Öppna huvudmenyn

Himalayagök

asiatisk fågelart

Himalayagök[2] (Cuculus saturatus) är en fågel i familjen gökar inom ordningen gökfåglar med omdiskuterad artstatus.[3]

Himalayagök
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Cuculus saturatus Yongkola Bhutan 2.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningGökfåglar
Cuculiformes
FamiljGökar
Cuculidae
SläkteCuculus
ArtHimalayagök
C. saturatus
Vetenskapligt namn
§ Cuculus saturatus
Auktor(Blyth, 1843)
Hitta fler artiklar om fåglar med

UtseendeRedigera

Himalayagöken är en 29 cm lång typisk Cuculus-gök med mörkt askgrå ovansida, svartbrun vitfläckig och vitspetsad stjärt och gul ögonring. På undersidan är den askgrå från haka till bröst och vit med svarta tvärband på nedre delen av bröstet och buken. Undergumpen är karakteristiskt vit till grädd- eller aprikosfärgad med varierande bandning.

Honan liknar hanen men har en rostfärgad ton på bröstet. Hos båda könen förekommer också en brun form, med rostfärgad och mörkbandad övergump och övre delen av stjärten. Ungfågeln är skiffergrå på ovansidan med vita fjäderspetsar, vitbandat svart på strupen och svartvitbandad undersida.

Skillnader mot närbesläktade arterRedigera

Himalayagöken är mycket lik både göken, sundagöken och tajgagöken. Göken har smalare och tätare svarta band på undersidan och den bruna formen saknar bandning på övergump och undre stjärttäckare. Himalayagöken är större än sundagöken men i snitt mindre än tajgagöken. Jämfört med den senare är den i stort sett identisk i adult dräkt, men ungfågeln är ljusare på strupe och bröst samt har tydligare vita fjäderspetsar ovan.[4]

LätenRedigera

Himalayagökens spelläte är tydligt avvikande från gökens galande, en rask serie med lika betonade tonpar med härfågelliknande röst: "po-po po-po po-po..." som inleds med en något högre enkel ton. Tajgahökens rop är mycket lik, men saknar introduktionstonen.[4]

Utbredning och systematikRedigera

Himalayagöken förekommer från södra Himalaya till södra Kina och Taiwan.[3]. Den övervintrar söderut till Indonesien.[3] Arten behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

ArtstatusRedigera

Artens systematik är komplicerad. Den tillhör en grupp närbesläktade gökar som tidigare behandlades som en och samma art. Gruppen består av förutom himalayagök även sundagök (C. lepidus) och tajgagök (C. optatus). Idag råder en stor oenighet taxonomiska auktoriteter emellan var artgränserna går inom gruppen. Clements et al 2016 och International Ornithological Congress (IOC) urskiljer alla tre som olika arter.[3][5] Birdlife International och IUCN urskiljer sundagök som egen art, men slår ihop himalayagök och tajgagök till en, C. saturatus.[1] Howard & Moore har en tredje lösning, där himalayagök och tajgagök betraktas som skilda arter, medan sundagök inkluderas i saturatus.[6]

LevnadssättRedigera

Himalayagöken förekommer i olika typer av bergsbelägen skog. I Himalaya hittas den i blandskog med björk och asp, lärktajga, i ek- och rhododendronskogar samt även i subtropiska skogar intill rinnande vattendrag. I norra Pakistan påträffas den ovanför 1800 meters höjd, men inte i alpina regionen där göken förekommer eller i subtropiska tallskogar med kortvingegök. I Nepal ses den i barrskogar mellan 1500 och 3300 meters höjd, i Kashmir i björkskog ovan trädgränsen och i Guangxi i Kina i bokskog på cirka 1500 meter. I övervintringsområdena hittas den i låglänta skogar, men även odlingsbygd, ej i bergsskogar där sundagöken häckar.[4]

Himalayagöken lever mestadels av olika sorters fjärilslarver, men även andra insekter som gräshoppor, cikador, skalbaggar och flugor samt frukt och tallskott. Fågeln häckar mellan mars och augusti. Den är liksom andra Cuculus-arter är en boparasit som lägger ägg i andra fåglars bon, framför allt specialiserad på lövsångare som västlig kronsångare och mindre kronsångare.[4]

StatusRedigera

IUCN inkluderar optatus i arten. Hotkategoriseringen som livskraftig gäller därför optatus och saturatus sammantaget.[1] Den sammanlagda populationen tros vara stabil.

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2014 Cuculus saturatus Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 9 januari 2015.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
  3. ^ [a b c d] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-01-01
  4. ^ [a b c d] Payne, RB (2005). The Cuckoos.. Oxford University Press. sid. 25, 101, 492–494 
  5. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2016. IOC World Bird List (v 6.4). doi : 10.14344/IOC.ML.6.4.
  6. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.

Externa länkarRedigera