Öppna huvudmenyn

Konservativa partiet (Storbritannien)

brittiskt politiskt parti även kallat Tories

Konservativa partiet (officiellt: Conservative and Unionist Party, även kallat Tories) är ett konservativt politiskt parti i Storbritannien. Det är det styrande partiet i Storbritannien sedan 2010 med 298 ledamöter i underhuset.

Konservativa partiet
Conservative and Unionist Party
LandStorbritannien Storbritannien
PartiledareBoris Johnson
Grundat1834
Huvudkontor4 Matthew Parker Street, London
Antal medlemmar180 000[1] (2)
Politisk ideologiKonservatism
Liberalkonservatism
Nyliberalism
Politisk positionCenter–Höger
Internationellt samarbetsorganInternational Democrat Union
Europeiskt samarbetsorganEuropeiska konservativa och reformister
Politisk grupp i EuropaparlamentetECR-gruppen
Färg(er)Blå
UngdomsförbundYoung Conservatives
KvinnoförbundConservative Women's Organisation
Underhuset[2]
Röstandel
42,4 %
Mandat
298 / 650
Överhuset[3]
Mandat
241 / 793
Europaparlamentet
Röstandel
8,8 %
Mandat
4 / 73
Skotska parlamentet
Röstandel
22,9 %
Mandat
31 / 129
Wales nationalförsamling
Röstandel
18,8 %
Mandat
11 / 60
London Assembly
Röstandel
29,2 %
Mandat
8 / 25
Lokala fullmäktigeförsamlingar[4]
Mandat
7 422 / 19 787
Webbplats
Officiell webbplats
Brittisk politik
Politiska partier
Val
Partilokal i Scarborough.

Partiet grundades år 1834 som en arvtagare till Torypartiet och var ett av de två dominerande partierna under 1800-talet tillsammans med Liberal Party. År 1912 slogs partiet samman med Liberal Unionist Party och antog då namnet Conservative and Unionist Party. Under 1920-talet växte Labour och tog då över som det Konservativa partiets främsta rival. Partiet var 57 av åren under 1900-talet i regeringsställning, bland annat under Winston Churchill och Margaret Thatcher.

Partiet ingår i International Democrat Union och tillhör Europeiska konservativa och reformister (ECR). Partiledare sedan juli 2019 är Boris Johnson.

HistoriaRedigera

1800-tal och tidigt 1900-talRedigera

Konservativa partiet grundades i svallvågorna efter parlamentsreformen på 1830-talet. Partiet var i huvudsak efterträdare till Torypartiet. Man försvarade godsägarnas ekonomiska intressen och ville bevara traditionella styrelseformer och institutioner såsom överhuset, monarkin och statskyrkan. Robert Peel blev partiets första premiärminister år 1834. Då Peel valde att avskaffa spannmålstullarna 1846 splittrades partiet i två delar, peeliter och protektionister. Protektionisterna var i majoritet och leddes av Edward Stanley som dock redan 1852 släppte kravet på skyddstullar. Ideologin förändrades radikalt i en mer socialkonservativ riktning (Tory democracy) när Benjamin Disraeli tillträdde som partiledare 1872. Han hade en aktiv utrikes- och imperiepolitik under tiden som premiärminister 1874–1880 och profilerade då partiet som det "nationella", patriotiska partiet.[5]

Det liberala partiet splittrades år 1886 i frågan om irländskt självstyre (home rule). Liberala unionister började samarbeta med det Konservativa partiet och 1912 uppgick formellt Liberal Unionist Party i partiet. Partiledaren för Liberal Unionist Party, Joseph Chamberlain förmådde 1906 det Konservativa partiet att gå till val på protektionism och imperiepreferenser. Partiet förlorade valet och återkom till makten först 1915 i en koalitionsregering ledd av liberalen H.H. Asquith.[5]

MellankrigstidenRedigera

Efter första världskriget övervägde partiet att slå sig samman med det liberala partiet, men det blev aldrig någon antisocialistisk partisammanslagning och koalitionsregeringen upplöstes 1922. Efter det styrde i huvudsak det Konservativa partiet fram till år 1940, med endast korta uppehåll. Under depressionsåren på 1930-talet förespråkade partiet en utpräglad laissez-faire-kapitalism. För att rekonstruera industrin samt hålla samman imperiet införde man dock skyddstullar och imperiepreferenser år 1932. Premiärminister Neville Chamberlains utrikespolitik satte igång en revolt inom partiet år 1940 och medförde att Winston Churchill kom till makten i spetsen för en samlingsregering.[5]

