Wikipedia

Henrik Wranér

svensk journalist, författare och folklivsskildrare
Artikel Diskussion

Henrik Wranér, född den 22 april 1853 i byn Vranarp, Östra Tommarps socken, Kristianstads län, död den 6 augusti 1908 i Adolf Fredriks församling, Stockholm[4], var en svensk journalist, författare och folklivsskildrare, tecknare och textare.

Henrik Wranér
Född22 april 1853[1]
Östra Tommarps församling[1], Sverige
Död6 augusti 1908[1] (55 år)
Adolf Fredriks församling[1], Sverige
BegravdNorra begravningsplatsen[2][3]
kartor
Medborgare iSverige
SysselsättningÖversättare, journalist, tecknare
BarnSigne Wranér (f. 1892)
Sven Wranér (f. 1894)
Redigera Wikidata

Biografi redigera

Namnet Wranér var taget efter födelsebyn. Föräldrarna var skomakaren Ola Henriksson och Boël Henriksdotter och han var den äldste av fem bröder. Hemmet var fattigt och föräldrarna djupt religiösa. Han skriver själv om sin barndom: "Som mina föräldrar voro strängt schartauanska, fick jag ej gå i folkskolan för att ej lära odygd. Redan vid 2¼ års ålder kunde jag emellertid läsa innantill: bokstäverna lärde jag i registret till Luthers huspostilla. Vid 5 års ålder var jag för första gången på husförhör och kunde då hela bibliskan och långkatekesen..." När han fyllt tolv år kom han i en riktig skola, nämligen Simrishamns pedagogi och därifrån flyttades han redan efter två år 1867 till Kristianstads läroverk.

Wranér blev student i Lund 1873, men universitetsstudierna fick avbrytas, eftersom han inte hade råd att fortsätta. Han hade tillfälliga arbeten som lantmäteribiträde 1873-1877, därefter ett år som folkhögskollärare och ett år som vikarierande läroverkslärare i Karlshamn. Vid den här tiden träffade han sin blivande maka och man tror att det var genom stöd från den blivande svärfadern, som Wranér efter år 1880 mera regelbundet kunde vistas vid universitetet i Lund, dock utan att ta någon examen. Han medarbetade 1886–1889 i tidningen Nya Lund. Åren 1890–1893 var han medredaktör i Östersunds-Posten. Han flyttade 1893 till Stockholm, där han sedan var verksam som författare fram till sin död vid 55 års ålder. Han turnerade även och höll föreläsningar på skånska bygdemål.

Han gifte sig 1891 med Anna Wilhelmina Fredrika Löfgren och de fick barnen Signe och Sven.

Författarskap redigera

Under Lundaåren omkring 1880 inledde Wranér sitt författarskap. Han började med högläsning av landsmålshistorier för de närmaste vännerna och därefter framförde han dem vid de på den tiden vanliga studentsoaréerna. Från och med 1882 lät han trycka sina alster i bokform. Han medverkade sedan regelbundet med folklivsskildringar och sedan 1899 med kåserier i en mängd svenska landsortstidningar. Från 1897 var han även redaktionssekreterare i Svensk Läraretidning.

Wranér gjorde sig känd genom sina humoristiska skildringar av skånskt allmogeliv. På Järrestads härads bygdemål författade han exempelvis Stuesnack och stätteslams (1884) och Gårafolk och husmän (1885). Sammanlagt skrev han mer än ett trettiotal böcker. Hans folklivsskildringar har möjligen litterärt överträffats av andra författare, men de är förutom sin humor, kulturhistoriskt intressanta, med sina sakkunniga beskrivningar skånskt lantliv på 1800-talet: seder och bruk, livssyn, materiella förhållanden och karaktärsbilder.[5] Författarens bearbetning och återberättande av 1700-talsromanen Robinson Kruse för svenska barn och ungdomar, kom att bli den svenska standardversionen, som tryckts i mer än tvåhundratusen exemplar.[6] Den och andra bearbetningar för barn utkom i Barnbiblioteket Saga.

