Öppna huvudmenyn

Mindre barkplattbagge (Pytho abieticola) är en art i insektsordningen skalbaggar som tillhör familjen barkplattbaggar och släktet Pytho.

Mindre barkplattbagge
Status i världen: Sårbar[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
KlassInsekter
Insecta
OrdningSkalbaggar
Coleoptera
FamiljBarkplattbaggar
Pythidae
SläktePytho
ArtMindre barkplattbagge
P. abieticola
Vetenskapligt namn
§ Pytho abieticola
AuktorSahlberg, 1875
Hitta fler artiklar om djur med

Den är en av de tre arter av barkplattbaggar som förekommer i Sverige, och är rödlistad som sårbar.[1]

UtseendeRedigera

Mindre barkplattbaggen är en platt, blanksvart skalbagge, ungefär 10 millimeter lång. Den har rödbruna ben och hos honan är även bakkroppens undersida röd eller rödgul.[2]

UtbredningRedigera

Mindre barkplattbaggen har sin utbredning från Dalarna till Torne lappmark. Sammanlagt är den känd från ett femtiotal lokaler. Mer än hälften hittades under 1980-talet. Flertalet fyndplatser är f d domänreservat i Norrlands inland eller fjällnära granskog. Arten är inte helt reservatsbunden, men de livskraftigaste populationerna har påträffats inom reservat som är rika på granlågor. Efter de senaste fynden ligger mer än tio av de kända svenska lokalerna utanför reservatsområden. De utgörs i regel av svåravverkade skogspartier som raviner längs Norrlandsälvarna, naturskogsholmar i myrmarksområden och gransumpskogar.

Antalet lokalområden i landet skattades 2010 till 60 stycken, medan förekomstarean skattades till ungefär 240 km².[2]

Lokaler i övriga Norden: Lierne i Norge och minst fem lokaler i Finland. Världsutbredningen sträcker sig från Nord- och Centraleuropa (Österrike, Polen och Tjeckien) österut till östra Ryssland. [3][2]

ReproduktionRedigera

Larverna utvecklas i granlågor under tunn bark (1–6 mm), ofta i lågans topparti.[4] Angrepp av åttatandad barkborre (Ips typographus), kan skapa lämpligt substrat för barkplattbaggen. Arten är nämligen främst en sekundär kambiekonsument, dvs. banas väg för av primära konsumenter som lämnar gångar i en död eller döende gran.[2]

HotRedigera

Mindre barkplattbagge hotas av rationellt skogsbruk, då det ofta medför minskad tillgång på granlågor, ändrade trädslag i skogen och en snabbare omloppstid.[5][6]

SkyddsåtgärderRedigera

Områden med riklig förekomst av granlågor bör undantas från skogsbruk. I de fall detta inte är möjligt bör granlågorna omfattas av en utökad naturvårdshänsyn.

KällorRedigera

  • From, J. 1995. Art- och biotopbevarande i skogen. Skalbaggar I: Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län.
  • Pettersson, R. 1984. I Norrland av storskogsbruket missgynnade och hotade trädskalbaggar. Natur i Norr 3(1):
  • Pollock, D. A. 1991. Natural history, classification, reconstructed phylogeny and geographic history of Pytho

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (1 oktober 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/col/details/species/id/6929887. Läst 2 juni 2015. 
  2. ^ [a b c d] Roger Pettersson och Bengt Ehnström (2006). ”Faktablad ur SLUs Artdatabank om P. abieticola”. SLU – Sveriges LantbruksUniversitet. http://artfakta.artdatabanken.se/taxon/101691. Läst 2 juni 2015. 
  3. ^ ”Pytho abieticola Sahlberg, 1875” (på engelska). GBIF.org. Global Biodiversity Information Facility. http://www.gbif.org/species/1045040. Läst 2 juni 2015. 
  4. ^ Christer Reiråskag (2006). ”Spennende billefunn i Sor-Trondelag” (på norska). Insekt-Nytt (Norsk entomologisk forening) 31 (3): sid. 27. 
  5. ^ Skogar 9010-91F0. Naturvårdsverket. 2011. https://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/vagledning/natura-2000/naturtyper/skog/skogstolkningar_2011.pdf. Läst 2 juni 2015 
  6. ^ Jodie N. Painter, Juha Siitonen, Ilkka Hanski (23 mars 2007). ”Phylogeographical patterns and genetic diversity in three species of Eurasian boreal forest beetles” (på engelska). Biological Journal of the Linnean Society (The Linnean Society of London) 91: sid. 267–279. 

Externa länkarRedigera