Wikipedia

Moritz Julius Bonn

tysk professor

Moritz Julius Bonn, född 26 juni 1873 i Frankfurt am Main, Tyskland, död 25 januari 1965 i London, var en tysk nationalekonom, som 1920 blev professor vid handelshögskolan i Berlin. Han var en framstående kännare av samtidens kolonialpolitik och internationella finansfrågor. Bland hans skrifter märks Irland und die irische Frage (1918) samt Amerika und sein Problem (1925).

Moritz Julius Bonn
Född28 juni 1873[1]
Frankfurt am Main[2]
Död25 januari 1965[1] (91 år)
London
Medborgare iTyskland
Utbildad vidMünchens universitet, doktor i politisk vetenskap, [3]
SysselsättningNationalekonom, universitetslärare
ArbetsgivareMünchens tekniska universitet
Handelshochschule Berlin
Utmärkelser
Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden - stora kommendörskorset med stjärna
Redigera Wikidata

Biografi

redigera

Den judiska familjen Bonn bodde i Frankfurt i fyrahundra år. Anfadern Aaron Jacob Bonn zum Hirschen dog 1556. Hans ättling Aron Bonn, chef för det judiska samfundet, bodde i huset Zum fröhlichen Mann på Frankfurts judegata. Han hade också en nyckel till porten som separerade gettot från staden. Fadern till Moritz Julius Bonn, den siste ättlingen[4] av denna judiska familj, var 1939 tvungen att lämna staden.

Bonn tillbringade sina barndoms- och skolår i Frankfurt. År 1876 bodde familjen dock i London i ett år av affärsskäl. Efter faderns död kunde änkan Bonn omkring 1890 bygga ett hus i Kronberg im Taunus genom arvet. Platsen blev Bonns hem under hans ungdom. Efter att ha gått på filantropen och senare Städtische Gymnasium studerade Bonn först filosofins historia med Kuno Fischer vid universitetet i Heidelberg under två terminer. Han deltog sedan i föreläsningar av Karl Knies vid Historiska Handelshögskolan. Han bytte slutligen till ekonomi 1893 och studerade med Lujo Brentano vid universitetet i München,[5] där han disputerade 1895 med avhandlingen Spaniens Niedergang während der Preisrevolution des 16. Jahrhunderts.[6]

På rekommendation av Brentano, strax före hans doktorsexamen, hade Bonn avslutat en termin med Carl Menger vid Universitetet i Wien. Genom sitt medlemskap i Samhällsvetenskapliga studentföreningen träffade han politikern Engelbert Pernerstorfer, som blev hans mentor. Efter doktorsexamen avslutade Bonn vinterterminen 1895/96 med Max Weber vid universitetet i Freiburg.[7]

Från maj 1896 till 1898 studerade Bonn vid London School of Economics and Political Science. Under denna tid började han sin intensiva ekonomiska och historiska forskning om den engelska koloniseringen av Irland. År 1904/05 bodde han i Italien, där han träffade den engelska kvinnan Theresa Cubitt, som han gifte sig med i London 1905.[8]

Bonn habiliterade i München 1905 med arbetet Die englische Kolonisation in Irland. Efter en kort tid som privat föreläsare bodde han 1906 tillsammans med sin hustru i Sydafrika i ett år för att studera den västerländska kapitalismens genomslag på en inhemsk ekonomi. I januari 1907 reste de vidare till tyska Sydvästafrika.[9]

Karriär

redigera

Hösten 1910 öppnade Bonn – under tiden utnämnd till docent – som föreståndare för Handelshochschule, en stiftelse för staden München och handelskammaren. (Skolan integrerades i Münchens tekniska universitet 1922 som ett tekniskt-ekonomiskt institut.) Sommaren 1913 orsakade Bonn stor uppståndelse inom kulturbyråkratin genom inbjudan till Tomáš Masaryk att hålla en föreläsning på handelsskolan i slutet av sommarterminen.[10]

För att genomföra en gästprofessur reste Bonn till USA den 26 juli 1914, men under överfarten började första världskriget och en dag efter ankomsten till New York den 3 augusti 1914 befann sig Tyskland och England i krigstillstånd. I denna prekära situation för det tysk-engelska paret avslutade Bonn följande gästprofessurer:[10]

  1. Vinterterminen 1914/15: University of California,
  2. Sommarterminen 1915: Carl-Schurz-föreläsare vid University of Wisconsin–Madison
  3. Vinterterminen 1915/16: Jakob-Schiff-föreläsare om tysk kultur vid Cornell University.

