Öppna huvudmenyn

Kommunistiska manifestet

Partimanifest

Kommunistiska manifestet eller Det kommunistiska partiets manifest (tyska: Manifest der Kommunistischen Partei) är en skrift utgiven den 21 februari 1848 i London av Karl Marx och Friedrich Engels på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Skriften har haft mycket stor betydelse för arbetarrörelsens ideologiska utveckling.[1]

Kommunistiska manifestet
Omslag till Kommunistiska manifestets första utgåva den 21 februari 1848.
Omslag till Kommunistiska manifestets första utgåva den 21 februari 1848.
FörfattareKarl Marx och Friedrich Engels
OriginaltitelManifest der Kommunistischen Partei
Originalspråktyska
ÖversättarePehr Götrek (1848)
Axel Danielsson (1886)
Zeth Höglund (1919)
Knut Gillström (1922)
Alice Wallenius (1934)
Sven-Eric Liedman (1992)
Per-Olof Mattsson (1994)
LandStorbritannien Storbritannien
Genrehistoria, sociologi, filosofi
Utgivningsår1848
Utgiven på
svenska
1848

TillkomstRedigera

Kommunisternas förbund höll kongress i London i slutet av 1847 och där var Marx och Engels tongivande. Kongressen beslutade att ge ut ett program och Marx och Engels fick i uppdrag att författa det i enlighet med kongressens riktlinjer. Manifestet skrevs ursprungligen på tyska och gavs ut i London den 21 februari 1848. Både inledningen och avslutningen av manifestet har blivit bevingade ord. Manifestet börjar: "Ett spöke går runt Europa - kommunismens spöke" och avslutas: "Proletärer i alla länder, förena er!"[2]

Kommunistiska manifestet skrevs innan Marx' stora ekonomiska studier under 1850-talet och framåt och innehåller därför inte den utvecklade marxismens analys av kapitalismen. Tvärtom förekommer det i Manifestet skrivningar som senare helt skulle vederläggas av Marx. Då Manifestet förblev den mest lästa av Marx' skrifter har dock vissa av dessa föråldrade idéer kommit att förknippas med marxismen. Ett exempel på detta är teorin om den s.k. järnhårda lönelagen ('Lönearbetets genomsnittspris är arbetslönens minimum, det vill säga summan av de livsmedel, som är nödvändiga för att hålla arbetaren som arbetare vid liv. Vad lönearbetaren således genom sitt arbete tillägnar sig räcker blott till för att uppehålla livet.'), som förekommer i Manifestet, men som Marx senare kraffullt skulle ta avstånd från.

Erfarenheten av Pariskommunen, ledde Marx och Engels till att fördjupa sin analys av statsmakten, och de började uppfatta manifestet som delvis föråldrat. I förordet till 1872 års tyska upplaga klargör de att "arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål". Men de säger vidare att manifestet är "ett historiskt dokument, som vi ej mer anser oss ha rätt att ändra."[3]

Att manifestet kom att kallas kommunistiskt och inte socialistiskt förklarar Engels i ett förord till manifestet 1890 med att det 1847 fanns två slags socialister: å ena sidan utopister som redan då blivit betydelselösa och å den andra "en mångfald sociala kvacksalvare, som ville avskaffa de samhälleliga missförhållandena med sina olika universalmedel och allsköns lappning, utan att på minsta sätt röra vid profit eller kapitalet." Dessa menade Engels hade ingen kontakt med arbetarrörelsen, utan sökte stöd hos de så kallat bildade klasserna. Men den rörelse bland arbetarna som fordrade en grundlig omdaning av samhället kallade sig kommunistisk. Engels säger vidare: "Och då vi redan på den tiden avgjort var av den uppfattningen att 'arbetarnas frigörelse måste vara arbetarklassens eget verk', så kunde vi icke ett ögonblick vara i tvivel om, vilket namn vi skulle välja."[4]

InnehållRedigera

Manifestet består förutom inledningen av fyra kapitel och innehåller både historisk analys, sociologisk analys, implicit ekonomisk analys och politisk agitation.

1. Borgare och proletärerRedigera

Kapitlet inleds med den kända frasen "Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp" och fortsätter med att i korta drag beskriva feodalismens övergång till kapitalism. Borgarklassen, bourgeoisien, beskrivs som en revolutionär klass som omdanat samhället efter sina egna behov, men som kommit till en situation där den inte längre kan föra utvecklingen framåt. Istället pekar Marx och Engels ut arbetarklassen, proletariatet, som den nya revolutionära klassen: ''Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.

