Johan Nikolaus Pouget, född 1687 i Stockholm, död där 1735, var en svensk kyrkoherde med bakgrund som romersk-katolsk präst.

Pouget reste 1698[1] till jesuitseminariet i Linz för att tillsammans med fyra andra svenska katolska pojkar skolas och utbildas till katolsk präst, i en plan utformad av jesuiten Martin Gottseer för att förse Sverige med katolska präster.[2] Året därpå anlände gruppen till Rom. Pouget prästvigdes 1709 samt blev 1712 både teologie och filosofie doktor. Han var sedan vice pastor i Utrecht samt kanonikus och legationspredikant i Hamburg och Köpenhamn, tills han 1719 i Lübeck övergick till lutherdomen[3] då han menade sig ha funnit att Luther hade rätt lära om rättfärdiggörelsen.[2]

I Lübeck erhöll han predikorätt och blev predikant i en församling. År 1724 reste han till Malmö där han utnämndes till andre pastor vid tyska församlingen och samma år blev prästvigd en andra gång, till luthersk präst, i Lund.[2] År 1729 kallades Pouget till komminister vid den fransk-lutherska församlingen i Stockholm och 1731 till kyrkoherde i Stockholms Katarina församling.

Pouget skildras som en särdeles begåvad och omtyckt predikant, lärd och skicklig dialektiker samt kunnig i flera språk.

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Eller ev. något tidigare, artikeln i Signum är lite oklar på denna punkt
  2. ^ [a b c] Signum
  3. ^ Nordisk familjebok