Myrtrupial[2] (Euphagus carolinus) är en hotad nordamerikansk tätting, den mest nordligt förekommande i familjen trupialer inom ordningen tättingar.[3]

Myrtrupial
Status i världen: Sårbar[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljTrupialer
Icteridae
SläkteEuphagus
ArtMyrtrupial
E. carolinus
Vetenskapligt namn
§ Euphagus carolinus
Auktor(Müller, 1776)
Utbredning
Blått betecknar häckningsområde, rött övervintringsområde.

Kännetecken redigera

Utseende redigera

Myrtrupialen är en medelstor (21-25 cm) trupial med förhållandevis tunn, något nedåtböjd näbb, medellång stjärt och i alla dräkter ljusa ögon. Hane i häckningsdräkt är glansigt svart med grönaktig glans. Efter ruggningen på hösten syns rostfärgade fjäderspetsar och ett beigefärgat ögonbrynsstreck. Honan är lik hanen i vinterdräkt, men är ljusare med grå övergump. Den är mycket lik nära släktingen prärietrupialen, men denna har något kraftigare näbb och har tydligare purpurglans. Hona och hane i vinterdräkt är mer enhetligt gråbruna med vanligen mörka ögon.[4][5]

 
I vinterdräkt.

Läten redigera

Sången består av ett mjukt gurglande ljud följt av en hög och tunn vissling, ofta liknat vid en rostig, gnisslande grind. Lätet är ett hård "chek".[4]

Utbredning och systematik redigera

Myrtrupial delas in i två underarter med följande utbredning:[3]

Tillfälligt har den påträffats på Grönland, i Mexiko och i nordöstra Ryssland (två fynd i Tjuktjien 1913 och 1989 samt ett i Kamtjatka 2014).[1][6] Två gamla fynd föreligger även från Storbritannien, dels i Wales i oktober 1881 och ett i juli-augusti 1938 i London, men inga av dessa fåglar anses ha nått dit på naturlig väg.[6]

Levnadssätt redigera

Myrtrupialen häckar i skogar med inslag av sankmarker, myrar och bäverdammar. Vintertid hittas den i träsk, översvämmade skogar och vid dammkanter. Den ses födosöka på marken, ofta i småflockar, där den vänder på löv och kvistar eller vadar i vatten. Födan består mestadels av insekter sommartid, under vintern huvudsakligen ekollon, tallfrön och frukt. Den har också setts äta på fåglar som sparvar, vandringstrastar, beckasiner och andra.[4]

Häckning redigera

Myrtrupialen bygger ett rätt voluminöst bo som placeras i träd och buskar nära vatten. Boet består av ett yttre lager av kvistar, gräs och lavar, vari den lägger ruttnande, blött växtmaterial som får torka och hårdna. Den lägger tre till sex blågröna till ljusgrå ägg med bruna fläckar.[4]

Status redigera

Myrtrupialen har ett stort utbredningsområde och en världspopulation på mellan 200 000 och två miljoner häckande individer.[7] Den minskar dock mycket kraftigt i antal, mellan 1966 och 2014 med hela 89 %.[8] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den därför som sårbar.[1]

Varför den minskar är oklart, men en möjlig bidragande faktor är habitatförlust genom utdikning, avverkning och omvandling till jordbruksbygd, framför allt i sydöstra USA där 80% av världspopulationen övervintrar. Även den historiskt hårda jakten på amerikansk bäver kan ligga bakom genom att färre bäverdammar förändrat levnadsmiljön för myrtrupialen. I nordöstra Nordamerika har också myrtrupialer med ovanligt hög halt av kvicksilver påträffats.[4]

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Euphagus carolinus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b c d e] Rusty Blackbird Faktablad om myrtrupial på allaboutbirds.org
  5. ^ Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Western North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 442. ISBN 0-679-45120-X 
  6. ^ [a b] Vladimir Yu Arkhipov & Łukasz Ławicki (2016). Nearctic passerines in Russia. Dutch Birding, 38, 201-214.
  7. ^ Scarl, J. 2013. Rusty Blackbirds 2012: building connections for a declining species. Vermont Center for Ecostudies.
  8. ^ Sauer, J. R., J. E. Hines, J. E. Fallon, K. L. Pardieck, Jr. Ziolkowski, D. J. and W. A. Link. The North American Breeding Bird Survey, results and analysis. USGS Patuxtent Wildlife Research Center.

Externa länkar redigera