Sydvästafrika

Sydvästafrika (afrikaans: Suidwes-Afrika; tyska: Südwestafrika) kallades åren 1915–1990 det territorium i södra Afrika som i dag utgör Republiken Namibia. Området lydde under denna period under grannlandet Sydafrika vilket med tiden mötte internationellt motstånd. Från år 1968 började FN:s generalförsamling, i protest mot det sydafrikanska maktutövandet, att kalla Sydvästafrika för Namibia.

Sydvästafrika
South-West Africa (Engelska) Suidwes-Afrika (Afrikaans) Südwestafrika (Tyska)
← 1915–1990 →
Flagga	Vapen
Sydvästafrikas läge i södra Afrika Sydvästafrikas läge i södra Afrika
Huvudstad	Windhoek
Språk	Engelska, afrikaans, tyska (Officiellt) Nederländska (till 1983)
Statsskick	Ockupationszon (1915-1919) NF-mandat (från 1919)
Bildades	1915
– bildades genom	Fälttåget i Tyska Sydvästafrika
Upphörde	21 mars 1990
– upphörde genom	Namibias självständighet
Valuta	Sydvästafrikanskt pund (1920-1961) Sydafrikansk rand (1961-1993)

Historia

Första världskriget

Sydafrikanska unionen invaderade i september 1914 den angränsande kolonin Tyska Sydvästafrika efter att som del av Brittiska imperiet ha trätt in i första världskriget. Sydafrika erövrade hela territoriet i juli 1915 och i Versaillesfreden 1919 bestämdes det att alla Tysklands kolonier skulle delas upp och tas över av segrarmakterna inom ramen för Nationernas förbund (NF). Tanken var att de tyska kolonierna skulle förvaltas med målet att utveckla och förbättra den infödda befolkningens levnadsförhållanden och i en avlägsen framtid ge dem självstyre. Enligt fredsfördraget erhöll Sydafrika fortsatt kontroll över Tyska Sydvästafrika som ett så kallat klass C-mandat, där territoriet skulle förvaltas å Nationernas förbunds vägnar. Sydvästafrika skulle alltså inte införlivas i Sydafrika utan förbli formellt separat ur ett folkrättsligt perspektiv.

Upprättandet av mandatstyret

Från 1915 till 1921 rådde krigslagar i hela Sydvästafrika liksom Walvis Bay och Pingvinöarna, då den politiska makten utövades av Sydafrikas armé. Därefter återinfördes civilt styre men fortfarande under strikt sydafrikansk kontroll. Runt 40 % av de cirka 15 000 tyska kolonisatörerna deporterades efter krigsslutet och under några år började man slå ner på den tyska närvaron i territoriet. Britterna utlovade ett slut på de mest brutala bestraffningsmetoderna som hade använts under kolonialstyret mot de svarta afrikanerna. Brittiska ämbetsmän dokumenterade tyska övergrepp mot de infödda stammarna, vilket hade sammanställts i en regeringsrapport 1918, och man gav gärna intrycket att de hade kommit som de svartas befriare. Avsikten med rapporten var dock inte att offren för tyskarnas koloniala övergrepp skulle kompenseras eller ges tillbaka sina traditionella marker, utan det primära målet var att svartmåla Tyskland inför världsopinionen så att brittiska Sydafrika kunde säkra kontrollen över territoriet.

Den tysktalande befolkningen var inledningsvis fientlig mot de nya makthavarna. Övergivna jordegendomar som hade lämnats under den tyska utvandringen efter kriget överläts till vita bosättare som talade afrikaans, de sydafrikanska boernas språk, och myndigheterna uppmuntrade till invandring av denna folkgrupp. För att behålla enigheten bland de vita i Sydvästafrika infördes dock efter några år ett antal åtgärder för att nå försoning med de tyska kolonisatörerna. Man fortsatte att reservera mark för vita bosättare och beslutade till och med att förstöra alla kopior av 1918 års brittiska rapport om övergrepp mot de svarta, vilken enligt en tysk-sydvästafrikansk politiker hade "offentligt skadat Tysklands heder". År 1923 kom slutligen beskedet att tyskar i Sydvästafrika skulle bli brittiska undersåtar och få samma politiska rättigheter som övriga vita invånare i territoriet.

