Öppna huvudmenyn

Christer Alfred Kihlman, född 14 juni 1930 i Helsingfors, Finland, är en finlandssvensk författare och litteraturkritiker.

Christer Kihlman
Christer Kihlman omkring 1960
Christer Kihlman omkring 1960
Född14 juni 1930 (89 år)
Helsingfors, Finland
YrkeFörfattare, litteraturkritiker
NationalitetFinlandssvensk
SpråkSvenska
Verksam1951

Innehåll

BiografiRedigera

Christer Kihlman är son till Bertel Kihlman, sonson till Lorenzo Kihlman (1861–1949) och sonsonson till Alfred Kihlman. Han debuterade 1951 som lyriker, men övergick 1960 till prosa med den uppmärksammade romanen Se upp Salige!, som utspelar sig i den fiktiva småstaden Lexå (ett lätt maskerat Borgå, där han bodde då), fylld av instängdhet och provinsialism. Med Den blå modern inledde han en serie om spända familjeförhållanden och människosjälens avgrunder, som kulminerade i de prisade romanerna Dyre prins och Gerdt Bladhs undergång. Kihlman introducerade en högst personlig och samtidigt universell "bekännelseprosa" i den finlandssvenska litteraturen med boken Människan som skalv, 1971.

Christer Kihlmans produktion har sedan slutet av 1980-talet varit mycket sporadisk på grund av ihärdig skrivkramp, men sedan 2000 har han återigen börjat delta i samhällsdebatten med sporadiska tidningsartiklar och enstaka föredrag. Från 1993 till 2017 var han och hustrun Selinda Kihlman bosatta i Diktarhemmet i Borgå, som varit en hedersbostad för finlandssvenska författare sedan 1921.[1]

Hans böcker har översatts till finska, danska, engelska, estniska, norska, ryska, tjeckiska och tyska.

Vid sidan av sitt författarskap har Christer Kihlman under vissa perioder arbetat som bibliotekarie och journalist. Han var chefredaktör för tidskriften Arena 1951–1954, litteraturkritiker på Nya Pressen 1952–1960, och har skrivit artiklar och kolumner i Helsingin Sanomat, Dagens Nyheter och Ny Tid.

Han innehade titeln konstnärsprofessor åren 1975–1980, och hans författarskap har belönats med bl.a. Litteraturfrämjandets stora romanpris 1972, finländska Statens litteraturpris 1976, Tack för boken-medaljen 1976, Svenska litteratursällskapets pris år 1976 och 1983, Svenska Akademiens Finlandspris 1976, Längmanska kulturfondens pris 1986, Tollanderska priset 1988 och Artium Cultori–priset 2000. — År 2017 donerade Kihlman sitt arkiv till Svenska Litteratursällskapet i Finland där det blir tillgängligt för forskning.[2]

BibliografiRedigera

  • 1951Rummen vid havet (diktsamling)
  • 1953Munkmonolog (diktsamling)
  • 1960Se upp Salige!
  • 1963Den blå modern
  • 1965Madeleine
  • 1969Inblandningar, utmaningar (artikelsamling)
  • 1971Människan som skalv (självbiografisk)
  • 1975Dyre prins
  • 1980Alla mina söner
  • 1982Livsdrömmen rena
  • 1983De nakna och de saliga (tillsammans med Henrik Tikkanen)
  • 1986På drift i förlustens landskap
  • 1987Gerdt Bladhs undergång
  • 2000Svaret är nej!
  • 2000Om hopplöshetens möjligheter (tillsammans med Mårten Westö)

Priser och utmärkelserRedigera

KällorRedigera

  1. ^ Ingström, Pia (22 juni 2017). ”Idyll, pinorum, hedersbostad”. Hufvudstadsbladet: s. 38–41. http://www.hbl.fi/artikel/idyll-pinorum-hedersbostad/. 
  2. ^ ”Kihlmans arkiv till Svenska litteratursällskapet”. Hufvudstadsbladet: s. 43. 22 juni 2017. 
  3. ^ ”Suomen Leijonan Pro Finlandia -mitalin saajat 1945–2015”. Ritarikuntien kanslia. http://www.ritarikunnat.fi/index.php/fi/ritarikunnat/rekisterit/173-suomen-leijonan-pro-finlandia-mitalin-saajat-1945-2015. Läst 19 maj 2016. 

Externa länkarRedigera