I historiens tidigare epoker finner vi nästan överallt en fullständig uppdelning av samhället i olika stånd, en mångfaldig gradering av de sociala ställningarna. I det gamla Rom har vi patricier, riddare, plebejer, slavar; under medeltiden feodalherrar, vasaller, mästare, gesäller, livegna och dessutom inom nästan alla dessa klasser återigen särskilda graderingar.

Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället har icke upphävt klassmotsatserna. Det har blott satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe.

Vår epok, bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisi och proletariat.''[5]

2. Proletärer och kommunisterRedigera

Kapitlet behandlar kommunisternas roll och hur dessa förhåller sig till arbetarklassen i allmänhet.

[...]''Kommunisternas närmaste mål är detsamma som alla övriga proletära partiers: proletariatets utbildande till klass, störtandet av bourgeoisins herravälde, proletariatets erövring av den politiska makten.

Kommunisternas teoretiska läror vilar ingalunda på idéer och principer, som uttänkts eller upptäckts av den ene eller andre världsförbättraren. De är blott allmänna uttryck för de faktiska förhållandena inom en pågående klasskamp, en inför våra ögon försiggående historisk rörelse. Avskaffandet av hittillsvarande egendomsförhållanden är ingenting för kommunismen särskilt betecknande. Alla egendomsförhållanden har alltid varit underkastade en ständig historisk växling, en ständig historisk förändring.

Den franska revolutionen t.ex. avskaffade feodalegendomen till förmån för den borgerliga egendomen. Vad som utmärker kommunismen är icke avskaffande av egendomen överhuvudtaget, utan avskaffandet av den borgerliga egendomen.

Men den moderna borgerliga privategendomen är det sista och mest fulländade uttrycket för framställningen och tillägnandet av produkter, som bygger på klassmotsättningar, på den enes utsugning av den andre. I denna betydelse kan kommunisterna sammanfatta sin teori i uttrycket: privategendomens upphävande. Man har förebrått oss kommunister, att vi vill avskaffa den personligt förvärvade, genom eget arbete frambragta egendomen; den egendom, som skulle utgöra grundvalen för all personlig frihet, verksamhet och självständighet. Genom eget arbete förvärvad, självförtjänt egendom! Talar ni om småborgarens eller småbondens egendom, som föregick den borgerliga egendomen? Vi behöver icke avskaffa den, industrins utveckling har avskaffat den och avskaffar den dagligen.

Eller talar ni om den moderna borgerliga privategendomen? Men skapar lönearbetet, proletärens arbete, egendom åt arbetaren? Ingalunda. Det skapar kapital, d.v.s. den egendom, som utsuger lönearbetet och som blott kan föröka sig genom att skapa nytt lönearbete för att på nytt utsuga det. Egendomen i sin nuvarande form rör sig i motsättningen mellan kapital och lönearbete. Låt oss betrakta de båda sidorna av denna motsättning. Att vara kapitalist betyder icke blott att intaga en rent personlig, utan en samhällelig ställning i produktionen. Kapitalet är en social produkt och kan blott sättas i rörelse genom en gemensam verksamhet av många medlemmar, ja, i sista instans blott genom den gemensamma verksamheten av alla samhällets medlemmar.

