Öppna huvudmenyn

Odört (Conium maculatum)L. är en tvåårig växt som tillhör familjen flockblommiga växter. Den blir mellan en halv och två meter hög, och blommar från juni till augusti med vita blommor i flockar med 10 till 20 strålar.

Odört
Conium maculatum - Köhler–s Medizinal-Pflanzen-191.jpg
    1. Kvist med blomklasar och en klase med mogna frukter
    2. Smådel av blomflock, sedd från undersidan
    3. Blomma, förstorad
    4. Frömjölkapsel, förstorad
    5. Pollen, förstorat
    6. Pistill
    7. Dito i längdsnitt
    8. Dito i tvärsnitt
    9. Frukt i tvärsnitt
    10. Delfrukter med fäste
    11. Dito i tvärsnitt
    12. Dito i längdsnitt
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningAraliaordningen
Apiales
FamiljFlockblommiga växter
Apiaceae
SläkteOdörtssläktet
Conium
ArtOdört
C. maculatum
Vetenskapligt namn
§ Conium maculatum
AuktorL., 1753
Hitta fler artiklar om växter med
Blomflock

Odört utmärks av en kväljande lukt, som påminner om lukten av råtturin. Stjälken är glänsande kal, slät och nertill rödlilafläckig. Nedre blad liknar de som hundkäx har, men är större, mörkgröna och helt kala. De har även flikar med små vita spetsar. Frukterna blir mellan 2,5 och 3,5 mm och är grönbruna, nästan klotrunda med knottriga åsar.

Innehåll

HabitatRedigera

Finns i så gott som hela Europa, men avtar i norra delen.

Dess utbredning i Norden är strax söder om Mälaren och runt de sydliga kusterna i Sverige, Finlands sydspets, mycket små områden i södra Norge och delar av Danmark.

Odört är sällsynt i Sverige men kan påträffas förvildad.

Förekommer i några lokaler i norra Nordamerika, men är inte ursprunglig där.

Kan finnas på gårdar, vid vägkanter, tångvallar, på ruderatmark, och intill hamnar.

BiotopRedigera

Den trivs på frisk till fuktig, närings- och kväverik mark.

GiftighetRedigera

Odörten är känd för sitt starka gift[1]. Hela växten är mycket giftig och det är framförallt de omogna fröna och bladen som är allra verksammast. Giftigheten beror i hög grad på växtstället. De exemplar som vuxit på en kylig och mörk plats är särskilt giftiga till skillnad från dem som vuxit på ett varmt och solbelyst ställe vilka kan vara nästintill ofarliga. Odörten innehåller ett flertal giftiga substanser (alkaloider) där koniin är den viktigaste.

Giftet verkar genom att angripa det centrala nervsystemet, vilket medför en gradvis minskning av muskelstyrkan. (Farmakologiskt: strukturell inhibering av katekolaminers verkan.) Tillräckligt höga doser av giftet förlamar andningsmuskulaturen och den utsatte dör av kvävning. Medvetandet är under hela processen intakt. Det finns inget känt motgift, men den förgiftade kan överleva med hjälp av respirator till dess att toxinet metaboliserats.

Odört i kulturenRedigera

Under antiken användes odört och äkta stormhatt i de vanligaste giftdrogerna. Stormhattsgiftet, akonitin, användes till att avliva de simplaste förbrytarna, dem man ville ge en kvalfull död. Odörtsbägaren däremot var betydligt angenämare och gavs till statsfångar eller av dem som ville ända sitt liv av egen vilja. Giftbägaren, som kallades kôneion på grekiska, bestod av en blandning av odört och vallmo (opium). Kôneion kommer från ordet kônos, som betyder kägla eller snurra, och åsyftar den yrsel som förekommer förlamningen vid intagandet av giftet. En av de mer kända som ändat sitt liv med giftbägaren är filosofen Sokrates (470 f.Kr. - 399 f.Kr.) som dömdes till döden för "gudlöshet" och för att ha "fördärvat ungdomen".

EtymologiRedigera

Namnet odört kommer från fornsvenska odher, som betyder vild, galen. (Jmfr. Oden och tyskans Wut vrede). Liknande namnbildning finns för odon. Conium kommer av grekiskans kôneion, se ovan. Maculatum kommer av latinets macula som betyder fläck[2].

BilderRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 77. ISBN 91-20-04445-3 
  2. ^ Corneliuson, Jens (1997). Växternas namn. Wahlström & Widstrand. sid. 169, 338. ISBN 91-46-17102-9 

Externa länkarRedigera

UtbredningskartorRedigera

ÖvrigtRedigera