Våren 1916 kontaktade Bonn den tyska ambassaden i New York, ledd av Johann Heinrich Graf von Bernstorff. Här kunde han börja arbeta som assistent för valuta- och valutafrågor på finansavdelningen hos riksrådet Heinrich Albert. Patricia Clavin drar slutsatsen att han försökte övertyga den amerikanska allmänheten om att Amerika inte skulle ingripa i kriget.[11]

Efter sammanbrottet av de diplomatiska förbindelserna mellan USA och Tyskland återvände Bonn till Tyskland och efter en kort tid på propagandaavdelningen vid det federala utrikesdepartementet i Berlin kunde han åter ta över ledningen av Handelshögskolan i München.[12]

År 1919 var Bonn medlem av den tyska delegationen ledd av den tillförordnade utrikesministern Ulrich Graf Brockdorff-Rantzau för att förhandla om Versaillesfördraget.[13]

Våren 1920 utsågs Bonn av rikskansliet till rådgivare till rikskansler Fehrenbach i skadeståndsfrågor. I denna egenskap deltog han i Spa-konferensen(en) i juli 1920. Efter konferensen blev Bonn lektor vid Handelshochschule Berlin och chef för Finansinstitutionen, som han grundade. Samma år deltog han i grundandet av tyska politiska skolan.[14] Efter att ha valts av sina kolleger kunde Bonn ta över som rektorn för handelshögskolan i oktober 1931.

Bonn ansågs vara en av Weimarrepublikens ledande ekonomiska experter. Som sådan blev han ett tidigt offer för den nationalsocialistiska politik. I april 1933 avgick han från sitt rektorsämbete för Berlin Business School och emigrerade.[15] Hans avsked gav stora rubriker i den engelska och amerikanska pressen, något som hände Albert Einstein på ett liknande sätt.[16]

Trots sin inblandning i den angloamerikanska världen kände sig Bonn i exil, vilket han uttryckte genom att posera som en kosmopolitisk "vandrande forskare", enligt hans "Wandering Scholar" (1948). Han hade fjärmat sig från Tyskland: "Det Tyskland som jag varit en del av, hoppas jag, inte på ett ovärdigt sätt har försvunnit.".[17] Bonn bodde återstoden av sitt liv i London.

Position

redigera

Bonn hade hög internationell status fram till sin emigration 1933. Han var finansiell rådgivare till många riksregeringar under Weimarrepubliken och han representerade Tyskland som sändebud vid internationella konferenser. Som författare kunde han placera ledarartiklar i Frankfurter och Vossische Zeitung och i Berliner Tageblatt. Enligt sina egna uttalanden kände han, med undantag för Kurt von Schleicher, alla kanslerer i Weimarrepublikens regeringar.[18]

Men efter andra världskrigets slut kunde Bonn inte återfå sitt tidigare rykte från mellankrigstiden. Bristen på ett grundläggande vetenskapligt arbete kan knytas till förlusten av band till Tyskland efter 1933 till följd av utvandringen och – paradoxalt nog – den liberalism som han konsekvent förespråkade.[19]

Bibliografi (urval)

