Marcelino Oreja

spansk diplomat och politiker

Marcelino Oreja Aguirre, född 13 februari 1935 i Madrid, är en spansk diplomat och politiker samt tidigare utrikesminister och EU-kommissionär.

Marcelino Oreja
Marcelino Oreja, 2014.
Född13 februari 1935[1][2] (90 år)
Madrid[1]
Medborgare iSpanien
Utbildad vidUniversidad de Madrid, doktorsexamen
SysselsättningPolitiker[1], jurist, diplomat, advokat
Befattning
Procurador en Cortes
Francoist Cortes tionde mandatperiod (1971–1977)[3]
Spaniens utrikesminister (1976–1980)[4]
Ledamot av Spaniens senat
Spanska parlamentets konstituerande period (1977–1979)[5]
Ledamot av Spaniens kongress
Spaniens parlaments första mandatperiod, Gipuzkoa (constituency) (1979–1980)[6]
Delegado del Gobierno en el País Vasco (1980–1982)[7]
Ledamot av Spaniens kongress
Spaniens parlaments andra mandatperiod, Álava (1982–1984)[8]
Ledamot av Europarådets parlamentariska församling (1983–1984)[9]
Suppleant i Europarådets parlamentariska församling (1984–1984)[9]
Generalsekreterare i Europarådet (1984–1989)
Europaparlamentariker
tredje Europaparlamentet, Spanien (1989–1993)[10]
Ledamot av Spaniens kongress
Spaniens parlaments femte mandatperiod, Álava (1993–1994)[11]
Europeisk kommissionär för transport
Kommissionen Delors III (1994–1995)
Politiskt parti
Partido Popular (–)
Unión de Centro Democrático
National Movement
MakaSilvia Arburúa
BarnMarcelino Oreja Arburúa (f. 1969)
FöräldrarMarcelino Oreja Elósegui
Purificación Aguirre Isasi
Utmärkelser
Storkors av Militärförtjänstorden med vitt band (1977)[12]
Storkorset av Peruanska Solorden (1977)
Storkorset av Karl III:s orden (1980)[13]
Storkorset av Isabella den katolskas orden (1982)[14]
Honorary doctor of the University of Provence - Aix-Marseille I (1989)[15]
Hedersdoktor vid Universitetet i Zaragoza (1994)[16]
Storkorset av Alfons X den vises orden (2000)[17]
Hedersdoktor vid Sevillas universitet
Hedersdoktor vid Universitetet i Zaragoza
Namnteckning
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata

Oreja har doktorsexamen i juridik från Universidad Complutense i Madrid. Han tjänstgjorde på utrikesministeriet 1960–1970, som direktör vid Spaniens centralbank 1970–1974, som statssekreterare på ministeriet för information och turism 1974–1975 samt statssekreterare vid utrikesministeriet 1975–1976. I samband med att kung Juan Carlos efterträtt general Franco som statschef och demokratin återinförts i Spanien utnämndes Oreja till utrikesminister. Han tjänstgjorde på denna post i Adolfo Suárez ministär 1976–1980 och utnämndes därefter till regeringens representant i det självständiga Baskien med ministers rang. Juan Carlos utsåg honom till kunglig senator 1977 och två år senare valdes han in i Cortes Generales för det konservativa partiet Unión de Centro Democrático (UCD). UDC upplöstes 1983 och Oreja anslöt sig senare till Partido Popular.

Oreja var generalsekreterare för Europarådet 1984–1989 och från 1989 ledamot av Europaparlamentet där han var vice ordförande för den liberala partigruppen och ordförande för det institutionella utskottet. År 1994 efterträdde han Abel Matutes som ledamot av Europeiska kommissionen och kommissionär med ansvar för transport- och energifrågor samt Euratoms försörjningskontor i Kommissionen Delors. Han kvarstod i kommissionen även efter Kommissionen Santers tillträde 1995 och ansvarade för förbindelser med Europaparlamentet och medlemsstaterna, kulturella och audiovisuella frågor samt Byrån för officiella publikationer. Efter att korruption uppdagats inom kommissionen tvingades han, liksom övriga kommissionärer, att avgå 1999.

Källor

redigera
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia.

Fotnoter

redigera
  1. ^ [a b c] läs online, www.congreso.es , läst: 20 januari 2020.[källa från Wikidata]
  2. ^ Munzinger Personen, Munzinger person-ID: 00000014707, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ läs online och läs online, www.congreso.es , läst: 20 januari 2020.[källa från Wikidata]
  4. ^ läs online, ca.wikipedia.org .[källa från Wikidata]
  5. ^ läs online, www.senado.es .[källa från Wikidata]
  6. ^ läs online, www.congreso.es , läst: 23 november 2017.[källa från Wikidata]
  7. ^ läs online, cadenaser.com , läst: 13 december 2017.[källa från Wikidata]
  8. ^ läs online, www.congreso.es , läst: 23 november 2017.[källa från Wikidata]
  9. ^ [a b] PACE medlems-ID: 2333.[källa från Wikidata]
  10. ^ Europaparlamentets ledamöter, Europaparlamentariker-ID: 1150.[källa från Wikidata]
  11. ^ läs online, www.congreso.es , läst: 23 november 2017.[källa från Wikidata]
  12. ^ BOE-ID: BOE-A-1977-243.[källa från Wikidata]
  13. ^ BOE-ID: BOE-A-1980-19568.[källa från Wikidata]
  14. ^ BOE-ID: BOE-A-1982-20361.[källa från Wikidata]
  15. ^ Journal officiel de la République française, 25 februari 1989, s. 2599, NOR: MENU8900367A.[källa från Wikidata]
  16. ^ läs online, honoris.unizar.es .[källa från Wikidata]
  17. ^ BOE-ID: BOE-A-2000-944.[källa från Wikidata]
Företrädare:
José María de Areilza
Spaniens utrikesminister
19761980
Efterträdare:
José Pedro Pérez Llorca
Företrädare:
Franz Karasek
Generalsekreterare i Europarådet
19841989
Efterträdare:
Catherine Lalumière
Företrädare:
Abel Matutes
EU-kommissionär
med ansvar för transport och energi

19941995
Efterträdare:
Neil Kinnock (transport)
Christos Papoutsis (energi)
Företrädare:
João de Deus Pinheiro
EU-kommissionär
med ansvar för kontakter med Europaparlaamentet

19951999
Efterträdare:
Loyola de Palacio
Företrädare:
João de Deus Pinheiro
EU:s kulturkommissionär
19951999
Efterträdare:
Viviane Reding
Företrädare:
Manuel Marín och
Abel Matutes
EU-kommissionär från Spanien
tillsammans med Manuel Marín
19941999
Efterträdare:
Pedro Solbes och
Loyola de Palacio