Omedelbarhetsprincipen är i Sverige en juridisk princip som innebär att domar endast får grundas på vad som förekommit under huvudförhandling. Principen stadgas i 17 kap. 2 § rättegångsbalken för tvistemål och 30 kap. 2 § för brottmål.[1]

Principen innebär bland annat att en omständighet, ett yrkande eller ett bevis som inte åberopas, eller går att sluta sig till från vad som förekommit vid huvudförhandlingen, inte får ingå i det som domstolen baserar sitt beslut på. Detta gäller även eventuella kunskaper som enskilda domare förvärvat utanför ramen för sin yrkesutövning, med undantag för så kallad notoriska fakta. [2]

För att principen ska vara tillämplig krävs således att målet tas upp till huvudförhandling. I de fall så inte görs grundas domen istället på innehållet i de inkomna handlingarna samt vad som i övrigt framkommit i målet.[3] Ytterligare undantag finns i fall där huvudförhandlingen hålls i förenklad form.[4]

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ ”Omedelbarhetsprincipen | lagen.nu”. lagen.nu. https://lagen.nu/begrepp/Omedelbarhetsprincipen. Läst 16 april 2023. 
  2. ^ Bergström, Sture et al. "Juridikens termer", 8:e upplagan, s. 115
  3. ^ ”Rättegångsbalk (1942:740) kap 17 § 2 andra stycket”. Lagen.nu. Staffan Malmgren. https://lagen.nu/1942:740#K17P2S2. Läst 16 april 2023. 
  4. ^ ”Rättegångsbalk (1942:740) (RB), kommentar”. Lagen.nu. Staffan Malmgren. https://lagen.nu/1942:740#collapse-k-K17P2. Läst 16 april 2023.