Wikipedia

Rödhuvad dykand

fågelart i familjen änder

Rödhuvad dykand (Netta rufina) är en fågel som tillhör gruppen dykänder inom familjen änder.[2] Den häckar fläckvist i Europa och vidare österut till Centralasien i vasskantade slättsjöar och vikar. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Rödhuvad dykand
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult hane.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningAndfåglar
Anseriformes
FamiljÄnder
Anatidae
UnderfamiljAythyinae
SläkteNetta
ArtRödhuvad dykand
N. rufina
Vetenskapligt namn
§ Netta rufina
AuktorPallas, 1773
Utbredning

Utseende och läte

redigera
 
Adult hona.

Rödhuvad dykand är 45–55 centimeter lång, har ett vingspann på upp till 90 centimeter och väger 800–1500 gram. Den adulta hanen i praktdräkt är omisskännlig. Den har rundat orange huvud, röd näbb och svart bröst. Sidorna är vita, ryggen brun och stjärten svart. Benen är bruna. Honan är mestadels ljusbrun, med mörkare rygg och hjässa, vitaktigt ansikte, mörka ögon och mörk näbb. Hanen i eklipsdräkt liknar honan. Dess lockläte låter ungefär "beet".

 
Rödhuvad dykand i flykten.

Utbredning

redigera

Rödhuvade dykanden häckar från Europa (Iberiska halvön norrut till södra Danmark och Polen) österut till Centralasien i nordvästra Kina och västra Mongoliet. I Europa är förekomsten lokal, mera vida spridd i öst. Den är stannfågel i sydvästra Europa, men övervintrar i övrigt från östra Medelhavsområdet österut till norra Indien, sydcentrala Kina och norra Burma.[2]

 
Utbredningsområde för rödhuvad dykand, där ljusgrönt är häckningsområde, blått övervintringsområde och mörkgrönt vistelse året runt.

Förekomst i Sverige

redigera

I Sverige är den en ovanlig men årlig gäst.[3] Flera observationer av arten bedöms som förrymda parkfåglar. Den har även häckat i Sverige, första gången 2012 i fågelsjön Tåkern.[4]

Systematik

redigera

Rödhuvad dykand delar släktet Netta med sydamerikanska arten pampasand (N. peposaca) och sammetsanden (N. erythrophthalma) som förekommer i både Sydamerika och Afrika söder om Sahara. Flera genetiska studier har visat att Netta står dykänderna i Aythya närmast.[5][6] Huruvida Netta är monofyletiskt är dock oklart, där studier som mestadels studerat mitokondrie-DNA funnit att pampasanden och sammetsanden visserligen är systerarter, men att dessa står närmare Aythya än rödhuvad dykand.[5][7][8][9] En studie som undersökte släktskapet för den akut hotade rosenanden (Rhodonessa caryophyllacea) fann dock att rödhuvad dykand och sammetsand trots allt var systerarter. Pampasanden inkluderades dock inte i studien.[10]

Rosenanden har efter studier av morfologiska egenskaper[11] föreslagits utgöra systerart till rödhuvad dykand, men genetiska studier visar att den är mer avlägset släkt, systerart till en grupp bestående av arterna i Netta och Aythya.[10] Rödhuvad dykand behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i underarter, vilket bekräftats av studier som visar att det finns få skillnader i morfologi och genetisk mellan bestånden i Västeuropa och Centralasien.[12]

Rödhuvad dykand har både i det vilda och i fångenskap noterats hybridisera med gräsand, vitögd dykand, gravand, stjärtand, brunand och vigg,[13][14][15][16][17][18][19][20][21] enbart i fångenskap även med pampasand[18] och gulnäbbad stjärtand[22].

Ekologi

redigera

Fågeln häckar i stora vasskantade slättsjöar och vikar eller grunda saltsjöar.[23] Utanför häckningssäsongen är den en social fågel som bildar stora flockar på vintern, ofta tillsammans med andra dykänder, som brunänder. Rödhuvad dykand kan förbli under vatten upp till 30 sekunder. Den födosöker främst genom att dyka efter, eller "beta", vattenväxter. Den kan bli upp till sju år gammal.

Häckning

redigera

Rödhuvad dykand blir könsmogen efter ett år. Den bygger sitt bo bland växtlighet vid kanten av sjön och lägger åtta till tolv ljusgröna ägg, som den ruvar i fyra veckor. Ungarna är borymmare och blir flygfärdiga efter 45 till 50 dagar.

 
Unge rödhuvad dykand.
 
