Dihydromorfin, (3,6-dihydroxi-17-metyl-4,5-epoximorfinan), summaformel C17H21NO3, är en halvsyntetisk opioid strukturellt relaterad till och härledd från morfin. 7,8-dubbelbindningen i morfin reduceras till en enkelbindning för att få dihydromorfin.[1]

Dihydromorfin
Strukturformel
Molekylmodell
Systematiskt namn3,6-dihydroxy-(5α,6α)-4,5-epoxy-17-metylmorfinan
Kemisk formelC17H21NO3
Molmassa287,359 g/mol
CAS-nummer509-60-4
SMILESO[C@@H]4[C@@H]5Oc1c2c(ccc1O)C[C@H]
3N(CC[C@]25[C@H]3CC4)C
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Dihydromorfin är ett måttligt starkt smärtstillande medel och används kliniskt vid behandling av smärta och är också en aktiv metabolit av det smärtstillande opioidläkemedlet dihydrokodein.[2][3][4] Dihydromorfin förekommer ibland i spårmängder i analyser av opium, liksom dihydrokodein, dihydrotebain, tetrahydrotebain etc. Processen för tillverkning av dihydromorfin från morfin för farmaceutiskt bruk utvecklades i Tyskland i slutet av 1800-talet, med syntesen publicerad 1900 och läkemedlet introducerades kliniskt som Paramorfan kort därefter. En högavkastningssyntes från tetrahydrotebain utvecklades senare.[5]

Medicinsk användning redigera

Dihydromorfin används för hantering av måttlig till svår smärta som den som förekommer vid cancer. Det är dock mindre effektivt vid behandling av neuropatisk smärta och anses i allmänhet vara olämpligt och ineffektivt för psykologisk smärta.[2][6]

Dihydromorfin, ofta märkt med isotopentritium i form av [3H] -dihydromorfin, används i vetenskaplig forskning för att studera bindning av opioidreceptorerna i nervsystemet.[7][8]

Dihydromorfin är något starkare än morfin som smärtstillande medel med liknande biverkningsprofil. Den relativa styrkan hos dihydromorfin är cirka 1,2 gånger morfin. Som jämförelse är den relativa styrkan av dihydrokodein cirka 1,2 till 1,75 gånger den för kodein.[9]

Farmakologi redigera

Dihydromorfin fungerar som en agonist vid μ-opioid (mu) med ett ki-värde på 2,5 nM jämfört med 4,9 nM morfin,δ-opioid(delta) med ett ki-värde på 137 nM jämfört med 273 nM morfin och κ-opioid(kappa) med ett ki-värde på 223 nM jämfört med 227 nM morfin. Dihydromorfin är därför något mer Mu-selektivt än morfin.[2][3] Agonist för μ-opioid- och δ-opioidreceptorerna är till stor del orsak till de kliniska effekterna av opioider som dihydromorfin med den μ agonismen som ger mer analgesi än δ.[10][11]

Säkerhet redigera

Substansen är narkotikaklassad och ingår i förteckningen N I i 1961 års allmänna narkotikakonvention, samt i förteckning II i Sverige.[12]

Se även redigera

Morfin Nikodikodein Nikokodein Acetyldihydrokodein

Referenser redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Dihydromorphine, 27 maj 2022.

Noter redigera

  1. ^ Rama Rao Nadendla. Principles Of Organic Medicinal Chemistry pp. 215
  2. ^ [a b c] DrugBank: Dihydromorphine (DB01565)
  3. ^ [a b] Dihydromorphine - PubChem
  4. ^ Susanne Ammon; Ute Hofmann; Ernst-Ulrich Griese; Nadja Gugeler; Gerd Mikus (1999). ”Pharmacokinetics of dihydrocodeine and its active metabolite after single and multiple oral dosing”. British Journal of Clinical Pharmacology 48 (3): sid. 317–322. doi:10.1046/j.1365-2125.1999.00042.x. PMID 10510141. 
  5. ^ ”Dihydromorphine | Thin Layer Chromatography | Chemistry”. https://www.scribd.com/doc/55812020/dihydromorphine. 
  6. ^ Dureja. Handbook Of Pain Management pp. 67
  7. ^ ”3H-dihydromorphine binding sites in subcellular fractions of rat striatum.”. Pol J Pharmacol Pharm 34 (1–3): sid. 73–78. 1982. PMID 6300816. 
  8. ^ ”Elevation of naloxone-sensitive 3H-dihydromorphine binding in hippocampal formation of genetically epilepsy-prone rats.”. Life Sci. 43 (3): sid. 239–246. 1988. doi:10.1016/0024-3205(88)90313-x. PMID 2840539. 
  9. ^ Rama Rao Nedendla. Principles Of Organic Medicinal Chemistry pp. 216
  10. ^ ”Opioid receptor heteromers in analgesia.”. Expert Rev Mol Med 14 (9): sid. e9. 2012. doi:10.1017/erm.2012.5. PMID 22490239. 
  11. ^ ”Agonist-specific regulation of the delta-opioid receptor”. Life Sci. 76 (6): sid. 599–612. 2004. doi:10.1016/j.lfs.2004.07.020. PMID 15567186. 
  12. ^ ”Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 1997:12) om förteckningar över narkotika, konsoliderad version t.o.m. LVFS 2010:1”. Arkiverad från originalet den 29 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120629234352/http://www.lakemedelsverket.se/upload/lvfs/konsoliderade/LVFS_1997_12_konsoliderad_tom_2010_1.pdf. Läst 12 augusti 2010. 

Externa länkar redigera