Öppna huvudmenyn
Lise Drougge

Lise Emma Margareta Drougge, född Dencker 1 december 1919 i Landskrona, är en svensk författare, dramatiker och bildkonstnär. Hon är filosofie doktor i fysikalisk kemi och har varit verksam som lärare. Hon var gift med Georg Drougge och har tre barn.

Innehåll

FörfattarenRedigera

Drougge debuterade med novellen "Kaleidoskop" 1951 i månadstidskriften All världens berättare. Romandebuten skedde samma år med Vind i mitt hår utgiven på Lars Hökerbergs Bokförlag. Mellan 1951 och 1966 utgav Drougge på detta förlag tio romaner och en barnbok, bland dem romanen Så glad för vilken hon 1954 fick Svenska Dagbladets litteraturpris. I prisnämndens motivering sägs bland annat: "Det har sagts om Lise Drougge att hon har en skärva av trollspegeln i ögat, en så skarp psykolog är hon och så utan illusioner berättar hon verklighetens onda sagor. Men hon befolkar dem med alldeles levande människor, inga konstruerade figurer."[1]

I Så glad tillbringar två systrar, Nenne och Della, några sommarveckor i en stuga på landet som är Nennes permanenta hem. "Kom i år också", skriver hon till sin syster och att det ska bli "bättre i år", även om hon för pengarnas skull måste ta emot sommarbarn. Och Della kommer med sina två barn, babyflickan Monni och pojken Jan. Men det blir inte bättre. Systrarna är alltför olika: den ogifta Nenne känslig, osäker, självutplånande, Della den starka och överlägsna, i stan en vanlig småborgarfru men på landet något av en huldra, en naturkraft i nyckfull växling mellan lojhet och passion. I deras verklighet finns mygg, tvestjärtar, ungar som bråkar, slår sig, spiller välling på sig själva och andra, hostar om nätterna, smittar varandra, får feber. Som andningshål har de sina hemliga konstnärsdrömmar: Nenne skriver dikter, Della har stunder av revolt när hon struntar i barnen, ritar i vild inspiration i sitt skissblock, och kasserar verken efter hand. Den lille Jan älskas nästan svartsjukt av dem båda. Nenne kallar honom "Så glad." Ivar Harrie beskriver i en recension Jan som "tomte och troll och hjälplös ömhetssugande djurunge, en ny och oförutsedd inkarnation av det demoniska i barndomen, det som gör umgänge med barn spännande, livsfarligt, odrägligt, men ändå det enda som kommer tillvaron att glittra".[2] Den stora katastrofen kommer med upptäckten att man fått vägglöss i huset med en möbel som Nenne köpt på auktion. Della ger sig iväg med pick och pack och överger den förtvivlade Nenne, som trots allt inte är slagen. I tystnaden efter dem som dragit bort griper hon till den tröst som står till buds för den som kan skriva. Hon skickar ut sina sommarbarn och sätter sig ner med papper och penna och "med rodnande kinder låter hon pennan löpa och är förlorad i en värld av smärta och förlösning".

Så glad och Drougges andra tidigare romaner kan sägas spegla sociala relationer i fyrtio- och femtiotalens ganska statiska samhälle, och kan närmast betecknas som kvinnohistoria, enligt Kerstin Berggren:

"Realism och poesi—det var i den konstellationen Lise Drougges romankonst föddes. Liksom utan ansträngning tycks hon kunna trolla fram stämningslägen och dagrar—i landskap och i människosinnen. Men om hennes diktning levde endast på det akvarell-äkta, skulle den inte bestå. Till detta formellt behagfulla kommer den djupa erfarenhet och kloka vetskap, som präglar hennes människoskildring. Det är kvinnor, som dominerar hennes böcker, ensamma kvinnor eller sådana som lider under omöjligheten att harmoniskt förena sina roller som hustru, mor, yrkeskvinna och privatperson."[3]

 
Dokumentärromanen Caballero från 1991.

Drougges elfte roman Lektor Viktoria fick 1971 andra pris i Askild & Kärnekulls tävling om bästa tjänstemannaroman och utgavs på detta förlag. De två senaste romanerna har som motiv ovanliga skånska levnadsöden. Min fjärran ö (1977) handlar om landskronapojken Fredrik Wierth, som tolv år gammal 1825 skickades med fullriggaren L'Eol till ön Bourbon, numera Réunion, i Indiska oceanen. Ön var fransk koloni och blomstrade tack vare slavhandel och slavarbete. En farbror skulle ta hand om honom men denne var gravt alkoholiserad och Wiert fick klara sig på egen hand. Hur det gick beskriver han i anteckningar som antagligen gjordes sedan han i femtioårsåldern återkommit till Landskrona, och som nu finns på Landskrona museum. De ligger till grund för Drougges bok.

