Kliment Vorosjilov
Kliment Jefremovitj Vorosjilov (ryska Климе́нт Ефре́мович Вороши́лов), född 4 februari (23 januari enl. gamla stilen) 1881, död 2 december 1969, var en sovjetisk politiker och militär.
| Kliment Vorosjilov | |
 | |
| Född | 23 januari 1881 (g.s.)[1] Vysjtje |
|---|---|
| Död | 2 december 1969[2][3][4] (88 år) Moskva[5] |
| Begravd | Kremlmuren |
| Medborgare i | Kejsardömet Ryssland och Sovjetunionen |
| Sysselsättning | Politiker, revolutionär, officer, soldat[6] |
| Befattning | |
| Ledamot av Allryska konstituerande församlingen Ledamot av Vitryska SSR:s högsta sovjets första session Sovjetunionens försvarsminister (1925–1940) Member of the Politburo of the CPSU Central Committee (1926–1960) Medlem av Sovjetunionens högsta sovjet (1937–1969) Ordförande i presidiet för Sovjetunionens högsta sovjet (1953–1960)[7][8] | |
| Arbetsgivare | Metallurgiska kombinatet i Altjevsk (1896–) |
| Politiskt parti | |
| Sovjetunionens kommunistiska parti (–) | |
| Maka | Jekaterina Vorosjilova |
| Utmärkelser | |
| Se lista | |
| Namnteckning | |
 | |
| Redigera Wikidata | |
Biografi
redigeraDen tidiga politiska karriären
redigera
Vorosjilov föddes nära Jekaterinoslav, dagens Dnepropetrovsk, i guvernementet Jekaterinoslav, som då var en del av det ryska kejsardömet. Han blev 1903 medlem i bolsjevikpartiet. På grund av oktoberrevolutionen blev han ledamot av den provisoriska ukrainska regeringen och hade posten som kommissarie för inrikesärenden. Medan man organiserade försvaret av Tsaritsyn blev han nära bekant med Josef Stalin.
Vorosjilov invaldes i centralkommittén 1921 där han satt kvar till 1961. 1926 invaldes han som fullvärdig medlem av politbyrån och utsågs till folkkomissarie för militär- och marinärenden, från 1934 omdöpt till folkkommissarie för försvaret (motsvarande försvarsminister) och han utnämndes till marskalk av Sovjetunionen 1935. Någon militär utbildning hade han inte och fick aldrig några direkt operativa uppdrag av Stalin efter fiaskot i Vinterkriget mot Finland 1939. Han var starkt inblandad i Stalins utrensningar under 1930-talet, bland annat mot sina marskalkkollegor.
Andra världskriget
redigeraVorosjilov fick ta sin del av ansvaret för Röda arméns dåliga prestation i vinterkriget mot Finland och 7 maj 1940 ersattes han av Semjon Timosjenko som folkkommissarie för försvaret. Efter den tyska invasionen i Sovjetunionen 1941 - Operation Barbarossa – utsågs Vorosjilov till befälhavare för de sovjetiska styrkorna i nordväst och trots att han visade stort personligt mod bl.a. vid ett motanfall mot tyska stridsvagnar avskedades han från sin befattning eftersom han misslyckades att hindra de tyska styrkorna från att omringa Leningrad. Som en av Stalins närmast förtrogna slapp han emellertid den förnedring, som drabbade andra besegrade befälhavare under krigets inledande strider.
Under Kalla kriget
redigeraUnder perioden 1945-47 ledde Vorosjilov etablerandet av den kommunistiska regimen i Ungern. 1952 utnämndes han till medlem av Högsta sovjets presidium. Vid Stalins död 1953 gjordes stora förändringar i unionens politiska ledning och Vorosjilov blev ordförande i Högsta sovjets presidium (i praktiken lika med unionens president), Nikita Chrusjtjov blev kommunistpartiets generalsekreterare och Georgij Malenkov fick posten som premiärminister.
7 maj 1960 beviljades Vorosjilovs ”begäran om entledigande” från posten som president för Högsta Sovjets presidium och Leonid Brezjnev utsågs till hans efterträdare. 16 juli samma år blev han ”befriad” från sitt uppdrag som medlem i partistyrelsen (tidigare politbyrån) och i oktober var hans politiska nederlag ett faktum då den 22:a partikongressen uteslöt honom från val till centralkommittén. Efter Chrusjtjovs fall återinsatte Brezjnev honom som medlem i centralkommittén 1966 och han tilldelades en andra utmärkelse som Sovjetunionens hjälte 1968.
Pensionering
redigeraEfter att Chrusjtjov rensat ut de flesta gamla stalinisterna från partiet, såsom Molotov och Malenkov, började även Vorosjilovs karriär att falna. Den 7 maj 1960 beviljade Högsta sovjet (Sovjetunionens riksdag) honom den pensionering han ansökt om. Hans medlemskap i Partipresidiet (som Politbyrån kallats sedan 1952) avslutades den 16 juli 1960. Hans politiska karriär syntes vara definitivt över i oktober 1961 då han på partiets 22:a kongress uteslöts från val till centralkommittén. Då Brezjnev tagit över den högsta ledningen i partiet fick han dock åter politiska uppdrag, vilket slutade med att han 1966 återvaldes till centralkommittén. Han fick också en andra medalj som Sovjetunionens hjälte 1968. Åter därpå gick han bort i Moskva, och begravdes på begravningsplatsen i Kremlmuren.
