Försvunna kyrkor i Västergötland

ruiner, ödekyrkogårdar och försvunna kyrkor i Västergötland

Försvunna kyrkor i Västergötland handlar om ruiner, ödekyrkogårdar och försvunna kyrkor i Västergötland.

Södra Härene kyrkoruin på 2000-talet.

Bakgrund redigera

Under 1100-talet och i början av 1200-talet byggdes många stenkyrkor i Västergötland.[1] Dessa var till en början ofta små och ofta privatägda så kallade gårdskyrkor.[2] Vid rikare gårdar som t.ex. Ettaks kungsgård kunde en sådan kyrka vara mycket påkostad, men oftast var det mindre enkla kyrkor. Den kanske mest kända av de tidiga stenkyrkorna är den i Varnhem, anlagd under första halvan av 1000-talet och idag kallad Kata gård. Vid denna tid etablerades kristendomen i Sverige, även om det hade varit en process som startat på 900-talet med viss mission redan på 800-talet.[3] Troligtvis byggdes träkyrkor tidigt under 900-talet, ofta kopplat till ett skikt av kristnade stormän. Sannolikt fanns det hundratals träkyrkor i området.[4] Det går att se möjliga platser för de tidiga träkyrkorna genom förekomsten av kristna monument med fornnordisk ornamentik, s.k. "tidigkristna gravmonument". Exempelvis runstenar och gravhällar med kristna kors.[5][6][7] Liljestenar är ett annat fenomen i denna brytningstid. De tidiga stenkyrkorna kunde också ha en militär funktion. Detta utvecklas senare till biskopsborgar som t.ex. den i Husaby.[8] Spåren från träkyrkorna är dock få, då det står en stenkyrka på den plats där den första kyrkan låg och beroende på att trä är ett förgängligt material.[4]

När kyrkan och kristendomen blir mer välförankrad på 1200-tal och 1300-tal överges en del små kyrkor, andra byggs ut. En del större tillkommer. Det hade blivit en överetablering och innan sockensystemet var utvecklat, också kaotiskt organiserat. Sockenbildningen sker senare i skogs och bergstrakter än i mer tättbefolkade områden.[9] Många små socknar kunde med tiden inte försörja en präst. Efter ett påbud från påven 1234 blev det också mer legitimt att överge småkyrkorna.[10] Därtill skall beaktas att maktens centrum förflyttas till Mälardalen och sedermera Stockholm under 1200-talets lopp, varpå Västergötlands roll blir mindre. Ett begynnade centraliserat Sverige börjar formeras. Västergötland går från ett ättestyrt "land" i egen bemärkelse till att bli en provins i kungariket Sverige.

En andra nedgångsperiod för kyrkorna inleds år 1350, det var då pesten kom till Sverige. Åren efter pesten är i stort sett all mänsklig verksamhet i hela Europa satt på sparlåga. Kyrkobyggandet avstannar helt under en tid, vilket kan ses väldigt tydligt i den halva kyrkan i Källunge på Gotland. De ambitiösa planerna på ett nytt långhus blev bara halvfärdigt och står så än idag.[11] Det kom att dröja till en bra bit in på 1400-talet innan kyrkobyggandet kom igång igen och då skedde det inte främst i Västergötland.[12]

En tredje period, då många små medeltida kyrkor överges, inträffar på 1500-talet i och med Gustav Vasas reformation. Gustav Vasa stärkte centralmakten, berövade kyrkan makt, stängde klostren och beskattade församlingarna.[13] Gustav Vasa drev också propaganda mot det katolska prästerskapet och propaganda var en av hans bästa grenar. Vasas intresse var inte religiöst utan enbart ekonomiskt. Han hade en stor skuld till hansastaden Lybeck och kyrkan var rik. Skara stift var det rikaste och drabbades därefter.[14] En lång rad av sockensammanslagningar sker således och många kyrkor överges. Andra kyrkor fick se sitt öde beseglat genom krig med danskarna under Nordiska sjuårskriget 1563 -1570.[15] P.g.a. Gustav Vasa finns mycket lite kyrksilver bevarat. Men i Skara domkyrka finns Adalvardskalken och en rekonstruktion av den s.k. Sunekalken utställda. Originalen är bevarade, Sunekalken dock i fragment.[16] Jälaskrinet och relikskrinet från Eriksberg är ytterligare två undantag från just Västergötland.

En fjärde period, då de medeltida kyrkorna försvinner, inträffar under 1700-tal och 1800-tal, med början i slutet av 1600-talet, när många församlingar bygger om sina kyrkor.[17] Många medeltida kyrkor ansågs då för små och för nedgångna. En del rivs, församlingar slås ihop i en ny stor kyrka och ännu fler kyrkor byggs om och ut. Runt 100 medeltida kyrkor bara i Västergötland försvinner i denna våg och ersätts av större ljusa kyrkor, ofta byggda på samma plats som föregående kyrka (se nedan). Esaias Tegnér (1782 - 1846) var en av de som var drivande i denna process. I de flesta fall finns få spår kvar av den gamla kyrkan, men ofta användes sten och annat material för bygget av den nya kyrkan.