Romanen Caballero (1991) handlar om Maurits Jesperson, född i Södervidinge 1888 och utvandrad till Sydamerika där han blev känd som Don Mauricio. 1910 kom han till Gran Chaco där indianerna fortfarande gjorde raider mot nybyggarnas boskapshjordar. Han var hemma i Sverige under andra världskriget men återvände som sextioåring till den heta, gudsförgätna provinsen Beni i Bolivia där han under väldiga strapatser lät röja mark för ett antal estancior, där indiansk arbetskraft kunde få en rimlig bärgning. En kusin, Mabel Hellichius, reste 1966 till Sydamerika, där hon och Don Maricio gjorde en rundresa omfattande Argentina, Brasilien (Amazonas), Bolivia och Peru. Hon besökte då hans kreatursstationer i Boliva, några så svåråtkomliga att de bara kunde nås genom en dagsritt på oxe genom skog och träsk och moln av stickande insekter. Med hjälp av hennes rapporter från den långa resan, personliga upplysningar och Don Mauricos egna böcker En lundensare i Chaco och En svensk caballero i Pilcomayo skrev Drougge en dokumentär roman om hans äventyrliga liv.

Drougge medarbetade i tidningen Idun med noveller och artiklar. I "Samtal vid Bosporen" och "Undrens stad" rapporterade hon 1952 från Istanbul där en internationell flygteknisk konferens pågick. Vintern 1953 rapporterade hon om en liftarresa tvärs över landet från Stockholm till Hallandskusten, "Två på luffen som liftade om våren" och "Tack för liften!". Ett halvår senare gjorde hon och fotografen Gösta Glase en reportageresa till trakterna kring slottet Kronovall i östra Skåne, vilken resulterade i artiklarna "Porträtt av en trakt" och "Min mors sagovärld". 1961 tog hon Hurtigruten till Tromsø för att gå i Sara Fabricius (pseudonym Cora Sandel) fotspår, hittade bl. a. verklighetens "Kranes konditori"[4] och skrev "Tromsø, Albertes stad".

Ett par av novellerna har motiv ur skolans värld. "Det ljuvt barnsliga" handlar om en klass tioåringar. Frågan "När ska vi leva, Fröken?" ställdes i en avdelning tonårsflickor.

Novellen "Raimo" lästes upp i Sveriges radio. Den handlar om ett av de finska barn som 1944 skickades till Sverige för att undgå kriget.

DramatikernRedigera

Tillsammans med författaren Lilian Goldberg bildade Drougge 1992 Teater Vanessa, en ideellt driven experimentteater i vilken de spelade egna pjäser. Från 1994 har Drougge ensam drivit teatern. Hon har hittills, 2007, skrivit trettiosex pjäser: en monolog, två barnmusikaler, åtta barnpjäser, tre pjäser för unga skådespelare, tio komedier och tolv dramapjäser. Med ett par undantag har alla satts upp ett antal gånger på Teater Vanessas hemmascener, Källarteatern på väster i Lund till att börja med, och från hösten 2003 på Byahuset i Södra Sandby. Flera av dem har också spelats på andra scener runt om i Skåne. I maj 1996 utsträcktes turnerandet till Gävle där teatern uppförde Paulina. I augusti 1994 spelades Dido år 2000Nordiskt Forums konferens i Åbo, Finland.

I nio år medverkade Teater Vanessa i Kulturnatten i Lund med följande spelningar:

1993 ett avsnitt av "Dido år 2000". Pjäsen beskriver den tragiska kärlekssagan mellan drottning Dido av Kartago och den grekiske hjälten Aeneas.
1994 komedin "Robinson Crusoe". Ledd av en ung kvinnlig regissör försöker en manlig skådespelare levandegöra Robinsons ensamma liv på ön.
1995 "Audition för Shakespeare" i vilken en ung skådespelare försöker övertyga regissören att han passar perfekt för rollen som Macbeth.
1996 "Hycklaren", en pastisch på Molières "Tartuffe".
1997 "En midsommardröm" spelad av barn och för barn. För vuxen publik "Planen Herkules". En skådespelare är inhyrd för att ensam visa upp samtliga Herkules stordåd för deltagarna i en konferens.
1998 barnpjäsen "Epsilon", i vilken utomjordingar kraschlandar på jorden. För vuxenpubliken "Planen Herkules".
1999 "Darling Ofelia", en egen version av Hamlet-dramat med Ofelia i huvudrollen.
2000 "Kungens döttrar". Ett gäng skolelever gör en egen uppsättning av "King Lear".
2001 barnpjäsen "Presenten", tonårspjäsen "Spela sjuan" och för vuxenpubliken komedin "Passion i Venedig", en pastisch på Shakespeares "Othello".

