Bondenamn

Bondenamn, på danska och norska bondenavn, är i nordisk personnamnsforskning en beteckning på personnamn som traditionellt har använts i bondebefolkningen. Vanligen avses namn i källor från 1500‑talet fram till bondesamhällets upplösning på 1800‑talet. När medeltidens knappa källmaterial tillåter, används bondenamn även om medeltida namn. Bondenamn har nordiskt ursprung eller är inlånade genom kyrkan, från lågtyska, eller i ett fåtal fall inlånade från andra delar av Nordeuropa. Fonologiskt sett har bondenamn en karakteristisk nedslipad form: de är oftast enstaviga eller tvåstaviga lättuttalade ord, som Ola, Gunnel, Per, Elin.

Sjur Røthe, där förnamnet är ett gammalt bondenamn vars litterära form är Sigurd.

Definition och terminologi

Termen bondenamn/bondenavn togs i bruk i nordisk namnforskning under 1900‑talet, men har ingen tydligare definition än ”navn som traditionelt har været udbredt i bondebefolkningen”, vilket lämnar frågan öppen vad som är ”traditionellt”. Betydelsen av bondenamn får därför utläsas av hur namnforskare använt termen. Av litteraturen framgår att forskare i praktiken med ”bondenamn” avser de namn som tagits i bruk bland nordiska bönder under forntiden eller senast under medeltiden, och i många fall förändrats i uttalet under århundradenas lopp. Namn som började användas senare, som Amanda och Oskar, behandlas inte som bondenamn av forskare, även om sådana namn vann insteg när bondesamhället fortfarande var ganska ålderdomligt. Ett annat kriterium är att forskare med bondenamn menar sådana namn som socialt ansågs vara typiska för bondebefolkningen; en tidig användning av ”bondenamn” är Theodor Hjelmqvists Förnamn och familjenamn med sekundär användning i nysvenskan: onomatologiska bidrag, vari Hjelmqvist anger Jerker, Jeppe, Måns och Mickel som nordiska bondenamn därför att de i litteratur (som romaner och teaterpjäser) ansetts bondska.

En annan term myntad av norska namnforskare är tradisjonsnavn/tradisjonsnamn, ett ord som i bruket helt motsvarar bondenamn.

Indelning

Bondenamn är manliga eller kvinnliga, och de kan indelas i dels ursprungliga nordiska namn, dels inlånade namn. Inlånade namn indelas ofta i kyrkliga och tyska; namn som inkommit med kyrkan eller med tyska köpmän och hantverkare är de största namngrupperna som användes i bondeklassen, förutom de nordiska namnen som funnits i Sverige sedan fornnordisk eller urnordisk tid. I Sverige är profana lånenamn en alternativ benämning på icke‑kyrkliga lånenamn. Profana lånenamn är mer korrekt än ”tyska” eftersom de icke‑kyrkliga lånenamnen inte var enbart tyska; det förekom sedan medeltiden även danska, engelska och några slaviska lånenamn i Sverige.

Som nordiska namn inom bondenamnen räknas enbart sådana namn som varit i obruten användning sedan forntiden och därför fått en organiskt utvecklad form med avseende på språkljuden. Nordiska namn som tagits i bruk genom nordiska namnrenässansen räknas inte till bondenamnen.

Den alternativa terminologin lanserad av norska forskare har begrepp som motsvarar de svenska:

• bondennamn motsvaras av tradisjonsnavn/tradisjonsnamn
• nordiska namn motsvaras av arvenavn/arvenamn, som definieras som ”gamle nordiske personnavn som har vært brukt i den aktuelle språkkulturen, uavbrutt i uminnelige tider, alltså en avgrensning på linje med det etymologer kaller arveord”
• kyrkliga och profana lånenamn motsvaras av lånenavn/lånenamn

Källor till bondenamn

I runinskrifter och i medeltida handlingar finns brottstycken av ett material som knapphändigt belyser allmogens namnskick. Från och med landskapshandlingarna (omkring 1539–1620) har vi ett rikare material, som ger besked om allmogens namn i hela Sverige. I landskapshandlingarna nämns sällan kvinnor. I kyrkobokföringen från 1600‑talet och framåt finns ett fullständigare material för kvinnonamn. Från slutet av 1800‑talet in på 1900‑talet gjordes folkmåluppteckningar som gav upplysningar om det folkliga uttalet av namn.