redigera
 
Wilson
  • Spaniens Niedergang während der Preisrevolution des 16. Jahrhunderts. Ein induktiver Versuch zur Geschichte der Quantitätstheorie. Cotta, Stuttgart 1896.
  • Die englische Kolonisation in Irland. Cotta, Stuttgart 1906.
  • Die Eingeborenenpolitik im britischen Südafrika. Simion, Berlin 1908.
  • Grundfragen der englischen Volkswirtschaft. Gemeinsam mit Rudolf Leonhard, Theodor Vogelstein u. Edgar Jaffé. Duncker & Humblot, München 1913.
  • Amerika als Feind. Müller, München 1917.
  • Was will Wilson? Broschüre, 1917.
  • Irland und die irische Frage. Duncker & Humblot, München 1918.
  • Gerechtigkeit. Reinhardt, München 1919.
  • Herrschaftspolitik oder Handelspolitik? Duncker & Humblot, Berlin 1919.
  • Die Auflösung des modernen Staats. Berlin 1921.
  • Die Stabilisierung der Mark. Verlag für Politik und Wirtschaft, Berlin 1922.
  • Amerika und sein Problem. Meyer u. Jessen, München 1925.
  • Crisis of European Democracy. Yale University Press, New Haven 1925.
    • Deutsche Ausgabe: Die Krisis der europäischen Demokratie. Meyer & Jessen, München 1925.
    • Spanische Ausgabe: La crisis de la democracia europea. Madrid 1927.
  • Das Schicksal des deutschen Kapitalismus. Fischer, Berlin 1926.
  • Geld und Geist. Vom Wesen und Werden der amerikanischen Welt. Fischer, Berlin 1927.
  • Befreiungspolitik oder Beleihungspolitik? Fischer, Berlin 1928.
  • Der Neue Plan als Grundlage der deutschen Wirtschaftspolitik. Veröffentlichungen des Instituts für Finanzwesen an der Handelshochschule Berlin. Duncker & Humblot, München 1930.
  • Die Kultur der Vereinigten Staaten von Amerika. Volksverband der Bücherfreunde. Wegweiser-Verlag, Berlin 1930.
  • Prosperity. Wunderglaube und Wirklichkeit im amerikanischen Wirtschaftsleben. Fischer, Berlin 1932.
  • Kapitalismus oder Feudalismus? Fischer, Berlin 1932.
  • Währungsprojekte - und warum? Fischer, Berlin 1932.
  • Wandering Scholar. Cohen & West, London 1949.
    • Deutsche Ausgabe: So macht man Geschichte. Bilanz eines Lebens. Autobiografie. List, München 1953.
  • Whither Europe - union or partnership? Cohen, London 1952.
  • Zur Krise der Demokratie. Politische Schriften in der Weimarer Republik 1919–1932. Hrsg. von Jens Hacke. de Gruyter, Berlin/Boston 2015, ISBN 978-3-05-006259-4.

Utmärkelser och hedersbetygelser

redigera

[Redigera Wikidata]

Referenser

redigera
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Moritz Julius Bonn, 9 juli 2021.

Noter

redigera
  1. ^ [a b] Munzinger Personen, Munzinger person-ID: 00000005541, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 11 december 2014.[källa från Wikidata]
  3. ^ OCLC-kontrollnummer: 314185539.[källa från Wikidata]
  4. ^ Der den Ersten Weltkrieg überlebende einzige Sohn seiner Cousine Yella Hallgarten (Tochter von Philipp Bonn und Auguste Rosette Oppenheim) – Paul Arnold Hallgarten (* 7. Dez. 1902 in Frankfurt am Main – 1930 Salzburg) – war mit der Kunstmalerin Marie Elisabeth Wrede verheiratet.
  5. ^ M. J. Bonn: So macht man Geschichte. Bilanz eines Lebens. List, München 1953, S. 56–58.
  6. ^ Patricia Clavin: A ‚Wandering Scholar‘ in Britain and the USA, 1933–1945: The Life and Work of Moritz Bonn. In: Anthony Grenville (Hrsg.), Refugees from the Third Reich in Britain (Yearbook of the Research Centre for German and Austrian Exile Studies, Editions Rodopi B.V., Amsterdam-New York 2003), S. 27–42.
  7. ^ M. J. Bonn: So macht man Geschichte. Bilanz eines Lebens. List, München 1953, S. 62–71.
  8. ^ M. J. Bonn: So macht man Geschichte. Bilanz eines Lebens. List, München 1953, S. 112–115.
  9. ^ M. J. Bonn: So macht man Geschichte. Bilanz eines Lebens. List, München 1953, S. 117–126.
  10. ^ M. J. Bonn: So macht man Geschichte. Bilanz eines Lebens. List, München 1953, S. 144 u. 155 f.
  11. ^ Patricia Clavin: A ‚Wandering Scholar‘ in Britain and the USA, 1933–1945: The Life and Work of Moritz Bonn. In: Anthony Grenville (Hrsg.), Refugees from the Third Reich in Britain (Yearbook of the Research Centre for German and Austrian Exile Studies, Editions Rodopi B.V., Amsterdam-New York 2003), S. 30.
  12. ^ M. J. Bonn: So macht man Geschichte. Bilanz eines Lebens. List, München 1953, S. 171–179.
  13. ^ M. J. Bonn: So macht man Geschichte. Bilanz eines Lebens. List, München 1953, S. 219–228.
  14. ^ M. J. Bonn: So macht man Geschichte. Bilanz eines Lebens. List, München 1953, S. 402.
  15. ^ Jens Hacke: Moritz Julius Bonn – ein vergessener Verteidiger der Vernunft. Zum Liberalismus in der Krise der Zwischenkriegszeit. In: Mittelweg 36, Heft 6, Dezember 2010/Januar 2011, S. 26.
  16. ^ Patricia Clavin: A ‚Wandering Scholar‘ in Britain and the USA, 1933–1945: The Life and Work of Moritz Bonn. In: Anthony Grenville (Hrsg.), Refugees from the Third Reich in Britain (Yearbook of the Research Centre for German and Austrian Exile Studies, Editions Rodopi B.V., Amsterdam-New York 2003), S. 27.
  17. ^ Patricia Clavin: A ‚Wandering Scholar‘ in Britain and the USA, 1933–1945: The Life and Work of Moritz Bonn. In: Anthony Grenville (Hrsg.), Refugees from the Third Reich in Britain (Yearbook of the Research Centre for German and Austrian Exile Studies, Editions Rodopi B.V., Amsterdam-New York 2003), S. 37.
  18. ^ Jens Hacke: Moritz Julius Bonn – ein vergessener Verteidiger der Vernunft. Zum Liberalismus in der Krise der Zwischenkriegszeit. In: Mittelweg 36, Heft 6, Dezember 2010/Januar 2011, S. 32 f.
  19. ^ Jens Hacke: Moritz Julius Bonn – ein vergessener Verteidiger der Vernunft. Zum Liberalismus in der Krise der Zwischenkriegszeit. In: Mittelweg 36, Heft 6, Dezember 2010/Januar 2011, S. 34.