Sydafrikanska ledare hade tidiga ambitioner på att helt enkelt införliva Sydvästafrika, exempelvis Jan Smuts menade att territoriets status som klass C-mandat redan var på gränsen till annektering. Hamnstaden Walvis Bay samt de obebodda Pingvinöarna hade tillfallit Storbritannien och Irland som en del av Kapkolonin år 1878, och blev därmed exklaver till Sydafrikanska unionen som bildades 1910, men för att underlätta förvaltningen av hela territoriet överfördes Walvis Bay i praktiken till Sydvästafrika år 1922. Samma år ledde protester från khoikhoifolket mot mandatärmakten, främst dess rasistiska beskattningssystem, markfördelningspolitik och införandet av tvångsarbete för svarta på vita nybyggares farmer, till det så kallade bondelswartupproret, där ett drygt hundratal stammedlemmar massakrerades. De infödda stammarna hade hoppades på ett slut på kolonialtidens förföljelser och diskriminering men fick istället se hur den hårda raspolitiken fortsatte.

Mellankrigstiden och andra världskriget

Den röda linjen år 1966. Med upprättandet av bantustaner upphörde bruket av linjen.

Sydafrika gav Sydvästafrika begränsat självstyre i juli 1925 och knappt ett år senare, i maj 1926, hölls det första valet till ett regionalt parlament. Endast den vita minoriteten hade rösträtt och flest röster fick Tyska förbundet i Sydvästafrika. En tredjedel av ledamöterna utsågs direkt av administratören för Sydvästafrika, som i sin tur utsågs utav generalguvernören av Sydafrika. I nästa val år 1929 segrade de sydvästafrikanska nationalisterna vilka förespråkade ett införlivande av territoriet i Sydafrika. Den ekonomiska utvecklingen av territoriet fortsatte under samma tid att vara extremt begränsad. En järnväg drogs förvisso som förband Walvis Bay med Kapstaden men i övrigt utgjorde jordbruket nästan hela produktionen, vilket inte räckte för att ekonomin skulle klara sig utan enormt stöd utifrån. Intäkterna från gruvindustrin var låga, övrig industri saknades helt och upprätthållandet av säkerhet och subventioneringen av de vita nybyggarna fick helt och hållet bekostas av regeringen i Pretoria. Effektiv kontroll utövades främst över södra och mellersta Sydvästafrika, den så kallade "poliszonen", där armén och ordningsmakten ansågs kunna slå ner väpnat motstånd. Desto svårare var det i den nordliga tredjedelen av territoriet på gränsen mot Portugisiska Västafrika. Infödda folkgrupper som bebodde områdena norr den "röda linjen", som utmärkte poliszonen på kartor, hade ända sedan kolonialtiden förbjudits från att resa söderut förutom då de anlitades som billig arbetskraft; ursprungligen förbjöds av smittskyddsskäl transport av boskap söderut. Vita nybyggare begränsades också från att resa norr om den röda linjen, men allteftersom myndighetsutövandet stärktes i norr drogs linjen om flera gånger.

Andra världskrigets slut innebar för Sydvästafrikas del främst en juridisk diskussion om territoriets internationella status. Nationernas förbund, som hade låtit Sydafrika bli mandatärmakt över Sydvästafrika, hade upphört att existera och i dess ställe inrättades Förenta nationerna (FN) vars förvaltarskapssystem var tänkt att ta över samtliga NF-mandatområden och förbereda dem för avkolonisering och självständighet. Sydafrikas regering vägrade låta omvandla Sydvästafrika till ett förvaltarskapsområde; man menade att NF-mandatet helt enkelt hade löpt ut och att man inte längre bands av dess bestämmelser vad gällde maktutövandet i Sydvästafrika. FN:s generalförsamling begärde år 1949 ett rådgivande yttrande från Internationella domstolen i Haag som året därpå lät meddela att Sydafrika inte både kunde argumentera för att NF-mandatet hade "löpt ut" och samtidigt behålla makten över territoriet som ju gavs enligt mandatet. Istället skulle Generalförsamlingen överta de övervakande uppgifter som tidigare sköttes av Nationernas förbunds råd. FN lät bilda Kommittén för Sydvästafrika som fick rätt att bland annat höra klagomål från territoriets invånare. Sydafrika vägrade att acceptera domstolens beslut och menade att FN överhuvudtaget inte hade med sydvästafrikanska angelägenheter att göra. I praktiken styrdes territoriet som en femte sydafrikansk provins, även om det aldrig formellt blev en del av Sydafrika. Sydafrika förklarade sina anspråk på Sydvästafrika med att man styrt där i decennier, och investerat pengar på infrastruktur och modernisering.