Efter andra världskrigetRedigera

Parlamentsvalet år 1945 var ett nederlag för det Konservativa partiet. Richard Austen Butler genomförde efter nederlaget en förändring av partiprogrammet i en mer socialkonservativ riktning. Man slöt upp bakom Labours vision om en välfärdsstat, accepterade i stort sätt nationaliseringen av basindustrierna och såg Indiens självständighet som ett fullbordat faktum. Konservativa partiet återkom 1951 till makten under Churchill och drev därefter tidvis en stabiliseringspolitik färgad av keynesianismen. Suezkrisen år 1956 hotade att splittra partiet, men Harold Macmillan lyckades hålla samman det. Han inledde även ett närmande till övriga Västeuropa och lät förändringens vind blåsa över Storbritanniens kolonier i Afrika.[5]

Valet 1964 var ett nederlag för partiet och man lät därför ompröva sin politik, resultatet var en klar högervridning. Edward Heath vann valet 1970 på ett program som bland annat omfattade en minskad offentlig sektor, mindre statligt inblandande i näringslivet, en begränsning av fackföreningarnas frihet och ett brittiskt medlemskap i EEG (vilket sedermera blev EU). När Heath övergick till en statlig inkomstpolitik 1972 mötte han starkt motstånd från fackföreningsrörelsen och efter att gruvarbetare hade genomfört en förödande politisk strejk år 1974, förlorade det Konservativa partiet valet samma år.[5]

Margaret Thatcher efterträdde Heath som partiledare och hon lät återknyta politiken till valmanifestet från 1970, med en tydligare ideologisk och monetaristisk betoning. Hon vann valet 1979 och befäste det Konservativa partiets roll som ett nationellt och patriotiskt parti genom segern i Falklandskriget 1982 samt ett skeptiskt förhållande till EG. Thatcher fick ett fast grepp om regeringsmakten genom segrarna i valen 1983 och 1987, men ett minskande stöd ledde till att hon avsattes 1990. Hennes efterträdare blev John Major som inte gjorde några större förändringar av partiets marknadsekonomiska inriktning, men var mer positiv till ett EG-/EU-samarbete än vad Thatcher var. Man vann valet 1992 med Major som partiledare, trots att opinionsmätningarna hade tytt på ett möjligt regeringsskifte. Majoriteten i parlamentet kom dock att minska under mandatperioden på grund av förluster i fyllnadsval och att konservativa ledamöter bytte parti. Dessutom skakades partiet av en inre splittring angående Europapolitiken samt skandaler som involverade regeringsmedlemmar och partiledamöter. Detta ledde till en jordskredsseger för Labour vid parlamentsvalet år 1997 och som då tog över regeringsmakten.[5]

2000-taletRedigera

Efter valet 1997 efterträddes John Major av William Hague. Han förde partiet mer åt höger och mer mer EU-kritisk än Major. Valet 2001 blev dock ytterligare ett stort nederlag och Hague avgick efter valet. Som ny partiledare tillträdde Iain Duncan Smith som besegrade den EU- och EMU-positive Kenneth Clarke i en medlemsomröstning. Smith fortsatte den EU-kritiska och högerinriktade linjen, men avsattes redan i oktober 2003. Det ansågs som att Hague och Smith hade en för tydlig högerprofil för att partiet skulle uppfattas som ett realistiskt regeringsalternativ. Efterträdaren Michael Howard hade även han en högerprofil, men tonade ner den något i kampen om att locka till sig mittenväljarna från Labour.[5]

Parlamentsvalet 2005 blev dock ännu en missräkning för partiet. Man vann visserligen drygt 30 nya mandat, men kunde ändå inte hota Labours maktinnehav. Senare under samma år efterträddes Howard av David Cameron. Han bibehöll partiets linje i sina grunddrag: marknadsekonomi, privat ägande samt lag och ordning. EU splittrade fortsatt partiet, även om den EU-skeptiska falangen hade haft övertaget sedan John Majors avgång. Valet 2010 blev en stor framgång för det Konservativa partiet då man blev det största partiet, dock fick man inte egen majoritet. Efter förhandlingar lyckades partiet att bilda en koalitionsregering tillsammans med Liberaldemokraterna. Partiet låg inför valet 2015 risigt till opinionsmätningarna som pekade på ett regeringsskifte till förmån för Labour. Trots detta, blev dock valet en stor framgång för partiet då man säkrade egen majoritet i underhuset. Cameron hade inför valet lovat att om han blev omvald 2015 så skulle ha utlysa en folkomröstning om ett fortsatt EU-medlemskap, pressad av den EU-skeptiska falangen i partiet. I folkomröstning som hölls 2016 så röstade en majoritet av britterna för att lämna EU och Cameron, som hade förespråkat att Storbritannien skulle stanna kvar i unionen, meddelade sin avgång.[5]