BildkonstnärenRedigera

 
En akvarell.

Drougge fick sin konstnärliga utbildning vid Skånska målarskolan i Malmö under åren 1944–1946. Hon deltog i dess elevutställning 1946 och sedan i samlingsutställningar i Helsingborg, Sundbyberg, Spånga och Höör. Hon har haft separatutställningar i Kulturhuset Anders i Höör 1997, på stadsdelsbiblioteket Väster i Lund 1998, i Utställningshallen i Ljungby 2009 och på Kulturcentrum i Sundbyberg 2010.

Drougge har gjort ett hundratal arbeten i olja och ett tjugotal pennteckningar och akvareller. Motiven är varierande: genrebilder, landskap, barn, båtar, hus, stilleben, porträtt m.m. Barnboken Pucky Sagogryn och alla noveller har illustrerats av Drougge och hon har utfört samtliga bokomslag.

LärarenRedigera

Drougge avlade studentexamen i Helsingborg 1938, tog folkskollärarexamen i Helsingborg 1956, blev filosofie magister 1965 vid Lunds universitet och doktorerade där i fysikalisk kemi 1987. Hon tjänstgjorde läsåret ht 56—vt 57 vid Smedslättens folkskola; åren 1957—1970 som lärare i matematik och kemi vid Nicolaiskolan i Helsingborg, Franska skolan, Bromma kommunala flickskola och Blackebergs läroverk, alla i Stockholm, och vid Högre allmänna läroverket i Eslöv; läsåret 1970—71 vid Lärarhögskolan i Stockholm; och 1971—85 vid Lärarhögskolan i Malmö.[5]

BibliografiRedigera

Böcker

  • Vind i mitt hår (roman, Lars Hökerbergs bokförlag 1951)
  • Den långa vintern (roman, Lars Hökerbergs bokförlag 1952)
  • Att vilja gunga (roman, Lars Hökerbergs bokförlag 1953)
  • Pucky Sagogryn (barnbok, illustrerad av författaren, Lars Hökerbergs bokförlag 1953)
  • Så glad (roman, Lars Hökerbergs bokförlag 1954)
  • Att färdas med en fågel (diktsamling, Lars Hökerbergs bokförlag 1955)
  • Någon (roman, Lars Hökerbergs bokförlag 1956)
  • Albatrossen (roman, Lars Hökerbergs bokförlag 1958)
  • Simmarens resa (roman, Lars Hökerbergs bokförlag 1960)
  • Staden under regnbågen (roman, Lars Hökerbergs bokförlag 1962)
  • Vid kusten (roman,Lars Hökerbergs bokförlag 1964)
  • Samtal med en själ (roman, Lars Hökerbergs bokförlag 1966)
  • Lektor Viktoria (roman, Askild & Kärnekull Förlag 1971)
  • Skånska dikter (diktsamling, eget förlag 1975)
  • Min fjärran ö (dokumentär roman, Rabén & Sjögren 1977)
  • Caballero (dokumentär roman, Carlsson Bokförlag 1991)
  • Frank Olssons hus (roman, Erantis bokförlag 2014)
  • Hagberg (roman, Erantis bokförlag 2015)
  • Jorden runt på trettisju dagar (roman, Erantis bokförlag 2016)
  • Unga dagar (roman, Erantis bokförlag 2018)

Noveller och artiklar

  • "Handbollsflickan" (novell, Idun nr 7, 1951)
  • '"Kaleidoskop'" (novell, All världens berättare, 1951)
  • "Den våta sommaren" (novell, Veckorevyn nr 28, 1951)
  • "Berätta för Britta" (novell, Publicistklubbens Jultidning 1951)
  • "Fragment" (novell, Idun nr 10, 1952)
  • "Resa till Oscar" (novell, Idun nr 18, 1952)
  • "Samtal vid Bosporen" (intervjuartikel, Idun nr 42, 1952)
  • "Undrens stad" (forts. Idun nr 44, 1952)
  • "Körövning" (novell, Idun nr 41, 1953 och Bilkåristen nr 4, 1956)
  • "Två på luffen som liftade om våren" (artikel, Idun nr 15, 1954)
  • "Tack för liften!" (forts, Idun nr 16 1954)
  • "Porträtt av en trakt" (reportage, Idun nr 42, 1954)
  • "Min mors sagovärld" (forts. Idun nr 48, 1954)
  • "Under har skett" (novell, Idun, nr 42, 1955)
  • "Det ljuvt barnsliga" (novell, Idun nr 16, 1957)
  • "Epitafium" (novell, Vi nr 40, 1957)
  • "När ska vi leva, Fröken?" (novell, Idun nr 7, 1958)
  • "Brev till en mjuk liten slarva" ( Idun nr 16, 1958)
  • "Tromsø, Albertes stad" (reportage, 1961)
  • "Della plockar svamp" (novell, Femina nr 14, 1967)
  • "Raimo" (Uppläst i Sveriges Radio 17 okt, repris 18 okt 1980)