Konstnärskapet redigera

Redan som barn visade han intresse för att teckna och under sin tid hos kommissionslantmätare A.L. Schalin i Kristianstad 1873–1877 utbildade han sig till en skicklig tecknare. Under de år han arbetade som läroverkslärare medverkade han som illustratör i Kristianstads gymnasieförenings tidskrift Athenium. Ett urval av hans teckningar visades på en utställning i Tommarp på Österlen 1953 samt i Simrishamn och Ystad. Wranér är representerad vid bland annat Österlens museum Hafreborg i Simrishamn.

Utmärkelser och eftermäle redigera

Wranér fick 1889 och 1896 hedersomnämnanden för dikter och dessutom flera stipendier av Svenska Akademien. Han är begravd på Norra begravningsplatsen utanför Stockholm. Gravvården med ett reliefporträtt av konstnären Carl Eldh avtäcktes 15 juni 1925.[7]

År 1929 avtäcktes en minnessten i form av ett block i jättestorlek i födelsebyn Vranarp. På dess framsida finns en medaljong med Ernst Ljunghs silhuett av Wranér, modellerad av konstnären Anders Olsson.[8]

Bibliografi redigera

 
Omslag till Hvardagsid och högtidsfrid utfört av Karl Aspelin (1908).

Varia redigera

  • Bleking och blekingarna. Text till Svenska turistföreningens geografiska bilder ; 2. Stockholm. 1906. Libris 1618234 
  • Skåne och skåningarna. Text till Svenska turistföreningens geografiska bilder ; 1. Stockholm. 1906. Libris 1618233 
  • Stockholm och dess omgivningar. Text till Svenska turistföreningens geografiska bilder ; 16. Stockholm. 1906. Libris 1618247 
  • Eva Wigström (Ave) 1832-1901. Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folkliv, 99-0463501-3 ; 8 :4. Stockholm: Norstedt. 1914. Libris 2177060  - Särtryck ur: Ord och bild. 10 årg. 1901

Samlade upplagor och urval redigera

Bearbetningar redigera

Tryckta källor redigera

Referenser redigera

  1. ^ [a b c d] Sveriges dödbok, omnämnd som: 18530422 Wranér, Henrik, läst: 8 maj 2018.[källa från Wikidata]
  2. ^ Norra begravningsplatsen: Kändisarna, Norra begravningsplatsen.se, läs online.[källa från Wikidata]
  3. ^ Wranér, HENRIK, Svenskagravar.se, läs online, läst: 26 december 2018.[källa från Wikidata]
  4. ^ Sveriges Dödbok SDB 1860–2016, USB, Version 7.10, Sveriges Släktforskarförbund (2016).
  5. ^ Landsbygdsskildrare: sju författarporträtt. Stockholm: LT. 1979. sid. 286. Libris 8350359. ISBN 91-36-01337-4 
  6. ^ Zweigbergk, Eva von (1965). Barnboken i Sverige 1750-1950. Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 279. Libris 11430 
  7. ^ Dagens Nyheter 14 juni 1925 sid.6
  8. ^ Henrik Wranérs minne hyllat. Svensk Läraretidning, 1929, nr 33, s. 638-639

Vidare läsning redigera

  • Böök, Fredrik (1911). ”Henrik Wranér”. Studier och ströftåg i dikten och historien. Stockholm: Norstedt. sid. 32-38. Libris 359842 
  • Larsson, Johan (1962). Henrik Wranér : några minnesord. S. l. Libris 11627555 
  • Lindström, Birgit (1996). ”Skomagarpågen som ville bli skald : om österlenförfattaren Henrik Wranér”. Särlingar i Skåne / [redigerad av Helmer Lång ; utgiven av] Skånska akademien (Malmö : Corona, cop. 1996): sid. 51-54.  Libris 2219376
  • Persson, N. A (1927). "Hembygdskvällar" i studiecirkeln : några anteckningar om tre skånska författare och riktlinjen till en studieplan. Goodtemplarordens studiecirklar. Stockholm: Goodtemplarorden. Libris 10160479 
  • Henrik Wranér hos Litteraturbanken
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Henrik_Wranér&oldid=51105756”