Namnformer

Dialektuppteckningarna visar att i talspråket fanns namnformer, som klart avvek från skriftformerna. Det väl utforskade namnet Olof har i nysvensk tid stavats Oluf eller Olof (stundom Oloff, Oluff), men dialektformer har varit Ulåv, Ola, och – med ursprunglig nominativändelse – Olar, Olär. Bondenamnens talspråksformer har inte alltid dolts av skriftspråkstraditionen, utan har ibland skrivits ner av samhällets skrivkunniga officiella representanter; det folkliga Ola utan ‑f blev en skriven form. En reducerad form som Imber (av Ingeborg) har återfunnits i kyrkobokföringen, när prästen inte har velat eller kunnat förbinda folkets namnform med det historiska och kyrkliga Ingeborg.

Reducering

Bondenamnens former har reducerats och förenklats, ofta ner till enstavighet. Den ljudmässiga förenklingen har skett i både inlånade kyrkliga namn och nordiska namn. Till exempel har de kyrkliga namnen Petrus och Benediktus omformats till de levande namnen Per och Bengt, och kontraktionerna skedde redan på medeltiden. Ett exempel på ett nordiskt namn som reducerats är fornsvenska *Gudhfridh, som sannolikt är ursprunget till senare skrivna och dialektala former som Gyrdher, Gyrdh, Giorder, Giurder, Gjohl, Gjöl, Gjur och Jurd (formerna på ‑l har uttalats med tjockt l, som utvecklades ur rd(h)).

I modern tid

Bland bondenamnen finns dels namn som kontinuerligt använts till nutid i sin talspråksform, dels namn som indirekt fortlevt i ändrad form, och dels namn som blivit ovanliga eller dött ut.

Kontinuerlig användning av en minoritet av namn

Flera bondenamn som Elin (av Helena), Truls (av Torgils) och Hans (av Johannes), som hade sina korta former redan på 1500‑talet, är fortfarande vanliga förnamn.

I stort sett är dock förändring eller försvinnande vanligare i bondenamnsbeståndet än kontinuitet till nutiden. Skriftens namnformer har fått allt större roll för de från medeltiden nedärvda namnen. Under de senaste århundradena har det skett en namndöd. Vissa förenklade namnformer kan ha ansetts bondska;^{[förklaring behövs]} bygdernas geografiska isolering har brutits, och äldre namnformer kan ha synts fula eller säregna.

Indirekt fortlevnad

Vissa bondenamn har fortlevt indirekt. Genom den nordiska namnrenässansen uppstod på 1800‑talet en situation där ett gammalt fornnordiskt namn hade två slags former: dels en bondsk form (med varianter) som varit i kontinuerligt bruk sedan medeltiden (och i talspråket förenklats); dels litterära former av samma fornnordiska namn. Vidar Haslum har betecknat de två produkterna av detta slags klyvning av ett och samma fornnordiska namn arvenavn (arvnamn) respektive renessansenavn (renässansnamn).

Ett exempel är att det fornnordiska Sigurðʀ dels utvecklats till ett reducerat bondenamn (”arvenavn” med Haslums terminologi) med former som Sjur, Sjurd och Sjul, dels till ett litterärt ”renässansnamn”, Sigurd, av Roland Otterbjörk betecknat som ”götiskt”. Vid sidan av att allmogen utan avbrott använde de enstaviga arvnamnsformerna, införde adelspersoner från 1808 renässansnamnsformen, stavad och uttalad Sigurd. Idag fortlever namnet i Sverige nästan enbart i sin litterära form, Sigurd. Med skrivkunnighet och språknormering har föräldrar vid namngivningen ersatt bondenamnsformer (arvnamnsformer) med renässansformer i tal och skrift: Rangel fortlever indirekt som Ragnhild, Sjurd som Sigurd och så vidare.