Kuriosa
redigera
 |
Kuriosaavsnitt eller ospecifika rubriker rekommenderas inte på Wikipedia. (2024-05) Hjälp gärna Wikipedia med att flytta väsentlig information till relevanta avsnitt, byta namn på rubriken eller diskutera saken på diskussionssidan. Material som kvarstår i avsnittet och som saknar tydlig relevans eller godtagbara källor kan tas bort. |
- Stridsvagnarna KV-1, KV-2 och KV-85 som användes i andra världskriget fick sina namn efter Kliment Vorosjilov.
- Den nuvarande ukrainska staden Luhansk (ryska: Lugansk) benämndes under sovjettiden 1970-1990 Vorosjilovgrad och den nuvarande staden Ussurijsk i östligaste Ryssland hade en period namnet Vorosjilov.
Wikiquote har citat av eller om Kliment Vorosjilov.
Utmärkelser
redigera
Röda fanans orden, 26 februari 1919- Röda fanans orden, april 1921
- Röda fanans orden, 2 december 1925
- Röda fanans orden, 22 februari 1930
Leninorden, 23 februari 1935- Tuvas republikorden, 28 oktober 1937
Jubileumsmedaljen "20 år med arbetarnas och böndernas röda armé", 22 februari 1938- Leninorden, 22 februari 1938
- Leninorden, 3 februari 1941
Suvorovorden, första klass, 22 februari 1944- Röda fanans orden, 3 november 1944
- Leninorden, 21 februari 1945
Medalj till minne av Moskvas 800-årsjubileum, 21 september 1947
Jubileumsmedalj "30 år för sovjetiska armén och flottan", 22 februari 1948- Röda fanans orden, 24 juni 1948
- Leninorden, 3 februari 1951
Storkorset med kedja av Finlands Vita Ros’ orden, 15 september 1955[9]- Sovjetunionens hjälte, 3 februari 1956
- Guldstjärnemedalj, 3 februari 1956
- Leninorden, 3 februari 1956
Medaljen till minne av Leningrads 250-årsjubileum, 1957- Folkrepubliken Mongoliets hjälte, 29 maj 1957
Jubileumsmedalj "40 år för Sovjetunionens väpnade styrkor", 17 februari 1958- ”Hammare och skära”-guldmedaljen, 7 maj 1960
- Socialistiska arbetets hjälte, 7 maj 1960
- Leninorden, 3 februari 1961
Jubileumsmedalj ”20-årsdagen för segern i det Stora Fäderneslandkriget 1941-1945”, 1965- Leninorden, 22 februari 1968
- Sovjetunionens hjälte, 22 februari 1968
- Guldstjärnemedalj, 22 februari 1968
Drottningen av Sabas orden
Ungerska folkrepublikens hedersorden- Revolutionärt hedersvapen
Kambodjas kungliga orden- Hedersvapen vid Sovjetunionens statsvapen i guld
Jubileumsmedalj ”50-årsjubileum för Sovjetunionens väpnade styrkor”
Medaljen "För segern över Japan" (Mongoliet)
Röda fanans orden (Mongoliska folkrepubliken)
Medalj ”För segern över Tyskland i det Stora Fäderneslandskriget 1941-1945”
Polstjärnans orden
För försvaret av Kaukasus
Süchbaatarorden
För försvaret av Moskva
För försvaret av Leningrad
_ribbon.gif){kind=small}
Källor
redigera- (på engelska) Prominent personalities in the USSR: a biographic directory containing 6015 biographies of prominent personalities in the Soviet Union. Metuchen, N.J.: Scarecrow Press. 1968-1968. Libris 3756065
- Chruščev, Nikita Sergeevič; Crankshaw Edward, Gripenberg Claës, Thulstrup Åke (1971). Chrusjtjov minns. Stockholm: Bonnier. Libris 7028
- Service, Robert (2004) (på engelska). Stalin: a biography. London: Macmillan. Libris 9513024. ISBN 0-333-72627-8
Noter
redigera- ^ Gemeinsame Normdatei, Deutsche Nationalbibliotheks katalog-id-nummer: 1187703737749153-1, läst: 13 augusti 2015.[källa från Wikidata]
- ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015.[källa från Wikidata]
- ^ SNAC, SNAC Ark-ID: w68m1jpg, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Find a Grave, Find A Grave-ID: 16857982, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 31 december 2014.[källa från Wikidata]
- ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: skuk0001447, läst: 15 december 2022.[källa från Wikidata]
- ^ Ведомости Верховного Совета СССР, 3, Sovjetunionens högsta sovjet, 1953 .[källa från Wikidata]
- ^ ”138”, Ведомости Верховного Совета СССР, 18, Sovjetunionens högsta sovjet, 1960 .[källa från Wikidata]
- ^ Antti Matikkala, Suomen Valkoisen Ruusun ja Suomen Leijonan ritarikunnat, Edita, 2017, s. 497, ISBN 978-951-37-7005-1.[källa från Wikidata]