Borsilikatglas

typ av temperaturtåligt glas

Borsilikatglas, mycket ofta ses även den svengelska skrivningen borosilikatglas (en riktigare svensk benämning hade dock varit boratsilikatglas[1]), är ett glas som förutom kiseldioxid även innehåller dibortrioxid (vanligen 12-13 %), vilka tillsammans bildar ett boratsilikatskelett[2]. Glaset har väldigt låg temperaturutvidgningskoefficient (3,3⋅10−6 K−1 - ungefär en tredjedel av kalk-sodaglas, det vill säga "vanligt hushålls-/fönsterglas") och tåler därför uppvärmning utan att spricka. Det används därför ofta till laboratorieutrustning, kaffebryggare och dylikt. Vidare är borsilikatglas mycket syraresistent och angrips i stort sett bara av vätefluorid och koncentrerad fosforsyra (samt starka baser).

Laboratorieflaska av "Duran"-glas, tillverkad av Schott.

Borsilikatglas har ett brytningsindex på 1,51 till 1,54 och, särskilt typen BK7 (som har ett Abbetal på 64,17[3] och således är ett kronglas med låg kromatisk aberration), används även för optik som teleskop och mikroskop.

Med en något lägre halt av borat (5-9 %) används borsilikatglas i glasull och glasfiber (för att öka viskositeten så att glasfiberdragning möjliggörs).[4]

Det första borsilikatglaset, Jenaer Glas (sedan 1943 under produktnamnet Duran[5]), tillverkades av den tyske glastillverkaren Otto Schott från Jena i slutet av 1800-talet.

Olika typer marknadsförs under ett stort antal olika namn: Först och främst Duran och Pyrex (först tillverkat av Corning 1915), men även Borosil, Simax, Supertek, Suprax, etcetera.

ReferenserRedigera

  1. ^ Gunnar Hägg, Allmän och oorganisk kemi, sjätte upplagan (1973), sid. 582. ISBN 9120037066.
  2. ^ Hägg, op.cit. sid 604.
  3. ^ Crown Glasses på RP-Photonics.
  4. ^ Industrimineral, Statens offentliga utredningar, 1977:75, sid. 217 (221/490).
  5. ^ Duran på Deutsches Patent- und Markenamt.

Se ävenRedigera