Ett annat slags indirekt kontinuitet kanske finns för det ovannämnda medeltida *Gudhfridh, Det namnet finns inte som renässansnamn (det skulle i så fall ha varit Gudfrid), och det lever knappt i någon reducerad variant. Enda indikationen på namnets nutida direkta kontinuitet som bondenamn i Sverige är att en starkt reducerad bondenamnsform Gjord inte är helt död; tre män hette Gjord år 2022. En ohotad indirekt kontinuitet finns däremot troligen, som består i att det bibliska Joel möjligen har avlöst bondenamnet i trakter där det uttalades Gjol (Jol) med tjockt l.

Försvunna namn

Slutligen finns bondenamn som blivit ovanliga eller dött ut. Det i Götaland och Skåne tidigare spridda namnet Sjunne bars 2020 av 20 personer som tilltalsnamn, och de hade en medelålder på 76,5 år. Namnet Håmund (reducerad form Håmman) är i dag (2022) okänt som personnamn, och finns indirekt bevarat som urspåring (etymologiskt felaktig omtydning) i ortnmanet Hovmantorp (egentligen Håmmantorp).

Listor över bondenamn

Överblick över bondenamnsbeståndet kan endast nås endast genom läsning av listor över namnen i skilda landsändar i äldre tid. Här meddelas namnlistor från 1500-talets sydligaste och nordligaste svenska landskap, Småland och de bottniska landskapen. Stavningen har i vissa fall moderniserats för att framhäva namnformerna i stället för tidens stavning. Märk dock att utljudande ‑f (Olof, Alf) i äldre tid oftast uttalades som ‑v. Namn som i standardsvenska slutar på ‑d, som Ingrid, hade varierande stavning på slutljudet (‑th, ‑dh med mera) vilket tyder på bevarat läspljud eller bortfall.

Inom parentes anges ibland vilket namn det är fråga om, när 1500‑talets namnform kan antagas vara obekant för nutida läsare. Namnvarianter som delar etymologiskt ursprung åtskiljs medelst snedstreck; ofta är en kortare variant närmare tidens och ortens uttal, och en längre är skriftspråklig.

Östsmåländska bondenamn från 1500‑talet

Ivar Modéer fann i landskapshandlingar från 1530–1560 följande namn i nuvarande Kalmar län och vissa angränsande orter i Småland och Öland.

Kyrkliga mansnamn: Abram; Anders; Balt(a)zar; Benkt/Bent; Blasius; Dan; Davidh; Egidius; Phil(i)pus; Görios, Grels (Gregorius); Hans; Isak; Jakob; Joan (Johan); Jordan/Joda/Jodda; Kasper; Klauos (Klas); Klemet; Christiern/Christer; Christoffer; Larens (Lars); Markus; Marten/Morten; Matz; Mickel; Moses; Måns; Nils; Per; Påvel; Rasmus/Rasmos; Sal(o)mon; Sander (Alexander); Söverin (Sören); Seffred (Sigfrid); Silvast (Sylvester); Simon; Staffan; Teus (Mattheus); Tomos (Tomas); Urbanus; Vincent; Örjan/Jörien/Jöran.

Hypokorismer av kyrkliga mansnamn: Bene (till Benkt, ytterst Benediktus); Jeppe, Jesse Jösse (till Jens, Jöns, ytterst Johannes) ; Jodde (till Jordan); Jödde (till Jo(h)an); Marte (okänt ursprung); Masse, Matte (till Mattheus); Nisse (till Nils, ytterst Nikolaus); Palle, Pelle (till Per, ytterst Petrus); Pete (troligen till Peter).