Ägg från rödhuvad dykand

Status och hot

redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med okänd utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 420 000 och 600 000 individer, varav det i Europa tros häcka 27 500–43 000 par.[1]

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2016 Netta rufina . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2022-2. Läst 7 januari 2023.
  2. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  3. ^ Rödhuvad dykand i Artportalen
  4. ^ Ny and har dykt upp i Tåkern, sverigesradio.se, läst 21 juni 2012.
  5. ^ [a b] Sorenson, M. D., and R. C. Fleischer (1996). Multiple independent transpositions of mitochondrial DNA control region sequences to the nucleus. Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America 93(26):15239–15243.
  6. ^ Donne-Goussé, C., V. Laudet, and C. Hänni (2002). A molecular phylogeny of anseriformes based on mitochondrial DNA analysis. Molecular Phylogenetics and Evolution 23:339–356.
  7. ^ Gonzalez, J., H. Düttmann, and M. Wink (2009). Phylogenetic relationships based on two mitochondrial genes and hybridization patterns in Anatidae. Journal of Zoology 279:310–318.
  8. ^ Sun, Z., T. Pan, C. Hu, L. Sun, H. Ding, H. Wang, C. Zang, H. Jin, Q. Chang, X. Kan, and B. Zhang (2017). Rapid and recent diversification patterns in Anseriformes birds: Inferred from molecular phylogeny and diversification analyses. PLoS ONE 12(9): e0184529.
  9. ^ Buckner, J. C., R. Ellingson, D. A. Gold, T. L. Jones, and D. K. Jacobs (2018). Mitogenomics supports an unexpected taxonomic relationship for the extinct diving duck Chendytes lawi and definitively places the extinct Labrador Duck. Molecular Phylogenetics and Evolution 122:102–109.
  10. ^ [a b] Ericson, P. G. P., Y. Qu, M. P. K. Blom, U. S. Johansson, and M. Irestedt (2017). A genomic perspective of the pink-headed duck Rhodonessa caryophyllacea suggests a long history of low effective population size. Scientific Reports 7(16853):1–6.
  11. ^ Livezey, B. C. (1996). A phylogenetic analysis of modern pochards (Anatidae: Aythyini). Auk 113(1):74–93. PDF
  12. ^ Gay, L., P. Defos du Rau, J.-Y. Mondain-Monval, and P.-A. Crochet (2004). Phylogeography of a game species: the red-crested pochard (Netta rufina) and consequences for its management. Molecular Ecology 13:1035–1045.
  13. ^ Costa Pérez, L., and P. Rodríguez Parada (1981). Híbridos de anátidas en las marismas del Guadalquivir. Doñana Acta Vertebrata 8:318–321.
  14. ^ Schmitz, K. (1987). Zufallskreuzung Kolbenente × Brandgans Netta rufina × Tadorna tadorna. Gefiederte Welt 111:296.
  15. ^ Hauri, R. (1989). Zum Vorkommen und zur Biologie der Kolbenente Netta rufina in der Scheiz 1974-1988, mit besonderer Berücksichtigung des Thunersees. Ornithologische Beobachter 86:69–87.
  16. ^ Randler, C. (2003). Verhalten eines Hybriden zwischen Kolbenente Netta rufina und Moorente Aythya nyroca [Behaviour of a hybrid Red-crested Pochard Netta rufina × Ferruginous Duck Aythya nyroca]. Der Ornithologische Beobachter 100:59–66.
  17. ^ Randler, C. (2004). Frequency of bird hybrids: does detectability make all the difference? Journal of Ornithology 145:123–128.
  18. ^ [a b] Lehmhus, J. (2013). Beitrag zur Identifikation von Kolbenentenhybriden. Aves Braunschweig 4:21–27.
  19. ^ Equipo Seguimiento Procesos Naturales EBD-CSIC (2014). Porrón pardo Aythya nyroca. Ardeola 61:200–201.
  20. ^ Glutz von Blotzheim, U. N. (2019). Entenhybriden mit der Kolbenente Netta rufina als einem Elternteil. Ornithologische Beobachter 116:207–216.
  21. ^ Amat, J. A., G. Ballesteros, and A. Salvador (2021). Pato Colorado – Netta rufina. In Enciclopedia Virtual de los Vertebrados Españoles (P. López and J. Martín, Editors). Museo Nacional de Ciencias Naturales, Madrid. http://www.vertebradosibericos.org/
  22. ^ Sage, B. L. (1966). A Chilean Pintail × Red-crested Pochard. Bulletin of the British Ornithologists’ Club 86: 50–54.
  23. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 

Källor

redigera

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Rödhuvad_dykand&oldid=55901453”