Indianapolis 500

bilsporttävling på Indianapolis Motor Speedway i Indianapolis, USA

Indianapolis 500, Indy 500, är en amerikansk bilsporttävling som körs på Indianapolis Motor Speedway i Indianapolis i USA. Loppet körs i 200 varv och har en total längd på 500 miles, vilket motsvarar 805 km. Tävlingen ingår numera i Indycar Series. Indianapolis 500 är den sporttävling i världen som har flest antal åskådare efter cykeltävlingen Tour de France, 300 000 åskådare är på plats när tävlingen avgörs. Varvrekordet på 37,895 sekunder innebär en medelfart på 382 km/h, och innehas av Arie Lyuendyk.

Indy 500 år 1994.

HistoriaRedigera

Tävlingen har gått årligen sedan 1911 med uppehåll några år under första och andra världskriget. Tävlingen har allt sedan den började köras varit en deltävling i amerikanska formelbilsserier. Från startåret fram till 1955 var Indy 500 en deltävling i det AAA-drivna amerikanska mästerskapet för formelbilar, vilket hade startats 1909.

Det första Indy 500 hölls år 1911. Loppet vanns av Ray Harroun, med en snittfart på 74 miles per hour. Harroun hade räknat ut att han kunde hålla en något saktare fart än sina medtävlande för att spara på däck. Harroun behövde byta däck fyra gånger under loppet, loppets tvåa bytte däck 14 gånger. Loppet var en sådan succé att man bestämde sig för att fortsätta arrangera endast ett stort lopp per år. Det var först oklart om Ray Harroun skulle få köra i loppet, eftersom han, till skillnad från alla andra förare, inte hade en mekaniker med i bilen. Under den här tiden var det standard att man hade med sig en mekaniker, som hade som syfte att hålla igång motorn, samt varna föraren för bakomvarande bilar. Ray Harroun ville spara vikt och valde att köra utan mekaniker. För att övertyga de andra förarna, samt tävlingsledarna, från att han var en säkerhetsrisk ute på banan, köpte han en spegel nere på stan, och svetsade fast den på bilens kaross. Han tilläts köra loppet efter att domarna granskat hans tilltag och godkänt konstruktionen. Ray Harroun erkände senare att backspegeln var värdelös, eftersom all smuts från banan, och oljan, gjorde att han inte såg någonting i den. Indianapolis 500, eller "Indy 500" som det också kallas, växte i popularitet för varje år fram till Första världskriget.

I loppet 1912 ledde Ralph DePalma loppet från start, ända fram till det nästa sista varvet, då motorproblem tvingade DePalma och hans mekaniker att hoppa ur bilen. De började putta bilen över framrakan och de tusentals åskådare som samlats bejublade detta tilltag så till den grad att ljudet från motorerna som körde förbi dränktes helt. DePalma blev omkörd och gick miste om segern. Idag är den här episoden en av de mest kända i Indy 500:s historia. Ralph DePalma skulle få revansch 1915, när han äntligen vann loppet.

Loppet som hölls 1913 vanns av Jules Goux, i en Peugeot. Bilen hade redan skördat framgångar i Europa och var överlägsen runt The Brickyard. Goux vann med 13 minuter. Det var varmt denna dag, varpå Goux började dricka champagne under depåstoppen för att kyla ner sig. Efter loppet hyllade han sina mekaniker, bilen, och framförallt champagnen.

Louis Meyer var den förste att vinna Indy 500 tre gånger. Efter sin seger 1936 firade Meyer sin seger med att dricka ett glas mjölk. Sedan dess är det tradition att vinnaren skålar i ett glas mjölk i vinnarcirkeln.

På 50-talet kom en ny förare att sätta sitt avtryck på banan - Bill Vukovich. Han kom att bli nästan synonym med banan. Han vann både 1953 och 1954. Han ledde loppet 1955 när han försökte undvika två bilar som krockat, och kraschade våldsamt och avled av sina skador. En hel racingvärld sörjde "Vuky". Vukovich ledde totalt 71,7 procent av loppen mellan 1953 och 1955, tre lopp i rad, en bedrift ingen annan har lyckats överträffa.

