Wikipedia

Gråfiskare

fågelart

Gråfiskare[2] (Ceryle rudis) är en kungsfiskare som återfinns över ett stort utbredningsområde i Afrika och Asien.[3] Dess svartvita fjäderdräkt, tofs och vana att ryttla över stilla sjöar och floder innan den dyker efter småfisk gör den lätt att känna igen. Hanen har ett dubbelt svart bröstband medan honan har ett, ofta ofullständigt, band. De förekommer ofta i par eller familjegrupper. När de sitter vickar de ofta på huvudet och stjärten.

Gråfiskare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
C. r. leucomelanura, hane
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningPraktfåglar
Coraciiformes
UnderordningKungsfiskare
Alcedines
FamiljKungsfiskare
Alcedinidae
SläkteCeryle
Boie, 1828
ArtGråfiskare
C. rudis
Vetenskapligt namn
§ Ceryle rudis
Auktor(Linné, 1758)

Utbredning och systematik redigera

Systematik redigera

Gråfiskaren tillhör familjen vattenkungsfiskare (Cerylidae) och placeras där i det egna släktet Ceryle. Länge trodde man att gråfiskaren härstammade från en förfader av de amerikanska släktet Chloroceryle som korsat Atlanten för ungefär en miljon år sedan.[4] En senare studie indikerar istället att gråfiskaren och släktet Chloroceryle härstammar från en gemensam art från Gamla världen.[5]

Utbredning redigera

Gråfiskaren är vanlig över stora delar av Afrika söder om Sahara och i södra Asien från Turkiet, över stora delar av Indien, till Indokina och Kina. Den är en stannfågel och endast vissa populationer gör kortare säsongsbundna förflyttningar.[6] I Indien förekommer den främst i låglandsområden och ersätts på högre höjder i Himalaya av tofskungsfiskare (Megaceryle lugubris).[7] Fågeln är en sällsynt gäst i Europa med fynd i Grekland, Italien, Montenegro, Polen och Ukraina.[8]

Underarter redigera

Arten delas upp i fyra underarter:[3]

  • Ceryle rudis rudis – nominatformen förekommer i Afrika söder om Sahara och från Egypten till Iran och Turkiet
  • Ceryle rudis leucomelanurus – förekommer från Kashmir och nordöstra Afghanistan till Indien och Sydostasien, så långt sydost som Laos.
  • Ceryle rudis travancoreensis – förekommer i allra sydvästligaste Indien, från Kap Comorin till norra Kerala.
  • Ceryle rudis insignis – förekommer i östra Kina, i södra Yangtzeflodens dalgång och i Hainan.

Tidigare särskildes även taxonet syriaca som underart och vissa gör det fortfarande.[9] Den bedöms dock ofta idag som en större nordligare variant av nominatformen.[10]

Utseende och läte redigera

Gråfiskaren är som adult ungefär 17 cm lång, har en svartvit fjäderdräkt, med svart ögonmask och vitt ögonbrysstreck. Hanen har dubbla svarta bröstband medan honan har ett, ofta ofullständigt, band. Den har en mindre tofs på huvudet. Underarten travancoreensis är mörkare än nominatformen med mindre mängd vitt och insignis har större näbb.[11][12] Gråfiskaren lockar ofta med skarpa chirruk chirruk-läten.[13] Den är en ljudlig fågel och är lätt att upptäcka.[6]

Ekologi redigera

 
Ryttlande gråfiskare.
 
Planflykt.
 
Fiskande gråfiskare.
Video av gråfiskare som dödar och äter en fisk.

Föda och födosök redigera

Gråfiskaren lever främst av fisk men den tar även kräftdjur och större vattenlevande insekter som exempelvis larver av as trollslända.[14] Den födosöker oftast genom att ryttla över vatten för att upptäcka ett byte och dyker sedan vertikalt med näbben först för att fånga fisken. När den inte födosöker har den en rak snabb flykt och har obsereverats flyga i drygt 50 km/h.[15] I Victoriasjön i Östafrika har den introducerade nilabborren minskat tillgången på ciklider av släktgruppen Haplochromini som tidigare var artens främst föda i området.[16]

De kan svälja byten utan att återvända till en sittplats, och sväljer ofta mindre byten i flykten, varför de kan jaga över stora vatten och flodmynningar som saknar sittpinnar vilket är en förutsättning för andra arter av kungsfiskare. Till skillnad från många andra kungsfiskare är den ganska social och kan bilda grupp när den söker skydd för natten.[17][18] När den sitter nickar den ofta på huvudet upp och ned och reser ibland stjärten och slår med den nedåt.[13]

Häckning redigera

 
Ceryle rudis

Häckningssäsongen pågår från februari till april. Redet placeras i en utgrävd tunnel i vertikala lerbanker cirka 1,5 meter över vattenytan. Botunneln är 1-1,5 meter lång och avslutas i en kammare. Flera fåglar kan häcka i närheten av varandra. Den lägger vanligtvis 3-6 vita ägg.[19] Gråfiskaren kan ibland föda upp sina ungar kooperativt där unga icke-häckande fåglar från tidigare kullar assisterar sina föräldrar eller andra individer.[20] I Indien har studier visat att bon ofta är hemvist för larver, förmodligen Protocalliphora sp.[21] och i vissa området även för iglar.[22] Boöppningen kan ibland fungera som sittplats mellan födosöken.[13]

Gråfiskare och människan redigera

Status och hot redigera

Gråfiskaren uppskattas vara världens tredje vanligaste kungsfiskare och den globala populationen kategoriseras som livskraftig (LC) av IUCN.[6]

