Gustaf Emanuel Dillner

svensk militär och författare

Gustaf Emanuel Dillner, född 5 april 1792 i Tuna församling, Västernorrlands län, död 16 april 1834 i Lockne församling, Jämtlands län, var en svensk militär.

Gustaf Emanuel Dillner
FöddGustaf Emanuel Dillner[1]
5 april 1792[2][1]
Tuna församling[1], Sverige
Död16 april 1834[2] (42 år)
Lockne församling[2], Sverige
Andra namnE. G. D.
Medborgare iSverige
Utbildad vidUppsala universitet
SysselsättningMilitär[3]
Befattning
Fanjunkare, Jämtlands fältjägarregemente (1810–1810)
Underlöjtnant, Jämtlands fältjägarregemente (1810–)
BarnHarald Dillner
FöräldrarEric Johan Dillner[3]
Catharina Elisabeth Salin[3]
SläktingarJohan Dillner (syskon)[4]
Redigera Wikidata

Biografi redigera

Gustaf Emanuel Dillner föddes 1792. Han var son till kyrkoherden Eric Johan Dillner och Catharina Elisabeth Salin i Tuna församling.[5] Dillner blev 1808 student vid Uppsala universitet och blev 3 februari 1810 fanjunkare vid Jämtlands fältjägarkår. Han blev 4 oktober 1810 underlöjtnant vid nämnda regemente och avlade officersexamen 21 juni 1811 och artilleriexamen 25 april 1811. Dillner blev förste adjutant 19 december 1812 och andra löjtnant 23 september 1813. År 1814 fick han guldmedalj för tapperhet i fält. Han blev 19 november förste löjtnant vid regementet och 28 augusti 1822 kapten i armén. Dillner blev 22 april 1823 kapten och kompanichef. Den 6 juli 1826 blev han major i armén och 22 februari 1834 major i regementet. Dillner avled 1834 på militärbostället i Lassby i Lockne församling.[6]

Dillner blev riddare av Svärdsorden.

Familj redigera

Dillner gifte sig Hedvig Charlotta Lovisa Eek (född 1799). Hon var dotter till översten Johan Fredrik Eek vid Jämtlands fältjägarkår. De fick tillsammans barnen länsmannen Johan August Dillner (1819–1895) i Nätra, brukspatronen Harald Dillner (1821–1891) i Nora, Laura Charlotta Dillner (1825–1863) som var gift med kyrkoherden och kontraktsprosten Per Erik Frisk i Häverö församling och bokhållaren Gustaf Halfdan Dillner (1831–1863) vid Matfors bruk.[6]

Bibliografi redigera

  • 1813 – Fornlemningar. I. I Medelpad, artikel Iduna, fjärde häftet.[7]

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ [a b c] ArkivDigital online, läs online, läst: 18 maj 2023.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b c] Sveriges dödbok 1830–2020, åttonde utgåvan, Sveriges Släktforskarförbund, november 2021, Dillner, Gustaf Erik, läst: 18 maj 2023.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b c] Norrländska slägter : genealogiska och biografiska anteckningar, vol. 1, 1890, s. 87-88, Gustaf Emanuel Dillner, läst: 18 maj 2023.[källa från Wikidata]
  4. ^ Rudolf Hjärne, Götiska förbundet och dess hufvudmän, vol. 1, 1878, s. 110, Björn Järnsida, läs online, läst: 18 maj 2023.[källa från Wikidata]
  5. ^ Bygdén, Leonard; Hasselberg Bertil (1926). Hernösands stifts herdaminne: bidrag till kännedomen om prästerskap och kyrkliga förhållanden till tiden omkring Luleå stifts utbrytning. D. 4. Uppsala: Almqvist & Wiksell. sid. 183. Libris 490181 
  6. ^ [a b] Ahlström, O. C. (1890). Norrländska slägter: genealogiska och biografiska anteckningar. [D.1]. Östersund. sid. 87-88. Libris 1461487 
  7. ^ Fornlemningar i Projekt Runeberg