Mellan 1950 och 1960 var Indianapolis 500 också en deltävling i formel 1, Indianapolis Grand Prix, och var där den enda deltävlingen som inte kördes med F1-bilar. Indy 500 organiserades av USAC från 1956 till 1997 och var under flera år en del av det amerikanska mästerskapet för formel-bilar, Gold Crown Series/Championship Series. Mellan 1978 och 1995 var Indy 500 en deltävling i den dåvarande serien CART PPG IndyCar World Series, som senare kom att byta namn till Champ Car World Series. Indianapolis 500 ingår numera i Indy Racing League som sedan 2003 heter IndyCar.

Totalt har förare från elva länder vunnit loppet, och de tre förarna som vunnit det fyra gånger (rekord) är A.J. Foyt, Al Unser och Rick Mears. Den ende icke-amerikanske förare som vunnit loppet tre (eller fler) gånger är Hélio Castroneves från Brasilien och Dario Franchitti från Storbritannien.

ReglerRedigera

Indianapolis 500 avgörs över tre veckor med 33 startande, med ett obligatoriskt introduktionstest för nykomlingar som inledning. Därefter följer fria träningar och tester fram till den första lördagens Pole day, där alla dittills anmälda bilar kör fyra varv var, och dessa fyra varvs medelfart avgör de elva första platserna i startuppställningen. Förarna kan bytas ut ända fram tills tävlingsdagen, men då flyttas bilen ned ifrån sin startposition. Dagen därpå avgörs de elva nästkommande startpositionerna, då samma procedur upprepas för alla kvarvarande bilar. Efter den första veckan är därmed 22 av 33 platser fyllda.

Den andra veckan ägnas åter åt fria tester av bilarna, innan de sista 11 platserna fylls under den andra helgen. Under lördagen tas elva preliminära startplatser ut, innan söndagen (kallad Bump day) handlar om att förarna utanför topp 33 försöker bumpa sig in i startfältet, genom att köra fyra varv snabbare än den långsammaste av de 33 inkvalade förarna. Det spelar i teorin ingen roll vilken dag man tidigare kvalificerat sig på, men det är mycket ovanligt att förare över 25:e plats blir bumpade från startfältet. Depån är öppen till och med 18 lokal tid, och när gonggongen ljuder är de 33 startpositionerna bestämda. Detta system började gälla från och med 2005, och inkluderar smärre förändringar från det äldre systemet.

Loppet körs alltid på Memorial Day, en amerikansk nationell helgdag för att hedra landets fallna soldater. Tidigare kördes tävlingen alltid den 30 maj, men numera avgörs den alltid på söndagen innan eller på Memorial Day, alltså mellan den 23 och 30 maj. Startförfarandet inleds klockan 13 lokal tid, och ungefär 15 minuter senare går starten. Tävlingen tar oftast 3 timmar, även om det avgörs av hur många incidenter det sker under själva racet.

ÖvrigtRedigera

 
1956 Desoto Fireflite Pace Car.

Startfältet släpps iväg efter en pace car. Vinnaren av loppet skålar enligt traditionen inte i champagne utan i mjölk. Kenny Bräck är hittills den ende svensk som lyckats vinna denna tävling, vilket han gjorde 1999.

Då racerbilarna kör in på banan spelar enligt tradition University All-American Marching Band melodin ”On the banks of the Wabash, far away” (officiell delstatssång). Melodin är på svenska känd som ”Barndomshemmet”.