Kapitalet är alltså ingen personlig, utan en samhällelig makt. Om kapitalet alltså förvandlas till gemensam, alla samhällets medlemmar tillhörande egendom, så förvandlas icke därmed personlig egendom till samhällelig. Blott egendomens sociala karaktär förvandlas. Den förlorar sin klasskaraktär. Vi kommer nu till lönearbetet. Lönearbetets genomsnittspris är arbetslönens minimum[5], d.v.s. summan av de livsmedel, som är nödvändiga för att hålla arbetaren som arbetare vid liv. Vad lönearbetaren således genom sitt arbete tillägnar sig räcker blott till för att uppehålla livet. Vi vill ingalunda avskaffa detta personliga tillägnande av arbetsprodukten för livets omedelbara reproduktion, ett tillägnande, som icke ger något överskott, vilket kunde ge makt över främmande arbete. Vi vill blott upphäva den eländiga karaktären av detta tillägnande, varunder arbetaren blott lever för att öka kapitalet, blott lever i den mån det passar den härskande klassens intressen. I det borgerliga samhället är det levande arbetet blott ett medel att öka det hopade arbetet[6]. I det kommunistiska samhället skall det hopade arbetet blott vara ett medel att utvidga, berika och befrämja arbetarnas levnadsprocess. I det borgerliga samhället härskar alltså det förflutna över det nuvarande, i det kommunistiska samhället det nuvarande över det förflutna. I det borgerliga samhället är kapitalet självständigt och personligt, under det att den arbetande individen är osjälvständig och opersonlig. Upphävandet av detta förhållande kallar bourgeoisin upphävandet av personlighet och frihet! Och med rätta. Det är förvisso fråga om upphävandet av den borgerliga personligheten, självständigheten och friheten. Med frihet förstår man under de nuvarande borgerliga produktionsförhållandena den fria handeln, frihet att köpa och sälja. Men försvinner schackrandet, så försvinner också det fria schackrandet. Talesätten om det fria schackrandet har, liksom vår bourgeoisis alla övriga frihetsbravader blott någon mening gentemot det bundna schackrandet, gentemot medeltidens undertryckta borgare, men inte gentemot det kommunistiska upphävandet av schackrandet, av de borgerliga produktionsförhållandena och av bourgeoisin själv. Ni förfasar er över, att vi vill upphäva privategendomen. Men i ert nuvarande samhälle är privategendomen upphävd för nio tiondelar av dess medlemmar - den existerar just därigenom, att den icke existerar för nio tiondelar. Ni förebrår oss alltså, att vi vill upphäva en egendom, som har till nödvändig förutsättning, att det oerhörda flertalet i samhället är egendomslöst. Ni förebrår oss med andra ord, att vi vill upphäva er egendom. Alldeles riktigt, det vill vi. Från det ögonblick, då arbetet icke längre kan förvandlas till kapital, pengar, jordränta, kort sagt till en samhällsmakt, som kan monopoliseras, d.v.s. från det ögonblick, då den personliga egendomen icke längre kan slå om i borgerlig, förklarar ni, att personligheten är upphävd. Ni medger således, att ni med personlighet icke menar något annat än borgaren, den borgerlige egendomsägaren. Och denna personlighet skall förvisso upphävas.

Kommunismen berövar ingen makten att kunna tillägna sig samhälleliga produkter, den borttar blott makten att genom detta tillägnande kunna utsuga främmande arbete. Man har invänt, att med privategendomens upphävande skulle all verksamhet upphöra och en allmän lättja inträda. I så fall måste det borgerliga samhället för länge sedan ha gått under av slöhet, ty de som här arbetar förvärvar ingenting, och de som här förvärvar, de arbetar icke. Hela invändningen leder till tautologin, att det inte längre kommer att finnas lönearbete, när det inte längre finns kapital.''[...]

Målet är det klasslösa samhället: "När under utvecklingens lopp klasskillnaderna försvunnit och all produktion koncentrerats i händerna på de förenade individerna, så förlorar den offentliga makten sin politiska karaktär."[...] ''I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.''[6]

3. Socialistisk och kommunistisk litteraturRedigera

Här polemiserar Marx och Engels mot olika politiska och intellektuella riktningar som under 1800-talet kallade sig socialistiska eller kommunistiska och de anger följande huvudriktningar: den feodala socialismen, småborgelig socialism och den tyska eller "sanna" socialismen.[7]

4. Kommunisternas ställning till de olika oppositionella partiernaRedigera

I det korta avslutningskapitlet slås det fast: ''Med ett ord: kommunisterna understödjer överallt varje revolutionär rörelse mot de bestående sociala och politiska förhållandena. I alla dessa rörelser framhäver de egendomsfrågan, vilken mer eller mindre utvecklad form den än må ha tagit, som rörelsens grundfråga. Kommunisterna arbetar slutligen överallt på förbindelse och samförstånd mellan de demokratiska partierna i alla länder.''[...][8]

[...]Proletärerna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna. Proletärer i alla länder, förena er!"[9]

Svenska översättningarRedigera

 
Kommunismens röst. Originalöversättningen av det kommunistiska manifestet till svenska, av nykteristen och bokhandlaren Pehr Götrek.

Den första översättningen 1848Redigera

Den svenska översättningen var den första och utkom redan några månader efter att det tyska originalet publicerats i London. Utgivaren var bokförläggaren och bokhandlaren Pehr Götrek som var en av deltagarna i Stockholms bildningscirkel. Den var ett led i de första försöken att organisera Sveriges arbetare. Cirkeln fick till en början stöd av kungen, men efter de så kallade marsoroligheterna i Stockholm på våren 1848 blev cirkeldeltagarna misstänkta för uppvigling och Götrek förhördes av polisen. Men man fann inga sådana tendenser och Götrek själv såg sig snarare som en efterföljare till Kristi lärjungar. Götrek stod i förbindelse med Kommunisternas Förbund i London. Man har antagit att Götrek fick kännedom om Manifestet genom en svensk kongressdeltagare i London. Den svenska översättningen trycktes hos f. d. Schultzes Boktryckeri 1848, men saknar uppgift om både översättare och förläggare. Man har emellertid antagit att Götrek svarat för både uppgifterna och boken såldes i hans boklåda. Översättningen har ansetts som god och i stort sett trogen mot originalet, fastän upphovsmannen har mildrat framställningen, antingen för att han själv ansåg den för radikal eller därför att han var rädd för att provocera fram ett myndighetsingripande. Sålunda förändrades titeln till Kommunismen röst. Originalets berömda motto: Proletärer i alla länder, förena er!" ändras till Folkets röst är Guds röst, som är en översättning av det latinska Vox populi vox dei — en bekännelse till demokratin, det vill säga att folkets mening är den rätta. Men Götrek och hans likasinnade grupp var för tidigt ute och den upplöstes i april 1849. Översättningen glömdes snabbt bort och den kom inte att få någon politisk betydelse i sin samtid.[10]

