Erytrit är ett kristallvattenhaltigt koboltarsenat. Det kallas även erytrin eller koboltblomma.[5][6] Erytrit är ett mindre betydelsefullt malmmineral som bildas genom vittring av sulfider som innehåller kobolt som till exempel koboltglans.

Erytrit
Erytritkristall
KategoriMineral
GruppVivianit[1]
Strunz klassificering8.CE.40
Kemisk formelCo3(AsO4)2·8H2O
Färgrosalila, karmosinröd, rosa
KristallstrukturMonoklina
SpaltningPerfekt efter {010} dåligt efter {100} och {102}[2]
BrottTäljbart, böjligt i tunna lameller
Hårdhet (Mohs)1½–2½
GlansDiamantartad till pärlemorglans
Ljusbrytningnα=1,626–1,629
nβ=1,662–1,663
nγ=1,699–1,701
Dubbelbrytningδ=0,073[3]
Optisk karaktärTvåaxligt positiv men kan vara tvåaxligt negativt[4]
Dispersionr>v
StreckfärgBlekrosa
Densitet3,1
Referenser[5][6]

Etymologi redigera

Mineralets namn kommer från gammalgrekiskans έρυθρος (erythros), som betyder röd.

Egenskaper redigera

Mineralet är genomsynligt till genomskinligt. Ofta bildar det ett beslag medan välutbildade kristaller är sällsynta. Det bildar en komplett serie med nikelmineralet annabergit och även en serie med magnesiummineralet hörnesit.

Förekomst redigera

Erytrit förekommer på många ställen men sällan i betydande mängd,[4] Man kan hitta erytrit vid Atlasbergen i Marocko.[5] I Sverige förekommer erytrit vid en del koboltfyndigheter såsom Los i Hälsingland, Gladhammargruvan i Småland, Tunabergs gruva i Södermanland och i Västmanland i Bastnäsfältet vid brott nr 186.[7]

Källor redigera

  1. ^ https://snl.no/erythrin
  2. ^ https://www.mindat.org/min-1407.html
  3. ^ http://webmineral.com/data/Erythrite.shtml#.YGizBlQzYdU
  4. ^ [a b] http://www.handbookofmineralogy.org/pdfs/erythrite.pdf
  5. ^ [a b c] Price, Monica; Walsh, Kevin (2005). Bergarter och mineral. Bonniers Naturguider. Översatt av Erik Jonsson. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 91(7). ISBN 91-0-010458-2  Originalets titel: Rocks and Minerals (Doring Kindersley Ltd).
  6. ^ [a b] - från Nationalencyklopedin på nätet - http://www.ne.se - läst datum: 5dec 2013
  7. ^ L-H Hedin, M Jansson 2007, Mineral i Sverige, ISBN 978-91-88528-58-2 sid 136