Kalla kriget och införandet av apartheid

Den sydafrikanska regeringen påbörjade på 1950-talet ett nytt samhällspolitiskt projekt, apartheid, som skulle införa en renodlad rashierarki med den vita rasgruppen som totalt dominerande. Därmed eskalerade de redan existerande rasbaserade förföljelserna av landets icke-vita invånare. Samma system började tillämpas i Sydvästafrika trots FN:s starka fördömanden om att detta gick helt på tvärs med NF-mandatet för territoriet, som syftade till att förbättra de infödda stammarnas villkor och tillvara ta deras intressen. Efter några år stod det klart för världssamfundet att fortsatta fördömanden i FN inte tjänade någonting till. År 1960 försökte så de självständiga afrikanska staterna, representerade av Etiopien och Liberia, att framtvinga ett slut på mandatstyret genom att försöka dra Sydafrika inför Internationella domstolen i Haag. Samtidigt organiserades hos den svarta befolkningen politiskt motstånd mot Sydafrika och apartheid genom bildandet av Sydvästafrikanska folkorganisationen (SWAPO). FN:s generalförsamling röstade året därpå igenom ett krav på att Sydafrika officiellt avslutade utövandet av sina mandaträttigheter i Sydvästafrika, men den sydafrikanska regeringen vägrade ge upp makten över territoriet. Rättsprocessen i FN slutade emellertid med att Internationella domstolen i juli 1966 avslog de afrikanska staternas ansökan med hänvisning till att de inte var parter som direkt berördes av situationen i Sydvästafrika. Därefter växte det internationella trycket och i oktober samma år röstade FN:s generalförsamling igenom en resolution som helt enkelt avslutade NF-mandatet för Sydvästafrika och krävde att hela territoriet skulle överföras till FN:s kontroll. All fortsatt sydafrikansk närvaro skulle därigenom bedömas vara i strid med folkrätten. På sensommaren 1966 övergick SWAPO, med diplomatiskt stöd från östblocket och Organisationen för afrikansk enhet, till öppet väpnat motstånd mot apartheidstyret i vad som kom att kallas det sydafrikanska gränskriget.

När stridigheter bröt ut i Sydvästafrika blev konflikten omedelbart en del av kalla kriget. Konflikten eskalerade genast över gränsen till Portugisiska Angola där ett fullskaligt krig för avkolonisering redan pågick och där supermakterna med allierade stödde olika sidor. 1968 röstade Generalförsamlingen igenom en officiell namnändring på territoriet till Namibia genom resolution 2372, något som syftade till att tydligt förkasta Sydafrikas anspråk. Istället för att släppa taget påbörjade de sydafrikanska nationalisterna en implementering av Odendaalkommissionens förslag: Att införa bantustaner även i Sydvästafrika, något som mötte kraftigt fördömande runtom i världen. Apartheidregeringen försökte marknadsföra bantustanerna som en positiv utveckling för Sydvästafrikas svarta majoritetsbefolkning men i själva verket förvisades alla svarta invånare till perifera, outvecklade områden utan någon som helst infrastruktur, industrinäring eller annan ekonomisk potential. Merparten av landytan reserverades antingen formellt eller de facto för den vita minoriteten, detta gällde inte minst alla ekonomiskt viktiga områden såsom industrizonen, gruvområdena och de mineralrika statliga naturreservaten. Ett litet fåtal områden uppläts även till de som enligt raslagarna tillhörde den färgade rasgruppen.

Sovjetiska rådgivare i Angola utbildar gerillakrigare från SWAPO.

År 1971 fastslog Internationella domstolen i Haag att all fortsatt sydafrikansk närvaro i Sydvästafrika var olaglig, att Sydafrika hade en skyldighet att omedelbart dra sig ut ur Sydvästafrika och att FN:s medlemsstater inte skulle erkänna några handlingar som Sydafrika utförde å Sydvästafrikas vägnar. Den sydafrikanska regeringen gav sitt fulla stöd till Lissabon i det portugisiska kolonialkriget men när Portugals fascistiska diktatur störtades i Nejlikerevolutionen 1974 blev läget plötsligt förändrat. Sydafrika blandade sig i angolanska inbördeskriget från sina baser i Sydvästafrika medan den nyutropade Folkrepubliken Angola, som stödde SWAPO:s frihetskamp i Namibia, backades upp av Kuba. År 1976 erhöll SWAPO observatörsstatus i FN:s generalförsamling som den enda rättmätiga representanten för det namibiska folket vilket ytterligare underminerade sydafrikanska anspråk på territoriet. Inför hotet om internationella påtryckningar beslutade apartheidregeringen att Walvis Bay skulle återgå till Kapprovinsen 1977.