  • Kommunismens röst: förklaring af det kommunistiska partiet, offentliggjord i februari 1848. Stockholm: Schultzes boktr. 1848. Libris länk  - Översättningen brukar tillskrivas Per Götrek.

Senare svenska översättningarRedigera

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Arbetarrörelsen: en uppslagsbok. När-Var-Hur-serien, 99-0106773-1. Stockholm: Forum. 1978. Libris länk. ISBN 91-37-06802-4 
  2. ^ Marx, Karl; Engels, Friedrich (1947). Kommunistiska manifestet. Lilla biblioteket. Stockholm. sid. 5, 16, 46. Libris länk 
  3. ^ Marx, Karl; Engels, Friedrich (1947). Kommunistiska manifestet. Lilla biblioteket. Stockholm. sid. 6. Libris länk 
  4. ^ Marx, Karl; Engels, Friedrich (1947). Kommunistiska manifestet. Lilla biblioteket. Stockholm. sid. 11. Libris länk 
  5. ^ ”Det kommunistiska partiets manifest”. www.marxists.org. https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/04-d037.htm#h7. Läst 18 november 2019. 
  6. ^ ”Det kommunistiska partiets manifest”. www.marxists.org. https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/04-d037.htm#h8. Läst 18 november 2019. 
  7. ^ Marx, Karl; Engels, Friedrich (1947). Kommunistiska manifestet. Lilla biblioteket. Stockholm. sid. 36-41. Libris länk 
  8. ^ ”Det kommunistiska partiets manifest”. www.marxists.org. https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/04-d037.htm#h16. Läst 18 november 2019. 
  9. ^ Marx, Karl; Engels, Friedrich (1947). Kommunistiska manifestet. Lilla biblioteket. Stockholm. sid. 46. Libris länk 
  10. ^ Haste, Hans (1976). ”Per Götrek och manifestet”. Kommunismens röst (1976): sid. V-XIV.  Libris 7590976

Vidare läsningRedigera

  • Andréas, Bert (1963). Le Manifeste communiste de Marx et Engels: histoire et bibliographie 1848-1918. Bibliographies par l'Institut Giangiacomo Feltrinelli ; [6]. Milano: Feltrinelli. Libris länk 
  • Bäckström, Knut (1972). Götrek och Manifestet. Stockholm: Gidlund. Libris länk. ISBN 91-7021-025-X 
  • Gespenst geht um in Europa: 150 Jahre Kommunistisches Manifest. Dokumentation ; 1998:3. Wien: Verein für Geschichte der Arbeiterbewegung. 1998. Libris länk 
  • Hundt, Martin (1985). Wie das "Manifest" entstand (2., überarb. und erw. Aufl). Berlin: Dietz. Libris länk 
  • Landqvist, Olof (1948). Kommunistiska manifestet och arbetarinternationalerna. ABF:s studieplan ; 79. Stockholm: Arbetarnas bildningsförb. Libris länk 
  • Laski, Harold J. (1949). En socialistisk milstolpe: en ny kommentar till Kommunistiska manifestet, skriven för Brittiska arbetarpartiet. Lilla biblioteket. Stockholm: Tiden. Libris länk 
  • Lindkvist, Kent (1998). ”Kommunistiska manifestet som teori och arbetarrörelseideologi”. Manifestet 1848-1998 (Stockholm : Atlas, 1998): sid. [106]-125.  Libris 3178704
  • Manifestet 1848-1998: [kommunistiska manifestet med kommentarer och analyser av 14 forskare och samhällsdebattörer]. Årsbok / Arbetarnas kulturhistoriska sällskap, 1400-3392 ; 1998. Stockholm: Atlas. 1998. Libris länk. ISBN 91-89044-21-5 
  • Meidner, Rudolf (1998). ”Vad är det för fel med det kommunistiska manifestet?”. Manifestet 1848-1998 (Stockholm : Atlas, 1998): sid. [217]-231 : ill..  Libris 3178719

Externa länkarRedigera