Wikipedia

Lasioglossum marginatum

bi i släktet smalbin och familjen vägbin

Lasioglossum marginatum är en biart som först beskrevs av Gaspard Auguste Brullé 1832.[1][2] Den ingår i släktet smalbin och familjen vägbin.[1] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]

Lasioglossum marginatum
Hona på nålkörvelart.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassEgentliga insekter
Insecta
OrdningSteklar
Hymenoptera
ÖverfamiljBin
Apoidea
FamiljVägbin
Halictidae
SläkteSmalbin
Lasioglossum
ArtLasioglossum marginatum
Vetenskapligt namn
§ Lasioglossum marginatum
Auktor(Brullé, 1832)
Hona på Scilla hyacinthoides.
Hitta fler artiklar om djur med

Många bin är eusociala, det vill säga samhällsbildande. Bortsett från släktet honungsbin och det med honungsbina närbesläktade tribuset gaddlösa bin, är det emellertid få arter som har ett flerårigt samhälle. De flesta samhällsbildade arter, bland dem många eusociala vägbin, men även de flesta humlor, är med mycket få undantag ettåriga[4]. Bland dessa är Lasioglossum marginatum unik genom att vara en av mycket få arter, och den enda arten i sin familj, som har ett flerårigt samhälle; drottningen lever i 5 till 6 år.[5]

Beskrivning redigera

Smalbin är generellt sett mycket svårbestämda. Som många smalbin är arten ett bi med mörk grundfärg och gles behåring, fast med ljusa filtband på kanterna av bakkroppens tergiter[a] (se bild)[6]. Den har en genomsnittlig kroppslängd av drygt 7 mm;[7] någon storleksskillnad finns inte mellan drottning och arbetare[8].

Utbredning redigera

Arten förekommer i Europa från Iberiska halvön i söder till Tyskland och Österrike i norr, Nordafrika och österut från Grekland via Israel, Armenien, Pakistan, Indien (Kashmir), Nepal[9], Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan i Centralasien till södra Asien[10]. Den har även påträffats i Nordafrika[10]. Artens förekomst i Indien har ifrågasatts av vissa forskare[5].

Ekologi redigera

Habitatet utgörs av stäpper, buskmark av Macchiatyp och andra, tempererade gräs- och buskmarker.[9]

Arten är polylektisk, den flyger till blommande växter från många familjer: Korgblommiga växter (som röllikesläktet, tistelsläktet och maskrossläktet), korsblommiga växter (som kålsläktet), kaprifolväxter, afodillväxter (som stäppliljesläktet), flockblommiga växter (som stinkflokesläktet och Schrenkia), johannesörtsväxter, bergliljeväxter, ärtväxter (som lusernsläktet och klöversläktet), brakvedsväxter (som getaplar), rosväxter (som rossläktet), videväxter (som videsläktet) samt ranunkelväxter (som smörbollssläktet).[10]

Fortplantning redigera

Bona grävs ut i naken ler- eller lössjord[9] till ett djup av omkring 90 cm[7]. Flera bon upprättas gärna i kolonier nära varandra, som kan omfatta över 100 enskilda bon.[9]

Det vanliga beteendet bland sociala smalbin är att arterna får två kullar per år; honorna i den första kullen (alla eller endast en del) stannar kvar i boet för att hjälpa sin mor att föda upp ungarna i den nästa kullen; de utgör alltså i praktiken arbetare. För denna art är förhållandet annorlunda. Den grundläggande honan, drottningen, lever i 5 till 6 år, inte omkring ett, vilket annars är det vanliga. Under denna tid får hon en kull per år. Alla kullarna utom den sista består enbart av arbetare, honor som stannar kvar i boet för att ta hand om underhållet. Ett äldre bo kan innehålla flera hundra individer. Först när drottningen närmar sig slutet av sitt liv, ger hon upphov till könsdjur.[8] Arbetarna öppnar då upp boet, så att hanarna kan lämna boet under dagen för att para sig med honorna (det vill säga arbetarna) i andra, öppnade bon. Det är ingen grundläggande skillnad mellan drottningen och arbetarna; de senare kan alltså även de para sig, och befruktade arbetare kommer att bli drottningar över nya bon. Arbetarna kan även lägga obefruktade, haploida ägg med enkel kromosomuppsättning, som ger upphov till hanar.[5] Både harar och honor är promiskuösa, de parar sig flera gånger med olika partners. Honorna sparar emellertid sperman under hela sitt liv som drottningar, de parar sig inte några fler gånger.[11]

