924-1932 befälhavare i olika befattningar (från kompanichef till regementschef) i 9:e (11:e) Turkestan skytteregemente. 1936-1942 var han med vid staberna för det 78:e särskilda regementet, 26:e och 39:e skyttedivisionerna, 26:e skyttekåren.

1937 uteslöts Bunjatjenko ur kommunistpartiet för kritiska uttalanden om kollektiviseringen, men rehabiliterades sedan efter att ha erhållit en sträng varning. Deltog i striderna mot japanerna vid sjön Chasan (1938) där han var biträdande stabschef i 39:e skyttekåren.

Vid tidpunkten för tyskarnas anfall mot Sovjetunionen utnämndes han till stabschef för 26:e skyttekåren. Från 30 mars 1942 kommenderade han 389:e skyttedivisionen. 31 augusti 1942 arresterades han för att han inte hade fullföljt en order om att spränga en bro i trakten Mozdok-Tjervljonoje. Han fråntogs sitt befäl och överlämnades till en krigstribunal. 2 september 1942 dömde krigstribunalen för Kaukasusfrontens norra grupp honom till döden genom arkebusering, men domen ersattes med 10 år i läger och att straffet skulle börja avtjänas först efter krigsslutet.

Från och med 7 oktober 1942 var han befälhavare för 59:e brigaden. I november 1942 blev brigaden praktiskt taget utplånad, och Bunjatjenko anklagades för sabotage. Man hann dock inte arrestera honom eftersom han den 5 december 1942 tillfångatogs av en rekognosceringsgrupp ur 2:a rumänska infanteridivisionen.

I juni 1943 lämnade han in ansökan om att få gå med i Ryska befrielsearmén (ROA) (som då ännu existerade på pappret) och undervisade i dess officersskola. Från september 1943 var han sambandsofficer vid staben för 7:e tyska armén (som kämpade mot den sovjetiska Västfronten).

10 november 1944 utnämndes Bunjatjenko till chef för 1:a infanteridivisionen som löd under Kommittén för befrielsen av folken i Ryssland (KONR). Han ledde divisionen i strid mot den sovjetiska armén vid Oder och i Tjeckoslovakien (i Prag-området); genom sitt agerande 6-8 maj 1945 räddade han Prag från att ödeläggas av tyskarna och räddade tusentals civila från döden. 10-11 maj 1945 kapitulerade Bunjatjenko till amerikanerna men överlämnades den 15 maj till representanterna för det sovjetiska kontraspionaget.

Vid rättegången gällande fallet ROA som genomfördes av högsta sovjets Militärkollegium dömdes Bunjatjenko (tillsammans med Andrej Vlasov) till döden genom hängning. Domen verkställdes den 2 augusti 1946.