Öppna huvudmenyn

Perennialism (latin perennis, ”varaktig”, "tidlös", ”som räcker hela året”, av per- och annus, ”år”) är beteckningen på en filosofisk och metafysisk uppfattning samt en vishetstradition som uppfattar att flertalet andliga och religiösa traditioner innehåller samma kärna. Dess principer anses vara tidlösa och närvarande i flertalet religiösa traditioner. Bara dess kulturella överbyggnad gör att de ytligt framstår som olika.

Perennialism är inte en lära, utan snarare en övergripande beteckning (ibland använd i negativ mening) för dels vissa tänkesätt, dels vissa läror och andliga traditioner, ibland, dock ej alltid sufistiskt orienterade, exempelvis philosophia perennis, sophia perennis ("den tidlösa visdomen") eller den traditionella skolan.

Det rör sig alltså inte om en viss religiös, filosofisk eller metafysisk skola, utan om vissa sätt att uppfatta och förhålla sig till mänsklighetens olika världsbilder, människosyner och vishetstraditioner. Men perennialism är inte bara metafysik och andlig reflektion utan också praktik, en operativ metod för att omvandla individen. Metafysiken begränsas inte till att bara vara nyckeln för att tolka världen, den är också ett verktyg som möjliggör människans resa från det individuella till det universella och att nå gnosis på ett direkt och personligt sätt.

Begreppets historiska bakgrundRedigera

Termen philosophia perennis går tillbaks till renässansen, men dess idémässiga rötter sträcker tillbaka till det forna Egypten, Orienten och Grekland genom de kristna kyrkofäderna. Inom kristendomen var begreppet ursprungligen känt som philosophia priscorium ("den okränkbara filosofin"). Även det hinduiska begreppet Sanatana Dharma – den eviga doktrinen – har en liknande innebörd.

Som enhetligt begrepp förekommer philosophia perennis för första gången i titeln till renässanshumanisten Agostino Steucos skrift De Perenni Philosophia ("Om den tidlösa filosofin") publicerad 1540, där philosophia perennis betecknar en ursprunglig gudomlig sanning som framträtt i fragmentarisk form under historiens lopp.

FörgrundspersonerRedigera

Perennialism är ett brett begrepp, många personer kan föras till traditionen. Men de personer som framför allt förknippats med perennialism är den tyske filosofen Gottfried Wilhelm von Leibniz (1646–1716), konstnären Ivan Aguéli (1869-1917), den lankesiske forskaren Ananda Coomaraswamy (1877–1947), nobelpristagaren i litteratur T.S. Eliot (1888–1965), den italienske esoterikern och politiske tänkaren Julius Evola (1898–1974), författaren Aldous Huxley samt den rumänskfödde religionshistorikern Mircea Eliade (1907–1986).

I modern tid har begreppet tagits upp av fransmannen René Guénon (1886–1951), schweizaren Frithjof Schuon (1907–1998), Titus Burckhardt 1908–1984), Martin Lings (1909–2005) och Seyyed Hossein Nasr (1933–). I Sverige framförallt sufierna Tage Lindbom (1909–2001) och Kurt Almqvist (1912–2001).

Se ävenRedigera

LitteraturRedigera

  • Kurt Almqvist, Den glömda dimensionen, Stockholm, 1959.
  • Kurt Almqvist, Livklädnaden som revs sönder, Stockholm, 1967.
  • Kurt Almqvist, Tidlös besinning i besinningslös tid: ur Frithjof Schuons verk, Stockholm, 1973.
  • Kurt Almqvist, I tjänst hos det Enda: ur René Guénons verk, Stockholm, 1977.
  • Håkan Eilert, "Philosophia perennis - den glömda vägen", i Samtal om religionsteologi (Tro & tanke; 2001:3) Svenska kyrkans forskningsråd, s. 102-115.
  • René Guénon, The Crisis of the Modern World, (ursprungligen 1927).
  • Seyyed Hossein Nasr, Knowledge and the Sacred, 1981.
  • Tage Lindbom, I Frithjof Schuons fotspår, 2003.
  • Tage Lindbom, I Frithjof Schuons fotspår, inledning av Ashk Dahlén, Stockholm: Prisma, 2003.
  • Harry Oldmeadow & Kenneth Oldmeadow, Traditionalism: Religion in the Light of the Perennial Philosophy, 2000.

Externa länkarRedigera