Lunta var ett slags veke, vars ände antändes och fördes glödande till krutladdningen i fänghålet – på ett handeldvapen eller en kanon – så att skottet brann av.

En brinnande lunta.

HistorikRedigera

Luntan tillverkades av hamp- eller linblånor, kokta i en lut av gödselvatten, salpeter och pottaska (eller osläckt kalk). Behandlingen gjorde att luntan, när den torkat, kunde brinna med fast glöd. Arkebuser och musköter hade luntan fastsatt på en hane, som knäppte ner luntans glödända i fänghålet. Hakebössor och kanoner[1] antändes via en stång (luntstake) där luntan var fäst.

Yrkesbenämningen för en som tillverkar luntor var luntmakare.[2] Luntor var brandfarliga och förvarades därför i speciella lunthus. Ett sådant fanns på KärleksuddenSödra Djurgården.[3]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ ”lunta”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/lunta. Läst 5 november 2018. 
  2. ^ ”luntmakare”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/luntmakare. Läst 5 november 2018. 
  3. ^ Björn Hasselblad; Monica Eriksson (1982). Djurgårdsvandringar: villor och andra sevärdheter på Södra och Norra Djurgården: en introduktion till Kungl. Djurgården. Stockholm: Kungliga Djurgårdens förvaltning. sid. 49. Libris länk. ISBN 91-970418-0-7 

Allmänna källorRedigera

  • Nordisk familjebok
  • SAOB