Australisk sula (Morus serrator) är en havsfågel i familjen sulor (Sulidae) och en av tre arter i släktet Morus som består av vita sulor med gula huvuden och svarta vingspetsar.

Australisk sula
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningSulfåglar
Suliformes
FamiljSulor
Sulidae
SläkteMorus
ArtAustralisk sula
M. serrator
Vetenskapligt namn
§ Morus serrator
AuktorG. R. Gray, 1841
Utbredning
Synonymer
Sula serrator

Utseende redigera

Australisk sula är en svartvit sula med en kroppslängd på 84 cm och vingbredden 170 cm. Liksom kapsulan är den mindre än havssulan och har mörka armpennor, ej vita. På australisk sula är dock bara de fyra mittersta stjärtpennorna svarta, de övriga vita. Även ungfågeln liknar kapsulan, men är i genomsnitt något ljusare under.

 
Sula med tång i näbben
 
Koloni av Australiska sulor i Napier, Nya Zeeland
 
Unge

Läten redigera

Vanligaste lätet är ett rätt distinkt urrah-urrah, hos hanen klart ljusare än hos honan. Det rapporteras vara ljusare än motsvarande läte hos kapsula.[2]

Utbredning och systematik redigera

Australisk sula häckar på öar utanför Australiens sydöstra kust, på öar utanför Nya Zeeland och på Norfolkön. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Vissa auktoriteter för alla arterna inom familjen sulor till släktet Sula. Tidigare har de tre taxonen i släktet Morus behandlats som en art och australisk sula behandlades då som underarten Morus bassanus serrator till havssula.

Sulornas släktskap redigera

Traditionellt har familjen sulor placerats i ordningen pelikanfåglar men molekulära och morfologiska studier har visat att denna ordning är parafyletisk.[3]. Förslagsvis har därför sulorna flyttats till den nya ordningen Suliformes tillsammans med fregattfåglar, skarvar och ormhalsfåglar.[4]

Levnadssätt redigera

Arten är strikt havslevande, men ses sällan långt ifrån land. Den livnär sig mestadels av fisk som sardiner (Sardinops), ansjovisfisken Engraulis australis och taggmakrillfiskar (Trachurus). Den häckar mellan oktober och maj i rätt små men täta kolonier. De flesta vuxna fåglar håller sig nära kolonin efter häckning, medan ungfåglarna sprider sig.[5]

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1]

Referenser redigera

Källor redigera

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  • Peter Harrison, Seabirds, an Identification Guide (1983) ISBN 0-7470-1410-8

Noter redigera

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2012 Morus serrator Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Carboneras, C., D. A. Christie, F. Jutglar, A. Bonan och E. F. J. Garcia (2020). Australasian Gannet (Morus serrator), version 1.0. I Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie och E. de Juana, red.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.ausgan1.01
  3. ^ Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning
  4. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  5. ^ Carboneras, C., Christie, D.A., Jutglar, F., Bonan, A. & Garcia, E.F.J. (2020). Australasian Gannet (Morus serrator). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/52619 18 februari 2020).

Externa länkar redigera