Vidare läsning

redigera
  • Patricia Clavin: A ‚Wandering Scholar‘ in Britain and the USA, 1933–1945. The Life and Work of Moritz Bonn. In: Anthony Grenville (Hrsg.): Refugees from the Third Reich in Britain (= Yearbook of the Research Centre for German and Austrian Exile Studies, Editions Rodopi B.V.), Amsterdam-New York 2003, S. 27–42, ISBN 9-04201-104-1.
  • Ewald Grothe, Jens Hacke (Hrsg.): Liberales Denken in der Krise der Weltkriegsepoche. Moritz Julius Bonn. Steiner, Stuttgart 2018, ISBN 978-3-515-12234-4.
  • Jens Hacke: Ein vergessenes Erbe des deutschen Liberalismus. Über Moritz Julius Bonn. In: Merkur, Jahrgang 65, Heft 11/2011, S. 1077–1082.
  • Jens Hacke: Moritz Julius Bonn – ein vergessener Verteidiger der Vernunft. Zum Liberalismus in der Krise der Zwischenkriegszeit. In: Mittelweg 36, Heft 6, Dezember 2010/Januar 2011, S. 26–59, ISBN 978-3-86854-705-4.
  • Jens Hacke: Liberale Alternativen für die Krise der Demokratie. Der Nationalökonom Moritz Julius Bonn als politischer Denker im Zeitalter der Weltkriege. In: Jahrbuch zur Liberalismus-Forschung 26 (2014), S. 295–318. ISBN 978-3-8487-1610-4.
  • Jens Hacke: Existenzkrise der Demokratie. Zur politischen Theorie des Liberalismus in der Zwischenkriegszeit. Suhrkamp, Berlin 2018, ISBN 978-3-518-29850-3.
  • Maria Keipert (Red.): Biographisches Handbuch des deutschen Auswärtigen Dienstes 1871–1945. Hrsg. vom Auswärtigen Amt, Historischer Dienst. Band 1: Johannes Hürter: A–F. Schöningh, Paderborn u. a. 2000, ISBN 3-506-71840-1.
  • Ute Lotz-Heumann: A ‚Wandering Scholar‘ and His Interpretation of Ireland. Moritz Julius Bonn and Die englische Kolonisation in Irland. In: V. P. Carey, Ute Lotz-Heumann (Hrsg.): Taking Sides? Colonial and Confessional Mentalités in Early Modern Ireland. Essays in Honour of Karl S. Bottigheimer. Dublin 2003, S. 291–303.
  • Werner Röder, Herbert A. Strauss (Hrsg.): International Biographical Dictionary of Central European Emigrés 1933–1945. Band 2,1. Saur, München 1983 ISBN 3-598-10089-2, S. 132.
  • Hans-Joachim Stadermann: Bonn, Moritz Julius. In: Harald Hagemann, Claus-Dieter Krohn (Hrsg.): Biographisches Handbuch der deutschsprachigen wirtschaftswissenschaftlichen Emigration nach 1933. Band 1: Adler–Lehmann. Saur, München 1999, ISBN 3-598-11284-X, S. 60–64.

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Moritz_Julius_Bonn&oldid=55084321”