Förhandlingar om självständighet

Medan Sydafrika på grund av apartheid blev allt mer isolerat från omvärlden kostade landets inblandning i krig runtom i södra Afrika enorma resurser. I maj 1988, när kalla kriget drogs mot sitt slut, hölls en konferens i Moskva där det beslutades att Sovjetunionen skulle avbryta sitt militära bistånd till Angola och Kuba dra tillbaka sina trupper från landet efter att Sydafrika hade lämnat Sydvästafrika. 1989 bildades FN:s fredsbevarande styra UNTAG som hade i uppdrag att övervaka demokratiska val i Namibia. Mindre stridigheter mellan SWAPO och sydafrikanska trupper fortsatte under året. Apartheidsystemet i Namibia avskaffades och demokratiska val hölls i november 1989 som, trots att den sydafrikanska regeringen mutade åtminstone sju partier för att ställa upp i opposition mot SWAPO, vanns av SWAPO med 57% av rösterna. SWAPO:s partiledare Sam Nujoma blev i mars 1990 Namibias första president.

Politik

Den högste ämbetsmannen i Sydvästafrika var administratören som 1920–1968 utsågs av Sydafrika i enlighet med NF-mandatet. Territoriet fortsatte styras av en administratör, från 1977 titulerad generaladministratör, utsedd av den sydafrikanska regeringen fram till 1989. Sydvästafrika hade ett eget regionalt parlament, Sydvästafrikas lagstiftande församling, men de inhemska folkgruppernas angelägenheter kontrollerades av departementet för bantuadministration under regeringen i Pretoria.

Rösträtt hade fram till 1978 endast de som enligt raslagarna tillhörde den vita rasgruppen. Sydvästafrikas nationalistparti vann samtliga eller nästan samtliga mandat i varje parlamentsval åren 1950–1978. År 1978 hölls ett riggat men etniskt inklusivt val som vanns överlägset av den moderata oppositionsalliansen Democratic Turnhalle Alliance men bojkottades av bland annat SWAPO. 1983 införde Sydafrika direktstyre, den valda regionala regeringen avsattes och inga fler val hölls i Sydvästafrika under apartheidstyret.

Bantustaner

De sydafrikanska myndigheterna skapade från år 1968 totalt 10 bantustaner i Sydvästafrika i enlighet med Frans Hendrik Odendaals rekommendationer från 1964 för att uppnå total rassegregation i territoriet. Av dessa erhöll fyra nominellt självstyre. År 1980 fastslogs bantustanernas etniska exklusivitet. När apartheid i Namibia avskaffades 1989 återintegrerades samtliga bantustaner.

Karta över Sydvästafrikas bantustaner

• Bushmanland
• Damaraland
• Ostcaprivi (självstyre 1976)
• Hereroland (självstyre 1970)
• Kaokoveld
• Kavangoland (självstyre 1973)
• Namaland
• Ovamboland (självstyre 1973)
• Rehoboth
• Tswanaland

Lista över koloniala överhuvuden i Sydvästafrika (1915–1990)

Administratörer

• Sir Edmond Howard Lacam Gorges (31 oktober 1915 – 1 oktober 1920)
• Gysbert Reitz Hofmeyr (1 oktober 1920 – 1 april 1926)
• Albertus Johannes Werth (1 april 1926 – 1 april 1933)
• David Gideon Conradie (1 april 1933 – 1 april 1943)
• Petrus Imker Hoogenhout (1 april 1943 – 6 december 1951)
• Albertus Johannes Roux van Rhijn (6 december 1951 – 1 december 1953)
• Daniel Thomas du Plessis Viljoen (1 december 1953 – 1 december 1963)
• Wentzel Christoffel du Plessis (1 december 1963 – 1 november 1968)
• Johannes Gert Hendrik van der Wath (1 november 1968 – 1 november 1971)
• Barend Johannes van der Walt (1 november 1971 – 1 september 1977)

Generaladministratörer

• Marthinus T. Steyn (1 september 1977 – 7 augusti 1979)
• Gerrit Viljoen (7 augusti 1979 – 4 september 1980)
• Danie Hough (4 september 1980 – 1 februari 1983)
• Willie van Niekerk (1 februari 1983 – 1 juli 1985)
• Louis Pienaar (1 juli 1985 – 21 mars 1990)