Ove Rainer

svensk jurist, ämbetsman, politiker och idrottsledare

Anders Ove Rainer, född 14 september 1925 i Gävle,[3] död 27 januari 1987 i Stockholm,[3] var en svensk jurist, ämbetsman, socialdemokratisk politiker och idrottsledare. Han var generaldirektör för Postverket 1973–1982, justitieminister 1982–1983 och justitieråd under nio dagar i november 1983.

Ove Rainer
Ove Rainer and Bengt Furbäck JvmKBDB14807 (cropped).jpg
Född14 september 1925
Gävle, Sverige Sverige
Död27 januari 1987 (61 år)
Hedvig Eleonora församling, Stockholm, Sverige Sverige
BegravdNorra begravningsplatsen[1][2]
kartor
NationalitetSverige Svensk
MedborgarskapSverige
SysselsättningJurist
Ämbetsman
Idrottsledare
Politiker
Befattning
Generaldirektör, Postverket (1973–1982)
Ordförande, Svenska Ishockeyförbundet (1973–1978)
Sveriges justitieminister
Regeringen Palme II (1982–1983)
Verkställande direktör, Bilprovningen (1986–1987)
Redigera Wikidata

UtbildningRedigera

Rainer gick en juristutbildning.[förtydliga]

ArbetslivRedigera

Efter utbildningen innehade Rainer en assessortjänst vid Svea Hovrätt 1959, och därefter inledde han en karriär inom socialdemokratiska regeringar.

Han var sakkunnig i socialdepartementet 1958-1960, lagbyråchef i justitiedepartementet 1962-1965 och statssekreterare i justitiedepartementet från 1965 till 1973. Han var ordförande för Svenska Ishockeyförbundet 22 september 1973–23 september 1978.[4]

Generaldirektör för Postverket (1973–1982)Redigera

Han var generaldirektör för Postverket 1973–1982.

Justitieminister (1982–1983)Redigera

Rainer utsågs till justitieminister i regeringen Palme II som tillträdde den 8 oktober 1982.

Rainer tvingades den 9 november 1983 att avgå som justitieminister i den så kallade "Raineraffären" sedan Aftonbladet den 1 november hade avslöjat att Rainer med hjälp av avancerade affärstransaktioner, utförda endast i syfte att minimera realisationsvinstskatten på ett under 1981 försålt aktieinnehav, lyckats reducera sin personliga skatt till ett absolut minimum. På en inkomst av 2,4 miljoner kronor och en förmögenhet på 1,5 miljoner kronor hade han på lagligt sätt minskat sin skatt till 10 procent. Detta hade han uppnått genom att göra avdrag och omplaceringar som var juridiskt korrekt men, ansåg många, moraliskt fel av en socialdemokrat. Så sent som i maj 1983 hade Rainer försvarat myndigheters kontroll av medborgarna med motiveringen att "De kontroller av olika slag som myndigheterna vill göra måste ses mot bakgrunden av att många miljarder kronor i avgifter och skatter undandras samhället och därmed alla medborgare när det gäller att tillgodose ändamål som riksdagen har fattat beslut om."[5]

Justitieråd (1983)Redigera

Tolv timmar efter det att Rainer fått lämna justitiedepartementet utnämndes han, efter eget önskemål och med stöd av Olof Palme, till justitieråd i Högsta domstolen. Den 18 november framkom det att Rainer i november 1981 fått Riksbankens tillstånd att föra ut fem miljoner kronor till Schweiz för att köpa aktier. Syftet var att få full kontroll över en avliden farbrors bolag. Omedelbart efter köpet av aktierna sålde Rainer bolaget för tolv miljoner kronor. "Schweizaffären" fanns inte med i den redovisning som Rainer lämnade före sin avgång. Statsministern hävdade att han inte informerats och att Rainer svikit hans förtroende. Rainer tvingades den 19 november återigen att lämna in en avskedsansökan, men påstod att han inte hade undanhållit något för statsministern. Olof Palme kom att få hård kritik för den snabba utnämningen av Rainer till justitieråd.[6][förtydliga]

VD för Svensk Bilprovning (1986–1987)Redigera

År 1986 utnämndes Rainer till verkställande direktör för Svensk Bilprovning, vilket var den befattning han innehade vid sin död ett knappt år senare.

DödRedigera

 
Ove Rainers grav på Norra begravningsplatsen.

Rainer är begravd på Norra begravningsplatsen.[7]

I populärkulturenRedigera

I säsong 2, avsnitt 11 av tv-serien Svensson, Svensson från 1996 ges familjens marsvin namnet Ove Rainer. [8]

KällorRedigera

  • Statsråden och dreven, Lars Nord, Stiftelsen Institutet för mediestudier
  • Dagens Nyheter, 10-12 november 1983.
  • Aftonbladet, 1-10 november 1983.
  • Svenska Dagbladet, 20-22 november 1983.
  • Affärernas Sverige - efterkrigstidens politiska skandaler, Kenth Olsson, Contra Förlag Stockholm 1993.

FotnoterRedigera

  1. ^ Norra begravningsplatsen.se, läs online, läst: 9 juni 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ Rainer, OVE ANDERS, Svenskagravar.se, läs online, läst: 9 juni 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Horisont 1987. Bertmarks 
  4. ^ ”Presentation av Anders Larsson ny ordförande för Svenska Ishockeyförbundet”. Svenska Ishockeyförbundet. 17 juni 2015. https://www.swehockey.se/Nyheter/nyheterfransvenskaishockeyforbundet/2015/Juni2015/PresentationavAndersLarssonnyordforandeforSvenskaIshockeyforbundet. Läst 24 mars 2020. 
  5. ^ ”Riksdagens protokoll 1982/83:146 Måndagen den 16 maj”. Arkiverad från originalet den 3 juli 2022. https://web.archive.org/web/20220703223310/https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/protokoll/riksdagens-protokoll-198283146_G609146/html. Läst 4 juli 2022. , riksdagen.se.
  6. ^ Dagens Nyheter, 1982-11-20.
  7. ^ Karl-Axel Björnberg: Kungliga och Norra begravningsplatsen (Bäckströms förlag 1998) sid.91 ISBN 91-88016-69-2
  8. ^ [1].

Externa länkarRedigera

Företrädare:
Nils Hörjel
Svensk generalpostdirektör
19731982
Efterträdare:
Bertil Zachrisson
Företrädare:
Helge Berglund
Ordförande för Svenska Ishockeyförbundet
19731978
Efterträdare:
Arne Grunander
Företrädare:
Carl Axel Petri
Sveriges justitieminister
19821983
Efterträdare:
Sten Wickbom