Inom forskning redigera

1947 noterade H B Cott att getingar drogs till vissa flådda fåglar men undvek köttet av gråfiskare. Detta ledde till en jämförande studie om olika arters ätlighet och indikerade att fåglar med iögonfallande fjäderdräkt skulle vara mindre välsmakande. Denna slutsats visade sig dock vara felaktig vid senare analys av studiens olika data.[23][24]

Noter redigera

Artikeln baseras på en översättning av engelskspråkiga Wikipedias artikel Pied Kingfisher, läst 2011-11-08

  1. ^ Birdlife International 2012 Ceryle rudis Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 14 mars 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2016) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter Arkiverad 18 oktober 2014 hämtat från the Wayback Machine., läst 2016-11-10
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Fry, CH (1980). ”The origin of Afrotropical kingfishers”. Ibis 122 (1): sid. 57–74. doi:10.1111/j.1474-919X.1980.tb00871.x. 
  5. ^ Moyle, Robert G. (2006). ”A Molecular Phylogeny of Kingfishers (Alcedinidae) With Insights into Early Biogeographic History”. Auk 123 (2): sid. 487–499. doi:10.1642/0004-8038(2006)123[487:AMPOKA]2.0.CO;2. 
  6. ^ [a b c] C H Fry & Kathie Fry, illustartioner: Alan Harris (2000). Kingfishers, Bee-eaters and Rollers. Princeton University Press. ISBN 0691048797 
  7. ^ Hutson, HPW (1931). ”The Birds of Hong Kong. Part 6”. Hong Kong Naturalist 2 (2): sid. 85–89. http://sunzi.lib.hku.hk/hkjo/view/27/2700085.pdf. 
  8. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 139. ISBN 978-84-941892-9-6 
  9. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2017. IOC World Bird List (v 7.3). doi : 10.14344/IOC.ML.7.3.
  10. ^ Kasparek, M (1996). ”On the identity of Ceryle rudis syriaca”. J. Orn. 137: sid. 357–358. doi:10.1007/BF01651075. 
  11. ^ Rasmussen, PC & JC Anderton (2005). Birds of South Asia: The Ripley Guide. Volume 2. Smithsonian Institution & Lynx Edicions. sid. 266–267. 
  12. ^ Peters, JL (1955). Check-list of the Birds of the World. Volume 5. Harvard University Press. sid. 167. http://www.archive.org/stream/checklistofbirds51945pete#page/167/mode/1up 
  13. ^ [a b c] Ali, S. & S.D.Ripley (1983). Handbook of the Birds of India and Pakistan. Volume 4 (2). New Delhi: Oxford University Press. sid. 70-73 
  14. ^ Tjomlid, Steinar A. (1973). ”Food Preferences and Feeding Habits of the Pied Kingfisher Ceryle rudis”. Ornis Scandinavica 4 (2): sid. 145–151. doi:10.2307/3676115. 
  15. ^ Donald,CH (1928). ”The speed of the Indian Pied Kingfisher Ceryle rudis leucomelanura”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. 33 (1): sid. 204–205. 
  16. ^ Wanink, Jan H.; Goudswaard, Kees (P. C.) (1994). ”Effects of Nile perch (Lates niloticus) introduction into Lake Victoria, East Africa, on the diet of Pied Kingfishers (Ceryle rudis)”. Hydrobiologia 279-280 (1): sid. 367–376. doi:10.1007/BF00027868. http://home.kpn.nl/wanin079/wanink1994.pdf. 
  17. ^ Douthwaite, RJ (1982). ”Changes in Pied Kingfisher (Ceryle rudis) Feeding Related to Endosulfan Pollution from Tsetse Fly Control Operations in the Okavango Delta, Botswana”. Journal of Applied Ecology 19 (1): sid. 133–141. doi:10.2307/2402997. 
  18. ^ Sclater, WL (1903). The Birds of South Africa. Volume 3. R H Porter, London. sid. 73–76. http://www.archive.org/stream/birdsofsouthafri03starrich#page/74/mode/2up/search/ceryle 
  19. ^ Hume, AO (1890). The nests and eggs of Indian birds. Volume 3. R H Porter, London. sid. 8–11. http://www.archive.org/stream/nestseggsofindia03humerich#page/8/mode/2up/search/ceryle 
  20. ^ Reyer, Heinz-Ulrich (1984). ”Investment and relatedness: A cost/benefit analysis of breeding and helping in the pied kingfisher (Ceryle rudis)”. Animal Behaviour 32 (4): sid. 1163–1178. doi:10.1016/S0003-3472(84)80233-X. 
  21. ^ McCann,C (1932). ”Nestling of the Indian Pied Kingfisher (Ceryle rudis) attacked by larvae of parasitic fly”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. (4): sid. 897–898. 
  22. ^ Abdulali, Humayun (1939). ”Leeches attacking chicks of the Pied Kingfisher (Ceryle rudis Linn.)”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. 41 (1): sid. 173. 
  23. ^ Cott, H.B. (1947). ”The edibility of birds: illustrated by five years' experiments and observations (1941-1946) on the food preferences of the hornet, cat and man: and considered with special reference to the theories of adaptive coloration”. Proc. Zool. Soc. Lond. 116: sid. 371–524. 
  24. ^ Gotmar, F (1994). ”Are Bright Birds Distasteful? A Re-Analysis of H. B. Cott's Data on the Edibility of Birds”. Journal of Avian Biology 25 (3): sid. 184–197. doi:10.2307/3677074. 

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Gråfiskare&oldid=54541593”