Polynesisk stormsvala

fågelart

Polynesisk stormsvala[2] (Nesofregetta fuliginosa) är en utrotningshotad fågel i familjen sydstormsvalor inom ordningen stormfåglar.[3] Den förekommer i tropiska delar av Stilla havet.

Polynesisk stormsvala
Status i världen: Starkt hotad[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningStormfåglar
Procellariiformes
FamiljSydstormsvalor
Oceanitidae
SläkteNesofregetta
Mathews, 1912
ArtPolynesisk stormsvala
N. fuliginosa
Vetenskapligt namn
§ Nesofregetta fuliginosa
Auktor(Gmelin, 1789)
Utbredning
Nesofregetta fuliginosa dist.jpg
Synonymer

vetenskapliga

  • Procellaria fuliginosa Gmelin, 1789 (protonym)
  • Nesofregetta albigularis Finsch, 1878
  • Procellaria albigularis Finsch, 1878

trivialnamn

  • Vitstrupig stormsvala
Hitta fler artiklar om fåglar med

UtseendeRedigera

Denna art är en stor stormsvala (25 centimeter) med breda och runda vingar samt kluven stjärt. Fågeln uppträder i flera morfer. Den vanligaste har brunsvart huvud, nacke, mantel, stjärt och ovansidan av vingen men med vit övergump och ett vitt band på större täckarna. Undersidan är vit förutom ett brunaktigt bröstband. Undersidan av vingen är vit på undre vingtäckarna, i övrigt mörk. Ovanligare mörka morfen är helt sotbrun, medan den intermediära har svart fläckning på den vita undersidan.[1]

Utbredning och systematikRedigera

Fågeln placeras som enda art i släktet Nesofregetta. Den förekommer i tropiska centrala och västra Stilla havet.[4] Häckning har konstaterats i Lineöarna och Phoenixöarna i Kiribati, i Austral-, Sällskaps-, Gambier- och Marquesasöarna i Franska Polynesien, på Nya Kaledonien, öarna Sala y Gomez tillhörande Chile och i Banks Islands.[1] Tidigare har den även förekommit i Vanuatu, Samoa och Fiji.[1]

FamiljetillhörighetRedigera

Traditionellt behandlades sydstormsvalor och nordstormsvalor (Hydrobatidae) som en och samma familj.[5][6][3] DNA-studier har visat att stormsvalorna med säkerhet är förfäder till de övriga stormfåglarna i ordningen Procellariiformes. Den första delningen var underfamiljen Oceanitidae, medan Hydrobatidae skildes från resten av ordningen vid en senare tidpunkt.

LevnadssättRedigera

Polynesisk stormsvala häckar vanligen i lösa kolonier året runt.[7][8] Botunnlar grävs ofta ut i sand och kan vara mycket fragila, men bona placeras vanligare under vegetation eller i klippskrevor.[1][7] Fågeln livnär sig på fisk, bläckfisk och kräftdjur.[7][8]

Status och hotRedigera

Polynesisk stormsvala har en mycket liten och fragmenterad världspopulation. Den tros idag bestå av endast mellan 1000 och 1600 häckande individer, men eftersom vissa av populationsstudierna härrör från mitten av 1990-talet är det möjligt att beståndet är än mindre. Den minskar dessutom i antal, mestadels på grund av predation från invasiva arter. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som starkt hotad.[1]

NamnRedigera

Arten har på svenska även kallats vitstrupig stormsvala.

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d e f] Birdlife International 2018 Nesofregetta fuliginosa . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2019.3. Läst 11 december 2019.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Gill, F & D Donsker (Eds). 2019. IOC World Bird List (v 9.2). doi :  10.14344/IOC.ML.9.2.
  4. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  5. ^ Carboneras, C. (1992) "Family Hydrobatidae (Stormsvalor)" sid. 258–265 i Handbook of Birds of the World Vol 1. Barcelona:Lynx Edicions, ISBN 84-87334-10-5
  6. ^ Nunn, G. & Stanley, S. (1998) "Body Size Effects and Rates of Cytochrome b Evolution in Tube-Nosed Seabirds" Molecular Biology and Evolution 15(10): 1360–1371 PDF. Corrigendum (PDF).
  7. ^ [a b c] Holyoak, D. T.; Thibault, J. -C. 1984. Contribution à l'étude des oiseaux de Polynésie orientale. Memoires du Museum National d'Histoire Naturelle - Serie A: Zoologie 127: 1-209.
  8. ^ [a b] Carboneras, C. 1992. Hydrobatidae (Storm-Petrels). I: del Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. (ed.), Handbook of the birds of the world, pp. 258-271. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkarRedigera