Nils Nilsson Skum

Nils Nilsson Skum
	Nils Nilsson Skum
	Nils Nilsson Skum år 1937.
Född	Nils Nilsson Skum; 13 april 1872; Kautokeino kommun eller Gällivare
Död	27 december 1951 (79 år); Sjisjka, Sverige
Medborgare i	Sverige
Sysselsättning	Konstnär
	Redigera Wikidata

Nils Nilsson Skum, född 13 april 1872 under familjens flyttning från Kautokeino till Gällivare, Lappland, död 27 december 1951 i Sjisjka, Gällivare kommun, var en samisk målare och tecknare. Han är begravd på Poikkijärvi kyrkogård i Jukkasjärvi församling.

Biografi redigera

Hans föräldrar, Nils Thomasson Skum och Margareta Nilsdotter, var renskötande nomader, och även han själv arbetade som renskötare under större delen av sitt liv. Han hade även en bakgrund i den laestadianska väckelsen. Som konstnär var han helt självlärd. Skum lämnade efter sig mer än 3 000 teckningar, alla med motiv från renskötsel och traditionellt samiskt liv. Han arbetade även med traditionell sameslöjd, exempelvis vackert ristade knivar, och skulptur.

På 1930-talet hade Nils Nilsson Skums stora renhjord krympt drastiskt efter några svåra år, då många renar dog av svält. Han slog sig då ner i Sjisjka för att bli konstnär på heltid. Där inredde han en ateljé som fick belysning från det egna vindkraftverket (ateljén har senare flyttats till Gällivare hembygdsområde). År 1937 ställdes hans bilder ut på världsutställningen i Paris. Efter detta blev Skums bilder kända för en vidare krets. Året därpå utgavs ett hundratal av hans teckningar i boken Sáme siida – samebyn. Till bilderna finns kommenterar som förklarar vad som skildras, för de som inte är insatta i renskötsel och samisk kultur. Boken Valla renar, som utkom först efter hans död, beskriver traditionell renskötsel i ord och bild som Skum hade upplevt den. Redaktör för bägge böckerna var Ernst Manker.

Hållplatsen med plattform och stationshuset i bakgrunden i Sjisjka

Relativt stora delar av Skums verk återfinns idag på Nordiska museet i Stockholm, hos Gällivare kommun, LKAB i Kiruna och Göteborgs konstmuseum^[5].

Från 1893 var han gift med Helena Kuhmunen. Statens Järnvägar (SJ) byggde Sjisjka station i närheten av Skums hus på grund av konstnärens berömmelse.

Bibliografi redigera

Sáme siida – samebyn, 1938
Valla renar, 1955

Källor redigera

Stora Focus, 1989
Samer.se om Nils Nilsson Skum
Nordiska museets presentation av Nils Nilsson Skum

Noter redigera

^ [a b] läs online, rkd.nl, läst: 22 augusti 2017.^{[källa från Wikidata]}
^ [a b] Nils Nilsson Skum, Svenskt biografiskt lexikon, läs online.^{[källa från Wikidata]}
^ [a b] Nils Nilsson Skum, RKDartists (på engelska), läs online.^{[källa från Wikidata]}
^ Konstnärslistan (Nationalmuseum), 12 februari 2016, licens: CC0.^{[källa från Wikidata]}
^ Göteborgs konstmuseum

Vidare läsning redigera

Lars Thomasson: Nils Nilsson Skum i Svenskt biografiskt lexikon (2003-2006)
Manker, Ernst (1893-1972); Boken om Skum, LT förlag, Stockholm, 1956 (1965 ny utg), LIBRIS-id 587856

[8f2b1f99e3d9b249a764b9ed5ac302e4ddec4577-1] [a b] läs online, rkd.nl, läst: 22 augusti 2017.^{[källa från Wikidata]}

[2fbbf2f47c2e026df1444a2485a5f47ecf1b4136-2] [a b] Nils Nilsson Skum, Svenskt biografiskt lexikon, läs online.^{[källa från Wikidata]}

[eb588484b23795147365daa999d377d2afffd099-3] [a b] Nils Nilsson Skum, RKDartists (på engelska), läs online.^{[källa från Wikidata]}

[1d36e1ac6e09003eb4fdcdce397ec198291cf3f3-4] Konstnärslistan (Nationalmuseum), 12 februari 2016, licens: CC0.^{[källa från Wikidata]}

[5] Göteborgs konstmuseum

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]