Theresa May valdes till ny partiledare och premiärminister efter en snabb urvalsprocess. Hon aktiverade i mars 2017 artikel 50 i Lissabonfördraget, vilket innebar att landet skulle lämna EU inom två år. Oväntat så utlyste May ett nyval 2017 för att stärka hennes auktoritet inför förhandlingar med EU. Det konservativa partiet var i en klar ledning enligt opinionsmätningarna och såg ut att kunna utöka sin majoritet. Valrörelsen kantades dock av motgångar för May. Kampanjen fick avbrytas två gånger av terroristattacker och hon tvingades revidera vissa förslag om nya välfärdsreformer. Hennes opersonliga ledarstil kritiserades också, i motsats till oppositionsledaren Jeremy Corbyn. Avståndet mellan det Konservativa partiet och Labour krympte efter hand i opinionsmätningar, men valet blev en stor förlust då man tappade sin majoritet i underhuset. May kunde dock bilda en regering med hjälp av stöd från nordirländska Democratic Unionist Party. Hennes ställning var dock försvagad och partiet djupt splittrat i brexitfrågan. Premiärminister May blev allt mer ifrågasatt, även om hon vann en misstroendeomröstning bland konservativa ledamöter efter att ha lovat att inte leda partiets kampanj i det nästkommande valet. Hon klarade sig även igenom ett misstroendevotum i parlamentet som väckts av Labour, men efter att underhuset förkastat hennes utträdesavtal tre gånger valde hon att avgå i juni 2019. Hennes efterträdare blev Boris Johnson, som leder partiet sedan 23 juli 2019.[5]

PolitikRedigera

Konservativa partiets politiska uppfattning kan sedan 1990-talet indelas i fem huvudinriktningar:

  • Den traditionalistiska, eller socialt konservativa flygeln, som har en strikt konservativ syn i ekonomiska och sociala frågor. Fraktionen utmärks av dess centrala värdekonservatism, som sätter stort fokus på Storbritannien som en enhet, dess historiska arv och banden mellan stat och religion.
  • Den liberalkonservativa gruppen, som närmast kan liknas vid svenska Moderaterna, anser sig förespråka liberala ideal och vara tolerant i sociala frågor, medan man har en konservativ syn i ekonomiska frågor och förespråkar frihandel, marknadsliberalism kombinerat med en pragmatisk välfärdspolitik.
  • Den torydemokratiska falangen, härledd till Benjamin Disraeli och grunden för det brittiska välfärdssamhället, som betonar statens roll i att bekämpa arbetslöshet och överbrygga klassklyftor i syfte att skapa nationell enighet och ett alternativ åt Labours socialpolitik.
  • Den thatcheristiska skolan inom partiet har härlett sin politik till Margaret Thatchers (1979–1990) regeringstid, med minimerad statlig intervention, en återhållsam socialpolitik med kraftigt sänkta skatter, samt inslag av nationalism, populism och moralkonservatism i vissa frågor.
  • Den libertarianska skolan, som företräder en klassiskt liberal politik tydligt distinkt från Liberaldemokraternas socialliberalism.

Ett starkt brittiskt försvar är även en huvudpunkt för partiet, men har i olika sammanhang drivits av olika grupper inom partiet och ibland av rivalen Labour. Gemensamma drag för de olika grupperna inom partiet är konservatism, frihandel och en syn på Storbritannien som en historisk enhet, där man vidhåller vikten av en fortsatt union mellan de fyra enheterna, något den dåvarande partiledaren David Cameron betonade efter Scottish National Partys jordskredsseger i det skotska parlamentsvalet 2011. Cameron har själv uttalat sig tillhöra den liberalkonservativa gruppen och definierar sig som en "modern medkännande konservativ". Tvåpartisystemet och bristen på en motsvarighet till de svenska Kristdemokraterna har lett till att de värdekonservativa, vilka kan påträffas i vilken som helst av de olika grupperna, koncentrerats till det Konservativa partiet.

PartiledareRedigera

ReferenserRedigera

Externa länkarRedigera