Sjunde koalitionskriget
Del av Napoleonkrigen
Battle of Waterloo 1815.PNG
Slaget vid Waterloo av William Sadler II.
Ägde rum 20 mars–8 juli 1815
Plats Frankrike och Nederländerna
Resultat Koalitionsseger
Stridande
Frankrike Franska kejsardömet Förenade kungariket Storbritannien och Irland Storbritannien
Kungariket Förenade Nederländerna Nederländerna
Kungariket Hannover Kungariket Hannover
Hertigdömet Nassau
Hertigdömet Braunschweig-Lüneburg
Kungariket Preussen Preussen
Befälhavare och ledare
Frankrike Napoleon Bonaparte
Frankrike Michel Ney
Frankrike Nicolas Jean-de-Dieu Soult
Frankrike Emmanuel de Grouchy
Frankrike Louis Nicolas Davout
Frankrike Jean Maximilien Lamarque
Frankrike Jean Rapp
Frankrike Louis Gabriel Suchet
Frankrike Claude Jacques Lecourbe
Frankrike Guillaume Brune
Frankrike Bertrand Clauzel
Frankrike Charles Matthieu Isidore Decaen
Storbritannien Hertigen av Wellington
Kungariket Preussen Gebhard Leberecht von Blücher
Styrka
280 000[1] 800 000–1 000 000[1]

De hundra dagarna (franska: Les cent jours) eller Sjunde koalitionskriget kallas perioden mellan den 20 mars och 28 juni 1815, från dagen då Napoleon Bonaparte återvände till Paris från landsförvisningen på ön Elba i Medelhavet och återtog regeringsmakten, till datumet för restaurationen av kung Ludvig XVIII.

BakgrundRedigera

Napoleon steg i land i Golfe-JuanFranska rivieran den 1 mars 1815 och begav sig med sin lilla styrka mot Grenoble över bergen, för att undvika att stöta ihop med regeringstrogna trupper i Rhône-dalen. Denna väg benämns numera Route Napoleon.

Redan den 13 mars förklarades Napoleon fredlös av Wienkongressen, och den 25 mars undertecknade de fyra stormakterna ett förbundsfördrag enligt vilket var och en lovade att utrusta 150 000 man och inte lägga ned vapnen förrän den gemensamme fienden oskadliggjorts. De övriga staterna biträdde förbundet, och därmed hade i praktiken hela det övriga Europa förklarat krig mot Napoleon.[2]

KrigetRedigera

Det så kallade sjunde koalitionskriget fördes mellan Frankrike på ena sidan, och en koalition mellan Storbritannien, Ryssland, Österrike, Preussen och Sverige på den andra.[3] Sveriges roll i detta krig tycks dock bara ha varit nominell.

Den franske krigsministern Davout lyckades snabbt få ihop en truppstyrka där linjetrupperna den 1 juni uppgick till 284 000 man och reserven till 222 000. Kärnan utgjordes av nordarmén, som räknade 123 000 man under befäl av Napoleon själv.[2] Mot den franske kejsaren gick dock två härar som vardera nästan var lika stark som hans egen. I nordvästra Belgien stod den obesegrade lord Wellington med engelsmän, tyskar, holländare och belgier, medan sydöstra Belgien skyddades av en preussisk här under Blücher med Gneisenau som generalstabschef.[2]

På morgonen den 15 juni överskred Napoleon oväntat den belgiska gränsen, kastade tillbaka framskjutna preussiska avdelningar, intog Charleroi utan nämnvärt motstånd, ryckte fram mot preussarnas huvudstyrka, som höll på att koncentrera sig, och slog den i en drabbning vid Ligny den 16 juni. Wellington höll vid Quatre Bras fast en fransk mindre styrka som skulle angripa preussarna i flanken. Gneisenau marscherade mot Wavre, förföljd av den franske marskalken Emmanuel Grouchy med 33 000 man.[4]

Nu vände sig Napoleon mot Wellington för att bereda honom samma öde som Blücher. Den engelske befälhavaren intog dock i rätt tid en god ställning vid Mont-Saint-Jean, där han spärrade vägen till Brüssel.[4] Slaget vid Waterloo här den 18 juni 1815 blev krigets avgörande slag. Fyra dagar senare tvingades Napoleon till en andra abdikation samt ny landsförvisning, denna gång till ön Sankta Helena i Atlanten, där han dog den 5 maj 1821.

Kriget avslutades med Parisfreden, där Frankrike förlorade de territorier man vunnit under krigen 1790–1792, och därmed reducerades till gränserna man hade haft före 1790. Dessutom ålades man ett krigsskadestånd och en ockupation under högst fem år.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b] Chandler, David (1966) (på engelska). The Campaigns of Napoleon. New York: Macmillan. sid. 1015 
  2. ^ [a b c] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”646 (Världshistoria / Nya tiden 1650-1815)”. runeberg.org. http://runeberg.org/vrldhist/5/0668.html. Läst 6 mars 2022. 
  3. ^ Nationalencyklopedin band 11, sidan 140
  4. ^ [a b] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”647 (Världshistoria / Nya tiden 1650-1815)”. runeberg.org. http://runeberg.org/vrldhist/5/0669.html. Läst 6 mars 2022.