Max Theodore Felix von Laue, född 9 oktober 1879 i Pfaffendorf nära Koblenz, död 24 april 1960 i Västberlin, var en tysk fysiker och nobelpristagare i fysik 1914 för upptäckten av röntgendiffraktion i kristaller. År 1921 erhöll han även guldmedaljen Adolf-von-Baeyer-Denkmünze.

Max Theodore Felix von Laue Nobelpristagare i fysik 1914
(UAZ) AB.1.0583 Laue.tif
Född9 oktober 1879[1][2][3]
Koblenz
Död24 april 1960[1][2][3] (80 år)
Västberlin[4]
BegravdStadtfriedhof Göttingen
MedborgarskapTyskland
Utbildad vidGöttingens universitet, Münchens universitet, Humboldt-Universität zu Berlin, Zürichs universitet och Strasbourgs universitet Blue pencil.svg
SysselsättningFysiker, universitetslärare, kristallograf
ArbetsgivareMünchens universitet
Johann Wolfgang Goethe-Universität
Humboldt-Universität zu Berlin
Zürichs universitet
Noterbara verkröntgenstrålning
BarnTheodore Hermann Von Laue (f. 1916)
UtmärkelserNobelpriset i fysik (1914)[5][6]
Matteuccimedaljen (1914)
Adolf-von-Baeyer-medaljen (1921)
Max Planck-medaljen (1932)
Röntgen-plaketten (1952)
Helmholtz-medaljen (1959)
Ernst Reuter-Medaljen (1959)
Pour le Mérite för vetenskap och konst
Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden - stora kommendörskorset med stjärna
Medlem av American Physical Society
Utländsk ledamot av Royal Society
Redigera Wikidata

BiografiRedigera

Max von Laue blev professor i teoretisk fysik vid universitetet i Zürich 1912, i Frankfurt am Main 1914 och i Berlin 1919. Han har bidragit till teorin för elektromagnetismen och relativitetsteorin. Mest berömd är han för sina undersökningar om röntgenstrålning och kristallstruktur. Hans 1912 framlagda idéer att använda kristaller som gitter för att påvisa röntgenstrålarnas interferens var de avgörande beviset för att röntgenstrålningen är av elektromagnetisk natur. Walter Friedrich och Paul Knipping kunde senare bekräfta riktigheten av hans antaganden. Samtidigt erhölls en metod dels att studera kristallernas struktur, dels att analysera röntgenstrålningen.[7]

Bland hans skrifter märks Das Relativitätsprincip (1911) Das Relativitätstheorie (1921, 2:a upplagan 1923) och Die Interferenz der Röntgenstrahlen (1923).[7]

Laue har upptäckt och namngett Lauedigrammet, ett diagram som skapas vid fotografisk upptagning av det interferensfenomen, som uppkommer då en röntgenstråle får passera genom en kristall.[7]

Medlemskap i akademierRedigera

Max von Laue var från 1919 korresponderande ledamot, och från 1921 ordinarie ledamot, av Preussiska vetenskapsakademin. I denna akademi och flera tyska fysikorganisationer försökte von Laue och bland andra Max Planck motverka nazistiskt inflytande från framför allt Johannes Stark. Bland annat lyckades von Laue blockera att Stark blev ordinarie ledamot av akademin, vilket ledde till att Stark 1933 såg till att von Laue avskedades från sitt uppdrag vid Physikalisch-Technische Reichsanstalt. von Laue invaldes 1947 som utländsk ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och var utländsk medlem av Royal Society.

KällorRedigera

  1. ^ [a b] Gemeinsame Normdatei, läst: 9 april 2014, licens: CC0, (Källa från Wikidata)
  2. ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, data.bnf.fr : öppen dataplattform, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens, (Källa från Wikidata)
  3. ^ [a b] SNAC, SNAC Ark id: w6b27z19, omnämnd som: Max von Laue, läst: 9 oktober 2017, (Källa från Wikidata)
  4. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 30 december 2014, licens: CC0, (Källa från Wikidata)
  5. ^ The Nobel Prize in Physics 1914 (på engelska), Nobelstiftelsen, läst: 3 augusti 2015, (Källa från Wikidata)
  6. ^ läs online, (Källa från Wikidata)
  7. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1035 
  • Nordisk familjebok (1958)

Externa länkarRedigera