Wikipedia

Helena Westermarck

finlandssvensk konstnär, författare och kvinnosakskvinna

Helena Charlotta Westermarck, född 20 november 1857 i Helsingfors, död där 5 april 1938, var en finlandssvensk konstnär, författare och kvinnosakskvinna. Hon var äldre syster till Edvard Westermarck.

Helena Westermarck
Född20 november 1857[1][2][3]
Helsingfors[1][2]
Död5 april 1938[2] ​eller ​6 april 1938[1]
Helsingfors[2]
BegravdSandudds begravningsplats
Medborgare iFinland[2]
Utbildad vidAcadémie Colarossi
SysselsättningMålare, redaktör[2], författare, bildkonstnär[4]
SläktingarEdvard Westermarck (syskon)
Utmärkelser
Dukatpriset
Redigera Wikidata

Biografi

redigera

Westermarck ägnade sig tidigt åt konststudier och vistades i flera år i Frankrike, där hon samarbetade med Helene Schjerfbeck. Hon vann erkännande för tavlor utställda i Helsingfors och Paris och vid världsutställningen i Paris 1889 fick hon ett hedersomnämnande för tavlan Strykerskor. Tavlan chockerade konstlivet i Finland eftersom den ansågs vara ytterst radikal. Kritikerna ansåg att målningens två tjänstekvinnor var för fula för att förevigas på ett konstverk och att det inte anstod en kvinnlig konstnär att måla sådana tavlor.

Westermarck tillhörde kvinnorörelsen och verkade aktivt för kvinnornas rättigheter, bland annat rösträtten. Då Kvinnosaksförbundet Unionen grundades år 1892 valdes hon till dess första sekreterare. Hon var också med och startade föreningens tidskrift Nutid. Westermarck var tidskriftens första redaktör under åren 1895–1897 och medarbetade även senare där.

Författarskapet kom emellertid att bli hennes huvuduppgift och för berättelsen Lifvets seger (1898) fick hon ett av statens litterära pris. Mest uppmärksammad blev romantrilogin Tecken och minnesskrift från adertonhundratalet med I fru Ulrikas hem 1900, Ljud i natten 1903 och Vandrare 1911, som var en historisk familjeroman om tre kvinnogenerationer.

Westermarck gjorde även en betydande insats som forskare genom sina kulturhistoriska verk, särskilt en rad biografier över kvinnliga pionjärgestalter. Hon prisbelönades av Svenska litteratursällskapet i Finland för en biografi över Elisabeth Blomqvist som utkom 1916–1917.

Postumt utgavs självbiografin Mina levnadsminnen 1941.

Helena Westermarck ligger begravd på den gamla delen av Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Målningar

redigera
  •  
    Lapsia tuvassa
  •  
    Abessinier 1880
  •  
    Strykerskor 1883
  •  
    Bondgård i Bretagne 1884
  •  
    Segelbåtar förtöjda i Brunnsparken 1912
  •  
    General Albert Westermarck

Bibliografi

redigera

Skönlitteratur

redigera

Varia

redigera

Källor

redigera

Noter

redigera
  1. ^ [a b c] Finska konstnärsgillets konstnärsmatrikel.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b c d e f] WeChangEd, läs online.[källa från Wikidata]
  3. ^ Helena Westermarck, Biografiskt lexikon för Finland, Svenska litteratursällskapet i Finland, Biografiskt Lexikon för Finland ID (urn.fi): 4924-1416928957530, läs online.[källa från Wikidata]
  4. ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: jo2018992976, läst: 18 december 2022.[källa från Wikidata]

Vidare läsning

redigera
  • Claesson Pipping, Git (1997). ”Helena Westermarck mellan två sekel”. Finsk tidskrift 1997 (241/242): sid. 88–93. ISSN 0015-248X.  Libris 2287116
  • Claesson Pipping, Git (2007). Men arbetet! Mitt arbete! Identitet och berättande i Helena Westermarcks yrkeskvinnobiografier. Göteborg: Makadam. Libris 10449126. ISBN 978-91-7061-036-3 
  • Dahlberg, Julia (2016). ”Konst och vetenskap: Intellektuell gemenskap i Helena Westermarcks brev till sin bror”. Niin & näin (2). 
  • Dahlberg, Julia (2018). Konstnär, kvinna, medborgare: Helena Westermarck och den finska bildningskulturen i det moderna genombrottets tid 1880–1910. Diss. Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk, 201. Helsingfors: Finska Vetenskaps-Societeten. ISSN 0067-8481. ISBN 978-951-653-420-9. http://urn.fi/URN:ISBN:978-951-653-421-6 
  • Dahlberg, Julia (2018). "Konstnär, kvinna, medborgare. Helena Westermarck och den finska bildningskulturen i det moderna genombrottets tid, 1880–1910. Lectio praecursoria 3.3.2018". Ennen ja nyt. Historian tietosanomat.
  • ”Föregångare, förebilder, mentorer”. Astra nova 81 (1/2): sid. 2-86. 1999. ISSN 1238-1837.  Libris 9285447
  • Konttinen, Riitta (1988). ”Finska konstnärinnors 1880-tal: Ljus, luft och färg. Elin Danielson, Amélie Lundahl, Helene Schjerfbeck, Helena Westermarck och Maria Wiik”. De drogo till Paris. Liljevalchs konsthall. sid. 220–253. Libris 3069758 
  • Mazzarella, Merete (1985). Från Fredrika Runeberg till Märta Tikkanen: Frihet och beroende i finlandssvensk kvinnolitteratur. Helsingfors: Söderström. Libris 7845729. ISBN 951-52-1007-0 
  • Mazzarella, Merete (1984). ”Kvinnofrigörelse i Helena Westermarcks romaner”. Historiska och litteraturhistoriska studier 59: sid. 221–240. ISSN 0073-2702.  Libris 9240532
  • Mazzarella, Merete (1993). ”Kvinnomedvetanden formas: Helena Westermarck och Annie Furuhjelm”. Att skriva sin värld. Helsingfors: Söderström. sid. 114–144. Libris 1996687 
  • Storskog, Camilla (2012). ”Paris from a window: impressionism in Helena Westermarck's short story "Aftonstämning" (1890)”. Scandinavica: An International Journal of Scandinavian Studies 51 (1): sid. 6–33.  Libris 13984215
  • Weckman, Harriet (2009). Med pensel eller penna: Helena Westermarck 1857–1938. Amos Andersons konstmuseums publikationer, nya serien, 70. Helsinki: Amos. ISSN 0788-0138 Libris 11773055. ISBN 978-952-9531-75-2 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Helena_Westermarck&oldid=54503567”