Borgward RS är en sportvagn, tillverkad av den tyska biltillverkaren Borgward mellan 1952 och 1958.

Borgward RS
Fritz Jüttner på Nürburgring 1981.
Grundinformation
MärkeBorgward
Tillverkning12 st, 1952-1958
Även kalladBorgward Hansa 1500 RS
Drivlina
Motor4-cyl radmotor
DrivningBakhjulsdrift

Bakgrund redigera

Efter att ha köpt upp flera nordtyska biltillverkare under 1930-talet började Carl F.W. Borgward bygga bilar under eget namn strax före andra världskrigets början. Under kriget förstördes åttio procent av företagets fabriksanläggningar i Bremen men återuppbyggnaden gick anmärkningsvärt snabbt och redan 1948 introducerades Borgward Hansa 1500, den första tyska efterkrigsbilen. Med Hansa-modellen som grund påbörjades en satsning på motorsport men resurserna var knappa och arbetet utfördes näst intill på hobbybasis.[1]

Utveckling redigera

Den första tävlingsbilen baserad på Hansa-modellen byggdes inte av Borgward själva utan av August Momberger, som på trettiotalet arbetat med silverpilarna från Auto-Union, och hans konstruktionsbyrå INKA (Ingenieur-Konstruktions-Arbeitsgemeinschaft). Borgward-INKA slog flera hastighetsrekord på den franska Montlhéry-banan 1950. Carl Borgward, som imponerades av insatsen, köpte konstruktionen och betalade för hela utvecklingsarbetet.[2] Han överlät sedan vidareutvecklingen av INKA-bilen på en liten grupp entusiastiska Borgward-medarbetare, för deltagande i sportvagnsracingens 1,5-litersklass.

Borgwards motorkonstruktör Karl Ludwig Brandt lyckades locka ut högre toppeffekter ur motorn än konkurrenterna, främst Porsche och Veritas, bland annat genom att förse den med bränsleinsprutning. Däremot hämmades Borgwarden av ett alltför tungt chassi och sämre väghållning än motståndarna. Borgward saknade tillgång till en vindtunnel och utformningen av karossen testades fram på Autobahn. 1954 tog Brandt fram en för tiden mycket avancerad motor, baserad på det kortslagiga motorblocket från den nya Isabellan. Topplocket fick dubbla överliggande kamaxlar och fyra ventiler per cylinder, dubbeltändning och direktinsprutning.

Borgwards tävlingsbil blev aldrig särskilt framgångsrik och i slutet av 1958 avvecklades satsningen. Den avancerade motorn levde dock vidare som drivkälla för formel 2-bilar. Det privata formel 1-stallet British Racing Partnership körde även formel 1 under säsongen 1959 med en Borgward-motor.

Tekniska data redigera

Tekniska data RS '52 RS '58
Motor:  Frontmonterad 4-cylindrig radmotor
Cylindervolym 1498 cm³ 1488 cm³
Max effekt:  90 hk 165 hk vid 7 500 v/min
Ventilstyrning:  2 stötstångsmanövrerade
ventiler per cylinder
Dubbla överliggande kamaxlar,
4 ventiler per cylinder
Förgasare Dubbla förgasare Direktinsprutning
Växellåda 4-växlad manuell 5-växlad manuell
Hjulupphängning fram:  Dubbla tvärlänkar, skruvfjädrar
Hjulupphängning bak:  Pendelaxel, tvärställd bladfjäder De Dion-axel, skruvfjädrar
Bromsar Hydrauliska trumbromsar
Chassi Rörram av stål
Torrvikt Ca 650 kg
Toppfart:  225 km/h 250 km/h

Tävlingsresultat redigera

 
Borgward Hansa 1500 Coupé deltog i Le Mans 24-timmars 1953.

Borgwards framgångar begränsades till nationella tävlingar. Fabriksföraren Hans Hugo Hartmann tog en klasseger i Avusrennen 1952. 1953 ledde han länge 1,5-literklassen i Carrera Panamericana men körde sönder bilen på sista sträckan och diskvalificerades efter att ha missat stopptiden med sju sekunder. Händelsen väckte dock ganska mycket uppmärksamhet för märket Borgward. Även i Le Mans 24-timmars samma år grinade oturen Borgward i ansiktet. Fabriken hade anmält tre bilar med coupékaross till tävlingen. En av dessa kom aldrig till start och de två andra tvingades bryta, den sista så sent som en halvtimme före målgång. Karl-Günther Bechem vann Eifelrennen 1954 och 1957 blev Hans Herrmann EM-tvåa i backe.[3]

Till säsongen 1958, som skulle visa sig bli Borgwards sista, kom Joakim Bonnier till fabriksstallet. Han blev bäste Borgward-förare i back-EM, med en andraplacering efter en vinst vid tävlingen i Freiburg im Breisgau. Bonnier hade även en tuff kamp med Jean Behra i en Porsche i sportvagnsracet på Nürburgring i samband med Tysklands Grand Prix. Behra vann till slut med bara några tiondels sekunders marginal.[4]

Källor redigera

Referenser redigera

Externa länkar redigera