Dramatik[6]

  • Dido år 2000 (dramapjäs, medförfattare Lilian Goldberg 1992-93)
  • Medea (dramapjäs 1992)
  • Arvet (dramapjäs, medförfattare Lilian Goldberg 1992-95)
  • Monolog för äldre man (monolog 1993)
  • Café Två Nymfer ( dramapjäs 1993)
  • Robinson Crusoe (komedi 1994)
  • Love, Love, Love (dramapjäs 1994)
  • Schack (dramapjäs 1994)
  • Oberon (dramapjäs 1995)
  • Audition för Shakespeare (komedi 1995)
  • Paulina (dramapjäs, medförfattare Lilian Goldberg 1995)
  • Hycklaren (komedi 1996)
  • Kära Malou (dramapjäs 1996)
  • En midsommardröm (barnpjäs 1997)
  • Planen Herkules (komedi 1997)
  • Sagan om Hans och Greta (barnpjäs 1997)
  • Poeterna (dramapjäs om Edith Södergran 1997)
  • Epsilon (barnpjäs 1998)
  • Hycklaren (komedi 1998)
  • Amason (dramapjäs om Karin Boye 1998)
  • Var är Per? (barnpjäs 1998)
  • Passion i Venedig (komedi 1999)
  • Darling Ofelia (komedi 1999)
  • Romeo och Julia (komedi 1999)
  • Kungens döttrar (för unga skådespelare 2000)
  • Lady Macbeth (för unga skådespelare 2000)
  • Snövit (barnpjäs 2000)
  • Spela sjuan (för unga skådespelare 2001)
  • Tjuven (barnpjäs 2001)
  • Presenten (barnpjäs 2001)
  • Skoputsarligan (barnpjäs 2001)
  • Händelser på Spa (komedi 2001)
  • Pionjärerna (dramapjäs. Till minne av Harriet Quimby, Bessie Coleman, Ruth Nichols, Beryl Markham, Jacqueline Cochran, Anita Snook, Amelia Earhart 2002-2003)
  • Rosetta (komedi med kabaré 2004)
  • Snövit och dvärgarna (barnmusikal 2005)
  • Robin Hood (barnmusikal 2006)

Avhandling

  • Mechanisms for Oxidative Addition Reactions of Tetrecyanoplatinate(II) (1987)[7]

Priser och utmärkelserRedigera

  • Svenska Dagbladets litteraturpris 1954
  • Stockholms stads kulturstipendium 1958
  • Andra pris i Askild & Kärnekulls pristävlan om bästa tjänstemannaroman 1971
  • Landskrona stads kulturstipendium 1981
  • Diktarplatta vid Drottninggatan 28, Helsingborg 2000 [8] med citat ur Skånska dikter:
Ett svartvitt blänk, och våren är en vipa
som utan att begripa
sin egen programmering kommit hit
i fågelsträckens flyttparad.
Glitterglansen
överallt, och vattenblänk och skratt och gråt
och ögonfransen
våt.
  • Ett grupprum i Sundbybergs stadsbibliotek i Signalfabriken, Esplanaden 10, öppnat 2013, är döpt efter Lise Drougge.[9]

NoterRedigera

  1. ^ Svenska Dagbladet 18 dec 1954.
  2. ^ Ivar Harrie i Expressen den 27 september 1954.
  3. ^ Kerstin Berggren: "Realism och poesi i Lise Drougges romanvärld," Svensk litteraturtidskrift nr 2, 1972.
  4. ^ Cora Sandels fjärde roman har denna titel.
  5. ^ Vem är det? 2007.
  6. ^ Lise Drougges hemsida
  7. ^ ACS Publications[död länk]
  8. ^ Diktarnas Helsingborg.[1][död länk]
  9. ^ Grupprum uppmärksammar lokala konstnärer, Bibliotek Sundbyberg

Externa länkarRedigera