Blodbiet Sphecodes ruficrus har nämnts som en boparasit till arten, men uppgiften är ifågasatt.[9]

Kommentarer redigera

  1. ^ Tergiterna är segmenten på bakkroppens ovansida. Honan har 6 sådana, hanen 7, som numreras med början framifrån. Motsvarande segment på bakkroppens undersida kallas sterniter.

Källor redigera

  1. ^ [a b] ”Lasioglossum marginatum (Brullé, 1832)” (på engelska). Integrated Taxonomic Information System (ITIS). https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=758774#null. Läst 25 mars 2023. 
  2. ^ de Jong, Y. (2016). ”Lasioglossum marginatum (Brullé, 1832) | rostsmalbi”. Namn och släktskap. Artdatabanken. https://namnochslaktskap.artfakta.se/taxa/1005524/details?lang=sv. Läst 1 april 2023. 
  3. ^ Roskov Y., Ower G., Orrell T., Nicolson D., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., Nieukerken E. van, Zarucchi J., Penev L. (red.) (2019). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2019 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2019/search/all/key/lasioglossum+marginatum/match/1. Läst 25 mars 2023. 
  4. ^ ”The yearly life cycle of the bumblebee colony” (på engelska). Bumblebee.org. https://www.bumblebee.org/lifecycle.htm. Läst 27 mars 2023. 
  5. ^ [a b c] A. Blanchetot och L. Packer (1992). ”Genetic variability in the social bee Lasioglossum marginatum and a cryptic undescribed sibling species, as detected by DNA fingerprinting and allozyme electrophoresis” (på engelska) (PDF, 805 kB). Insect Molecular Biology. http://www.yorku.ca/bugsrus/resources/publications/1992%20Blanchetot%20and%20Packer.pdf. Läst 26 mars 2023. 
  6. ^ Cederberg, B., Holmström, G., Hall, K. & Berg, A. (2022). ”Smalbin Lasioglossum”. Artdatabanken. https://artfakta.se/artbestamning/taxon/lasioglossum-1005524. Läst 27 mars 2023. 
  7. ^ [a b] T. Tscheulin, L. Neokosmidis, T. Petanidou och J. Settele (1 april 2011). ”Influence of landscape context on the abundance and diversity of bees in Mediterranean olive groves” (på engelska) (PDF, 342 kB). Bulletin of Entomological Research (Cambridge University Press) 101. doi:10.1017/S0007485311000149. http://lab-biogeography-ecology.aegean.gr/pdf_folder/2011_Tscheulin-etal_BER.pdf. Läst 26 mars 2023. 
  8. ^ [a b] Lyllian A.-J. Corbin, David N. Awde, Miriam H. Richards (30 december 2021). ”Phenological and Social Characterization of Three Lasioglossum (Dialictus) Species Inferred from Long-Term Trapping Collections” (på engelska) (PDF, 1,69 MB). Entomology Faculty Publications. University of Kentucky. sid. 31. https://uknowledge.uky.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1230&context=entomology_facpub. Läst 25 mars 2023. 
  9. ^ [a b c d e] Pauly, A. & Michez, D. 2015 Lasioglossum marginatum . Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 1 april 2023.
  10. ^ [a b c] Ryuki Murao, Osamu Tadauchi, Ryoichi Miyanaga (20 oktober 2017). ”The bee family Halictidae (Hymenoptera, Apoidea) from Central Asia collected by the Kyushu and Shimane Universities Expeditions” (på engelska). Biodiversity Data Journal. https://bdj.pensoft.net/articles.php?id=15050. Läst 30 mars 2023. 
  11. ^ Holger Strietholt (2023). ”Die Gattung Lasioglossum - Furchenbienen” (på tyska). wildbiene.com. https://www.wildbiene.com/lexikon/index.php?am=8&as=73. Läst 27 mars 2023. 

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Lasioglossum_marginatum&oldid=52403037”