Indy 500-segrareRedigera

Säsong Vinnare Bilmärke (chassi-motor) Stall
1911   Ray Harroun
1912   Joe Dawson
1913   Jules Goux
1914   René Thomas
1915   Ralph DePalma
1916   Dario Resta
1919   Howdy Wilcox
1920   Gaston Chevrolet
1921   Tommy Milton
1922   Jimmy Murphy
1923   Tommy Milton
1924   Lora L. Corum
  Joe Boyer
1925   Peter DePaolo
1926   Frank Lockhart
1927   George Souders
1928   Louis Meyer
1929   Ray Keech
1930   Billy Arnold
1931   Louis Schneider
1932   Fred Frame
1933   Louis Meyer
1934   Bill Cummings
1935   Kelly Petillo
1936   Louis Meyer
1937   Wilbur Shaw
1938   Floyd Roberts
1939   Wilbur Shaw
1940   Wilbur Shaw
1941   Floyd Davis
  Mauri Rose
1946   George Robson
1947   Mauri Rose
1948   Mauri Rose
1949   Bill Holland
1950   Johnnie Parsons
1951   Lee Wallard
1952   Troy Ruttman
1953   Bill Vukovich
1954   Bill Vukovich
1955   Bob Sweikert
1956   Pat Flaherty
1957   Sam Hanks
1958   Jimmy Bryan
1959   Rodger Ward
1960   Jim Rathmann
1961   A.J. Foyt
1962   Rodger Ward
1963   Parnelli Jones
1964   A.J. Foyt
1965   Jim Clark
1966   Graham Hill
1967   A.J. Foyt
1968   Bobby Unser
1969   Mario Andretti
1970   Al Unser
1971   Al Unser
1972   Mark Donohue
1973   Gordon Johncock
1974   Johnny Rutherford
1975   Bobby Unser
1976   Johnny Rutherford
1977   A.J. Foyt
1978   Al Unser
1979   Rick Mears
1980   Johnny Rutherford
1981   Bobby Unser
1982   Gordon Johncock
1983   Tom Sneva
1984   Rick Mears
1985   Danny Sullivan
1986   Bobby Rahal
1987   Al Unser
1988   Rick Mears
1989   Emerson Fittipaldi
1990   Arie Luyendyk
1991   Rick Mears
1992   Al Unser Jr.
1993   Emerson Fittipaldi
1994   Al Unser Jr.
1995   Jacques Villeneuve
1996   Buddy Lazier
1997   Arie Luyendyk
1998   Eddie Cheever
1999   Kenny Bräck Dallara IR9-Oldsmobile Aurora V8 A.J. Foyt Enterprises
2000   Juan Pablo Montoya Panoz G Force-Oldsmobile Chip Ganassi Racing
2001   Hélio Castroneves Dallara-Oldsmobile Marlboro Team Penske
2002   Hélio Castroneves Dallara-Chevrolet Marlboro Team Penske
2003   Gil de Ferran Panoz G Force-Toyota Marlboro Team Penske
2004   Buddy Rice Panoz G Force-Honda Rahal Letterman Racing
2005   Dan Wheldon Dallara-Honda Andretti Green Racing
2006   Sam Hornish Jr. Dallara-Honda Marlboro Team Penske
2007   Dario Franchitti Dallara-Honda Andretti Green Racing
2008   Scott Dixon Dallara-Honda Chip Ganassi Racing
2009   Hélio Castroneves Dallara-Honda Marlboro Team Penske
2010   Dario Franchitti Dallara-Honda Chip Ganassi Racing
2011   Dan Wheldon Dallara-Honda Bryan Herta Autosport
2012   Dario Franchitti Dallara-Honda Chip Ganassi Racing
2013   Tony Kanaan Dallara-Chevrolet KV Racing Technology
2014   Ryan Hunter-Reay Dallara-Honda Andretti Autosport
2015   Juan Pablo Montoya Dallara-Chevrolet Team Penske
2016   Alexander Rossi Dallara-Honda Bryan Herta Autosport/Andretti Autosport
2017   Takuma Sato[1] Dallara-Honda Andretti Autosport
2018   Will Power[2] Dallara-Chevrolet Team Penske
2019   Simon Pagenaud[3] Dallara-Chevrolet Team Penske
2020   Takuma Sato Dallara-Honda Rahal Letterman Lanigan Racing

ReferenserRedigera

  1. ^ ”Takuma Sato wins the Indianapolis 500” (på engelska). FOX Sports. 28 maj 2017. http://www.foxsports.com/motor/story/takuma-sato-wins-the-indianapolis-500-052817. Läst 28 maj 2017. 
  2. ^ Malsher, David (27 maj 2018). ”Indy 500: Will Power wins 2018 Indianapolis 500” (på engelska). motorsport.com. https://www.motorsport.com/indycar/news/indy-500-will-power-wins-2018-indianapolis-500-1042475/. Läst 1 juni 2018. 
  3. ^ ”Simon Pagenaud dominates, holds off Alexander Rossi to score first Indianapolis 500 win” (på engelska). USA Today. 26 maj 2019. https://eu.usatoday.com/story/sports/motor/indycar/2019/05/26/2019-indianapolis-500-simon-pagenaud/1245105001/. Läst 26 maj 2019. 

Externa länkarRedigera