Muhammed Ahmed

sudansk politiker
(Omdirigerad från Muhammed Ahmed al-Mahdi)

Muhammed Ahmed ibn Seijid Abdullah, kallad el-Mahdi, född omkring 12 augusti 1844 i Dongola, död 22 juni 1885 i Omdurman, var ledare för det så kallade mahdistupproret, samt religiös pretendent och härskare över Sudan.

Muhammed Ahmed
Mahdiväldet 1885.

BiografiRedigera

Muhammed Ahmed tillhörde en släkt, som gjorde anspråk på att härstamma från profeten Muhammed. Han ägnade sig tidigt åt religiösa studier. Efter att ha fullbordat sina teologiska studier inträdde Muhammed Samaniyya-dervischernas orden. År 1870 bosatte han sig på ön Abba i Vita Nilen i en håla vid stranden för att ägna sig åt andaktsövningar. När hans lärare firade sina söners omskärelsefest och åsidosatte sin ordens förbud mot spel och dans blev läraren förebrådd av Muhammed, som till straff blev han utstött ur orden. Att Muhammed sedan avslog sin lärares erbjudna förlåtelse väckte stort uppseende i Sudan.[1]

Han fick redan vid denna tid talrika anhängare och författade en mängd skrifter i vilka han uppmanade sina anhängare att själva råda bot på religionens förfall, då inget var att vänta i detta avseende från regeringens sida. I likhet med många tidigare reformatorer i islams äldre historia kände han sig kallad till att bli den av hans stamfader, profeten, utlovade mahdin, som skulle uppfylla världen med rättfärdighet.[1] Han började med sin religiösa propaganda förena livlig politisk agitation i det på grund av alla slags missförhållanden jäsande egyptiska Sudan och framträdde slutligen som mahdi och imam.

Sedan myndigheterna förgäves försökt bemäktiga sig hans person, företog han 1881 efter profetens mönster en "hedjra" (flykt) från Abba till södra Kordofan. Under denna resa trädde Muhammed i förbindelse med alla världsliga samt andliga förnämiteter och fick tillfälle att övertyga sig om den allmänt rådande misstämningen. Man var missnöjd med de egyptiska ämbetsmännens falhet samt med den orättvisa fördelningen och det våldsamma indrivandet av de höga skatterna. Dessutom hade den egyptiska regeringen under sina engelska förmyndares påtryckning avskaffat slaveriet, något som satte hela affärslivet i stockning.[1]

Sa småningom fick den egyptiska regeringen sin uppmärksamhet riktad på Muhammed, i synnerhet som hans förste lärare upprepade gånger kom med anklagelser honom. I juli 1881 sände Sudans generalguvernör Rauf Pascha bud till Muhammed på Abba, att han skulle inställa sig i Khartoum för att stå till svars. Denna begäran tillbakavisade mahdin med harm.[2]

Han stod snart, med sin religiösa förkunnelse samlande de många skilda oroselementen, som ledare för ett verkligt uppror, det så kallade "mahdistupproret". Han började nu öppet uppträda som landets herre och predikade religionskrig mot de otrogna, till vilka han även räknade sina motståndare bland muslimerna.[2]

Efter Khartoums erövring, vid vilken general Gordon stupade, hade Muhammed sitt högkvarter i Omdurman som härskare över så gott som hela egyptiska Sudan, men avled redan efter några månader. Till sin efterträdare hade han utsett kalifen Abdullah ibn Seijid Muhammed av Baggarastammen, vars krigiska skaror utgjort hans säkraste stöd.

Muhammeds lära innehöll utom vissa rituella regler krav på sträng världsförsakelse, särskilt i fråga om alkohol, tobak, sång och dans, varemot han ivrigt uppmuntrade giftermål bland sina anhängare. Framför allt krävde han blind tro på sin gudomliga mission och undertryckte de religiösa studierna, som kunde ge anledning till tvivel på denna. Avvikelser från hans påbud straffades grymt. Hans blodiga välde innebar inte någon ny stat i det olyckliga Sudan, vars tillstånd tvärtom förvärrades genom segrarnas vilda framfart.

Under sin tidigare bana skildras han som en verkligt imponerande person. Från sin asketiska förkunnelse tycks han efter att grundligt ha avvikit och särskilt under den korta glansperioden efter Khartoums fall säges hans liv varit den orientaliske despotens av vanlig typ. Den ståtliga gravbyggnad (kubba), som Abdullah lät resa över hans lik, förstördes vid Omdurmans intagande av Kitchener i september 1898. Hans kvarlevor brändes, och askan kastades i Nilen.

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”299 (Världshistoria / Orienten)”. runeberg.org. http://runeberg.org/vrldhist/3/0321.html. Läst 22 augusti 2021. 
  2. ^ [a b] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”300 (Världshistoria / Orienten)”. runeberg.org. http://runeberg.org/vrldhist/3/0322.html. Läst 22 augusti 2021.