Papuakärrhök

Fågelart på Nya Guinea

Papuakärrhök[2] (Circus spilothorax) är en fågel i familjen hökartade rovfåglar som enbart förekommer på Nya Guinea.[3]

Papuakärrhök
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningRovfåglar
Accipitriformes
FamiljHökartade rovfåglar
Accipitridae
SläkteKärrhökar
Circus
ArtPapuakärrhök
C. spilothorax
Vetenskapligt namn
§ Circus spilothorax
AuktorSalvadori & D'Albertis, 1875
Utbredning
Circus spilothorax distribution.PNG
Synonymer
  • Circus spilonotus spilothorax
Hitta fler artiklar om fåglar med

Utseende och lätenRedigera

Papuakärrhöken är en av de största kärrhökarna med en kroppslängd på 47–61 cm. Hanen är vanligen silvergrå med svart på huvud, strupe, rygg och vingteckningar, medan undersidan är vit. Honan är brun med ljus övergump, bandad stjärt och streckad undersida. Ungfåglarna är mer brunsvarta med gräddfärgade teckningar på huvudet. I Central Highlands och Sepikdalen finns en mörk form, där hanarna är helsvarta med grå stjärt och honorna är mestadels mörkbruna. Lätet är inte beskrivet.

Arten liknar brokig kärrhök (C. spilonotus) som den tidigare behandlades som en del av, men denna är större och saknar den svarta formen. Den ljusa formen är mycket ljusare och mer enhetligt färgad på handpennorna, ej med mörka spetsar. Strupen är också mer streckad.[4]

Utbredning och systematikRedigera

Papuakärrhök återfinns på centrala och östra Nya Guinea.[3] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

ArtstatusRedigera

Papuakärrhöken behandlades tidigare som underart till brokig kärrhök (C. spilonotus) och vissa gör det fortfarande.[5] Genetiska studier[6] visar dock att den istället står mycket nära australisk kärrhök (C. spilothorax) och författarna till studien rekommenderar att papuakärrhöken egentligen bör behandlas som underart till denna. Deras rekommendationer har dock ännu inte lett till några ändringar hos de större internationella taxonomiska auktoriteterna som Clements et al och International Ornithological Congress (IOC).[3][7]

LevnadssättRedigera

Liksom andra kärrhökar hittas papuakärrhöken i gräsmarker och öppna våtmarker, upp till 3800 meters höjd. Den ses flyga lågt över marken på jakt efter små däggdjur, fåglar och ödlor. Två bon hittade i låglänta Papua Nya Guinea i mitten av maj.[4]

Status och hotRedigera

Arten har ett stort utbredningsområde och det finns inga tecken på vare sig några substantiella hot eller att populationen minskar.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1]

ReferenserRedigera

Tryckta källorRedigera

  • Brian J. Coates & William S. Peckover (2001), Birds of New Guinea and the Bismarck Archipelago: a photographic guide, Dove Publications, Alderley, Australia.
  • Graham Pizzey & Frank Knight (1997) The Graham Pizzey & Frank Knight Field Guide to the Birds of Australia, HarperCollins, London, UK.

NoterRedigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2014 Circus spilothorax Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 26 januari 2015.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b c] Gill, F & D Donsker (Eds). 2015. IOC World Bird List (v 5.1). doi : 10.14344/IOC.ML.5.1.
  4. ^ [a b] del Hoyo, J., Collar, N. & Marks, J.S. (2020). Papuan Harrier (Circus spilothorax). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/467349 6 mars 2020).
  5. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
  6. ^ Oatley, G., R.E. Simmons, and J. Fuchs (2015), A molecular phylogeny of the harriers (Circus, Accipitridae) indicate the role of long distance dispersal and migration in diversification, Mol. Phylogenet. Evol. 85, 150-160.
  7. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11

Externa länkarRedigera