Ingmar Glanzelius
Ingmar Max Richard Glanzelius, född 30 september 1927 i Göteborgs Annedals församling i Göteborg,[2] död där 28 mars 2021,[3][4] var en svensk musiker (altsaxofonist), musikkritiker och dramatiker.
| Ingmar Glanzelius | |
 | |
| Född | 30 september 1927[1] Annedals församling[1], Sverige |
|---|---|
| Död | 28 mars 2021 (93 år) Göteborg |
| Medborgare i | Sverige |
| Sysselsättning | Saxofonist, musikkritiker, dramatiker |
| Maka | Margita Ahlin (g. 1976–)[1] |
| Barn | Anton Glanzelius (f. 1974) |
| Redigera Wikidata | |
Biografi redigera
Glanzelius var son till folkskolläraren Max Glanzelius och Edith Janson.[5] Efter studier vid Göteborgs universitet och Göteborgs handelsinstitut började han arbeta för reklambyrån Annons-Krantz.[6] Från 1949 spelade han altsaxofon i en kvintett under ledning av trumslagaren Kenneth Fagerlund tillsammans med Hacke Björksten (tenorsaxofon), Bengt Hallberg (piano) och Gunnar Johnson (bas). Kvintetten, som var modellerad efter Lennie Tristanos musikaliska stil, ackompanjerade Stan Getz och Lee Konitz under dessas Sverigebesök 1951.[7]
Under 1950-talet lämnade Glanzelius musikerbanan och övergick till att skriva musikkritik, från 1951 som frilans för Ny Tid, Göteborgs-Posten, Stockholms-Tidningen och Expressen. Från 1972 var han verksam som musikkritiker och krönikör för Dagens Nyheter. Han skrev även dramatik för Göteborgs Stadsteater och manus till tv-serien Nilla (1983).[5]
I en artikel från Caprice Records skivserie Svensk Jazzhistoria berättar Bengt Hallberg om sina tidiga musikerår, bland annat om samarbetet med Ingmar Glanzelius, som han kallar ”den stora jazzstjärnan”. Se extern länk.
Den 15 juli 1975 var Ingmar Glanzelius värd för Sommar i P1 i Sveriges Radio.
Privatliv redigera
Glanzelius gifte sig 1951 med Margareta Tisell. På bröllopet i Örgryte kyrka spelade Bengt Hallberg ”Fuga för ny fruga”. Tillsammans fick de tre barn: Pär Glanzelius (född 1952), Otti Glanzelius (född 1957) och Jessica Glanzelius (född 1964). Från 1970 var han sambo och från 1976 gift med med skådespelerskan Margita Ahlin; med henne fick han 1974 sonen Anton Glanzelius.[5]
Bibliografi redigera
- Jazz bland annat (Stockholm: Bonnier, 1968)
- Sjätte sinnet är ditt: om jazz som personlig spegling, red. Staffan Söderblom (Stockholm: Atlantis, 1995)
Källor redigera
- ^ [a b c] Sveriges befolkning 2000, Sveriges Släktforskarförbund, 2020, Glanzelius, Ingmar Max Richard, läst: 28 mars 2023.[källa från Wikidata]
- ^ Sveriges befolkning 2000: Glanzelius, Ingmar Max Richard (1927-09-30) Försäkringskassan, uttag avseende 20001231 (2014)
- ^ ”Journalisten Ingmar Glanzelius död”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/a/Bl9nRG. Läst 1 april 2021.
- ^ ”Ingmar Glanzelius”. Svensk Filmdatabas. https://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=person&itemid=256538. Läst 24 mars 2024.
- ^ [a b c] Jill Salander Mortensen (red.), Vem är det: Svensk biografisk handbok 1997 (Stockholm: Norstedts 1996), s. 383. Läst 25 mars 2024.
- ^ Paul Harnesk (red.), Vem är vem? Götaland utom Skåne, Halland, Blekinge 1965 (Stockholm: Bokförlaget Vem är vem, 1965), s. 390. Läst 25 mars 2024.
- ^ Icedor Johansson (5 april 2010). ”Fagerlund, Kenneth - trumslagare, orkesterledare”. Orkesterjournalen. https://orkesterjournalen.com/biografi/fagerlund-kenneth/. Läst 24 mars 2024.
- ^ Georg Cederskog (30 mars 2021). ”Musikern och journalisten Ingmar Glanzelius är död”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/kultur/musikern-och-journalisten-ingmar-glanzelius-ar-dod/. Läst 24 mars 2024.
Externa länkar redigera
- Utdrag ur Ingmar Glanzelius bok Sjätte sinnet är ditt: om jazz som personlig spegling (1995), musikjournalist.nu. Arkiverad från originalet 13 mars 2016. Läst 24 mars 2024.
- Bengt Hallberg om åren med Ingmar Glanzelius
- ”Lee Konitz – Sax of a Kind (Lee Konitz in Sweden 1951/53)”, Discogs. Läst 24 mars 2024.
- ”Musiklivet Göteborg 1955–2018”, utställning på Göteborgs stadsmuseum 2015–2018. Arkiverad från originalet 31 augusti 2017. Läst 24 mars 2024.
Vidare läsning redigera
- Hanna Höglund, En av dom: Ingmar Glanzelius: en stilstudie i musikkritik, examensarbete (C-uppsats) (Stockholm: Stockholms universitet, Institutionen för musikkritik, 2003)