Exempel på fortfarande stående små medeltida kyrkor i Västergötland kan bl.a. ses i Suntak och Hedared. Ruiner finns det många. Exempel på arkitektoniskt väl bevarade 1100-tals kyrkor i Västergötland som har kvar sin grundplan, är bl.a. Eriksbergs gamla, Skälvum, Kinne-Vedum och Strö-Kålland, samt ett trettiotal till.[18] Eriksberg och Strö har dessutom medeltida kalkmålningar.[19] De tre mest berömda stående medeltida kyrkorna i Västergötland är troligen Varnhem, Husaby och Forshem. Varnhem är också ett exempel på en ruin av ett kloster, något som delas med Gudhem. Ofta är det enda som finns kvar av den försvunna medeltida kyrkan den gamla dopfunten och därför har dessa rönt stort intresse, inte minst konsthistoriskt. Landsantikvarien Sven Axel Hallbäck gjorde en närmast komplett inventering av det materialet.[20]

Lämningar i form av kyrkplatser och kyrkoruiner är skyddade enligt kulturminneslagen.[21]

Bilder redigera

Lista över medeltida kyrkor i Västergötland som inte längre finns redigera

 
Dopfunten från Bolum (Falköping) med motiven "Syndafallet" nedtill och "Drake" upptill. Detta konstverk saknar kyrka och finns idag på Statens historiska museum i Stockholm.[22]

Här presenteras ett urval av ruiner och försvunna kyrkor.

 
Rester av Dala gamla kyrka strax innan den revs. Här syns Ribbingska gravkoret.

Källor redigera

  • Dahlberg, Markus & Franzén, Kristina, red. Sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria. Riksantikvarieämbetet, 2008.
  • Dahlberg, Markus, red. Västergötland, landskapets kyrkor. Riksantikvarieämbetet, 2002.
  • Dahlberg, Markus. Skaratraktens kyrkor under äldre medeltid. Skaraborgs länsmuseum, 1998.
  • Gullbrandsson, Robin. Tusenårigt arv, Skara stifts kyrkor. Skara stiftshistoriska sällskap, Skara 2008.
  • Hansson, Martin. Medeltida borgar, maktens hus i Norden. Historiska media, 2011.
  • Harrison, Dick red. Sveriges Historia 600 – 1350. Norstedts, 2009.
  • Harrison, Dick och Eriksson, Bo red. Sveriges Historia 1350 – 1600, Norstedts, 2010.
  • Harrison, Dick. Birger – jarlen som byggde riket, Populärhistoria, 20 januari 2010.
  • Lindqvist, Herman. Historien om Sverige, del 2. Gustav Vasa och hans söner och döttrar. Norstedts, 1993.
  • Öhnell, Ida. Gravmonumentet i Hällstad, ett visuellt skådespel från 1100-talet. Göteborgs Universitet, 2012.

Noter redigera

  1. ^ Gullbrandsson, Robin (2008). ”Medeltida kyrkor”. Tusenårigt arv, Skara stifts kyrkor. Skara stiftshistoriska sällskap. sid. 23 
  2. ^ Bonnier, Ann Catherine (2008). ”Sockenkyrkorna under medeltiden”. i Dahlberg, Markus & Franzén, Kristina. Sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria. Riksantikvarieämbetet. sid. 134 
  3. ^ Dick, Harrison (2009). Sveriges historia 600 - 1350. Norstedts. sid. 135-145 
  4. ^ [a b] Lagerlöf, Erland (1985). Medeltida Träkyrkor del2. Sveriges Kyrkor, konsthistoriskt inventarium.. Riksantikvarieämbetet. sid. 9-12 
  5. ^ Bonnier, Ann Catherine (2008). Sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria. sid. 129-130 
  6. ^ Gullbrandsson, Robin (2008). Tusenårigt arv, Skara stifts kyrkor. sid. 23 
  7. ^ Öhnell, Ida (2012). Gravmonumentet i Hällstad, ett visuellt skådespel från 1100-talet. Göteborgs Universitet. sid. 10 
  8. ^ Hansson, Martin (2011). ”Borgen och kyrkan”. Medeltida borgar, maktens hus i Norden. Historiska media. sid. 151-173 
  9. ^ Bonnier (2008). Sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria. sid. 129-130 
  10. ^ Gullbrandsson (2008). Tusenårigt arv, Skara stifts kyrkor. sid. 23 
  11. ^ Harrison, Dick (2010). ”Katastrofen”. Sveriges historia 1350-1600. Norstedts. sid. 15-46 
  12. ^ Bonnier (2008). Sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria. sid. 153 
  13. ^ Harrison (2010). Sveriges historia 1350-1600. sid. 294 
  14. ^ Lindqvist, Herrman (1993). Historien om Sverige, del 2. Gustav Vasa och hans söner och döttrar. Norstedts. sid. 157-173 
  15. ^ Harrison (2010). Sveriges historia 1350-1600. sid. 352-357 
  16. ^ Källström, Olle (1939). Medeltida kyrksilver från Sverige och Finland förlorat genom Gustav Vasas konfiskationer: 
  17. ^ Lindahl, Göran (2008). Dahlberg och Franzén. red. Sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria. Riksantikvarieämbetet. sid. 18 
  18. ^ Bonnier (2008). Sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria. sid. 170-172 
  19. ^ ”Medeltidens bildvärld”. Statens historiska museum. https://medeltidbild.historiska.se/medeltidbild/default.asp. Läst 25 november 2023. 
  20. ^ Hallbäck, Sven Axel (1971). Medeltida dopfuntar i Skaraborg 
  21. ^ Dahlberg, Markus (2008). Sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria. sid. 28 
  22. ^ ”Medeltidens bildvärld”. Statens historiska museum. https://medeltidbild.historiska.se/medeltidbild/visa/foremal.asp?objektid=950517F6#. Läst 25 november 2023.