Scherembeke var en medeltida adelsätt, med tysk-dansk bakgrund,[1] som kan spåras tillbaka till 1200-talet. Ätten spreds också via danska förläningar till Estland. Några släktmedlemmar tjänstgjorde i Sverige under svenska kungar under 1300- och 1400-talet. Släkten anses också vara utgrenad i Vasaätten, vars vapen i de tidigare generationerna var snarlikt Scherembekes.

Scherembeke
Scherembeke-vapnet har uppfattats såsom Ledermesser, Liedhänge, Thurangel, Thürbeschlag och Türhaspe
Känd sedan1200-talet
StamfarHenrik de Scherembeke
SätesgårdMaart i Reval (nuvarande Maardu i Estland)
Utgrenad imöjligen Vasaätten
† Utslocknad i Sverige
Utslocknad1400-talet i Sverige?
Sverige Riddarhuset i Reval
Namnvon Scherembeke
Introducerad?
VärdighetKnappe? ätt nr:
† Utslocknad i Reval
Utslocknad1500-talet i Estland?
Tysk-romerska riket Adel i Tyskland
Namnvon Scherembeke
† Utslocknad i Tyskland
Utslocknad1500-talet i Tyskland?

HistoriaRedigera

I TysklandRedigera

Ätten Scherembeke härstammade enligt Paul Johansen från nuvarande Scharnebeck nordost om Lüneburg. Lüneburg, som anses vara grundad 1209 av Danmark, gränsar mot provinsen Lauenburg, vilken lydde 1203–1224 under Valdemar Sejr och blev 1260 ett eget hertigdöme under namnet Sachsen-Lauenburg.

Johansen anser, att den äldste kände medlemmen var en Henrik de Scherembeke, som 1201 och 1219 skall ha bevittnat utfärdandet av två brev av ärkebiskopen av Bremen, av vilka det senare gällde en uppgörelse med den danske konungen Valdemar Sejr.[2]

Enligt ett brev skrivet år 1267, skall riddaren Kristiern »von Scherenbeke» ha sålt jord i Lankow vid Schwerin och man tror att denne Kristiern är identisk med en dominus Cristianus de Scerembeke vilken fick förläningar i Maart (nuvarande Maardu i Estland), vilket då tillhörde Danmark, till vilka han utvandrade i början av 1270-talet.[2]

I EstlandRedigera

Flera förläningsbrev inom ätten är kända från Danska Reval (nuvarande Estland), bland annat från åren 1271, 1288 och 1314: 1271 fick Dominus Cristianus de Scerembeke med sin hustru Helena och sina söner Henrik och Bernhard bland annat Maart i Estland som ärftlig förläning, av den danska änkedrottningen Margareta och hennes son Erik Klipping. Efter Cristianus död 1288 bekräftade Erik Menved att hans änka Helena samt söner Kristiern och Klaus behöll besittningsrätten till godset Maart. Erik Menved förnyade förläningen år 1314 åt Cristiernus de Skerbeke.[2] vars namn också skrev Christian de Scherembeke. Denne är troligen identisk med den i Erikskrönikan förekommande "Kristiern Skärbäck" som var fogde i Nyköping med uppgift att vaka över hertigarna Erik och Valdemar Magnusson efter Nyköpings gästabud.

Ätten är också känd från Riddarhuset i Reval (i nuvarande Estland), där det nämns att Christian och Wittekin von Scherembeke, under en konflikt med staden Dorpat (nuvarande Tartu) undertecknar ett vapenstillestånd den 4 mars 1341.[3]

Hans sonson Johan skrev sig såväl Johan de Scherembeke som Johann von Scherenbeke och synes ha varit släkt med ätten von Rosen (von Rosen af Kardina) i Reval, eftersom han kallade Johann I von Rosen (nämnd 1362) för sin svåger.[4]

Maart innahades inom ätten Scherembeke fram till år 1491 och ätten levde kvar i Estland ännu i början av 1500-talet.[2]

I SverigeRedigera

Namnet Scherembeke är belagt i svenska riket första gången år 1291. Ätten var i Sverige via gifte, befryndad med andra medeltida frälseätter, bland andra via Pukeätten, Rickebyätten, von Rosen [5], och förfäder till Vasaätten.

Kopplingar till VasaättenRedigera

Kristiern från Öland var fogde i Stockholm; eftersom namnet annars är nästintill okänt i Sverige vid tiden och på grund av senare uppgifter om släktskap har han ansetts vara släkt med ätten Scherembeke, dock oklart exakt på vilket sätt. Hans dotter Kristina Kristiernsdotter (1282-1349) var gift med Nils Jonsson (Rickebyätten) til Vidbo (ca 1278-före 1319), och blev anmoder till Vasaätten via sin sondotter Kristina Jonsdotter (1336-1378), vilken före 1369 gifte sig med Vasaättens stamfader Nils Kettilsson (Vasa). Nils Kettilsson, med okända föräldrar och ursprung, använde vapenskölden för Scherembeke, vilken senare under Gustav Vasas tid gjordes om till en vasekärve, och kan möjligen själv ha tillhört ätten Scherembeke.

Krister Nilsson (Vasa) skall i ett brev till Reval 1423 ha kallat den tysk-baltiske riddaren Henrik Scherembeke mynem ome (Oheim) vilket översätts till svenskans "frände" eller släkting.

Det i Sverige ovanliga förnamnet Cristiern, var vanligt förekommande i släkten Scherembeke och inom vasaätten. Förnamnet Cristiern förekommer bara en gång i andra svenska släkter. Och Vasaättens äldre, svårtolkade vapen liknar i hög grad Scherembeke-vapnet.[2]

Om Krister Nilsson härstammade från till Sverige invandrade släktingar av ätten Scherembeke så är det naturligt att han förde samma vapen, vilket är snarlikt de tidiga generationerna av Vasaätten, men inte alls ser ut som en sädeskärve.[1]

Intressant i sammanhanget är också att när Gustav Vasa som kung, gifte sig med prinsessan Katarina av Sachsen-Lauenburg, född i Sachsen-Lauenburg som gränsade till ätten Scherembekes ursprungsort Lüneburg.

Betydelsefulla medlemmarRedigera

  • Kristiern Scherembeke, omnämnd i Reval 1379 [6]
  • Wittekin von Scherembeke, omnämnd i Reval 1379 [6]
  • Johannes Scherembeke, Knappe i Reval
  • Henrik Scherembeke, tysk riddare

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ [a b] Larsson, Lars-Olof (2002). Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?. Stockholm: Prisma. Libris länk. ISBN 91-518-3904-0 
  2. ^ [a b c d e] Christianus I de Scherembeke, Geneanet
  3. ^ "Liv, Esth und Curländisches Urkundenbuch nebst Regesten 1. Abteilung / Friedrich Georg von Bunge. 13011367"
  4. ^ ”kaleviojanen.fi”. Arkiverad från originalet den 26 januari 2019. https://web.archive.org/web/20190126164330/http://www.kaleviojanen.fi/ojanen-kuruII/nordens.htm#Taulu%20360. Läst 26 januari 2019. 
  5. ^ Historiska poster och släktträd med anknytning till Nn Von Scherembeke, My Heritage
  6. ^ [a b] Rådhusarkivet i Reval, Archives Portal Europe
  • Hans Gillingstam, Ätterna Oxenstierna och Vasa under medeltiden. Släkthistoriska studier. Stockholm 1952.