Tyska profana lånenamn för män: Albrikt (Albrekt); Arind (Arnold); Bertil; Evort/Ävert (Evert); Engelbrekt; Hartvick; Hening; Henrick/Hinrick/Hendrick/Hindrick; Herman; Hillebrand (Hildebrand); Kort (Kurt, av Konrad); Tideman; Vadge (Vadger); Villam (Vilhelm);

Hypokorismer på -eke -eka av tyska profana lånenamn för män: Gereke; Gödika; Henicke; Lydeka; Tidika.

Kyrkliga kvinnonamn: Anna; Barabro; Bella (Isabella); Bencta; Birgitta/Birita/Britta; Sissilia (Cecilia); Elin (av Helena); Elsa; Gertrud/Giartrud/Giatrud; Grette (av Margareta); Karin; Kirstin; Lusci (Lucia, ibland skrivet Lusse); Margritt, Marieth; Pernilla; Valborg.

Bland de småländska bondenamnen från 1500‑talet finns anmärkningsvärt många nordiska namn.

Nordiska kvinnonamn: Ingeborg; Ramborg (av Ragnborg); Ramfred (av Ragnfrid); Holfredh (av Holmfrid); Ingredh (Ingrid); Segred; Gyrid/Gyrith (av Gudfrid); Ingegerd; Botil/Botild (nu Bodil); Brönild (av Brynhild); Gunnild/Gunnil (av Gunnhild); Ragnild, Ragnil (av Ragnhild); Helga; Inga; Signa (ombildning av Signe)

Nordiska sammansatta mansnamn: Gunnar/Gunner; Ingvar; Ivar; Öiar/Öyer/Yiar (Öjer); Åbiörn; Anbiörn (av Arnbjörn); Assbiörn (Åsbjörn); Kätilbiörn; Sigbiörn/Sibbiörn/Sebiörn; Störbiörn (Styrbjörn); Torbiörn; Vibiörn; Esbiörn; Enbiörn (Ärnbjörn); Habord (Hagbard); Abrande (Åbrand); Ödbrand; Holmger/Holnger/Holger/Hollinger/Homger; Holing/Håling (ombildning av Hol(m)ger); Störye (Styr-ger); Sverke; Esge/Eske (Äsger); Ödge/Ödger/Ödgör; Berge/Byrge/Birge/Birger (nu Börje – Birger är troligen en arkaiserande skriftspråksform i detta fall); Tore/Ture; Törgels/Törils/Töris/Tyrils/Truls/Truelss/Trugels/Tryls/Tryelss (av Tyrgisl); Ernelss/Ernis/Ernes/Ärnäs (av Ärngisl); Ödgissel/Ödels; Asgut, (fornnordiska As‑gautr); Trudh (fornnordiska Thor‑gautr); Algot (fornnordisk Alv-gautr); Storker; Törkel/Torkel; Eskil; Håkon/Håken; Näskong; Offra; Ärlend/Erland; Eloff/Eluff/Eleff (troligen uttalat Elov/Elu/Elev); Erlef; Oloff (troligen uttalat Olov) /Oluff/Olaff/Olar/Ola; Christman/Chrisman; Botmar; Ingemar; Gudmar; Remar; Ödmar/Ömar/Ödmer/Emar; Hermod/Hermo; Åsmunder; Germund; Gudmund/Gudmun/Gumund; Gunmund; Ingemund; Simund; Vämund/Vemend; Signut/Signuter, (fornnordiska Sighniutr); Botolff; Bröniolff/Brönolver; Ingolff; Erik/Erk; Göstaff/Giöstaff/Gustaff; Frösten; Gusten; Harsten; Holmsten/Holsten; Härsten; Torsten/Törsten; Östen; Gottorm (av Gudhþormber); Gertorn/Giertorn; Sigtorn; Anund; Harald/Haral; Ingevald/Ingeval; Ingel, Ingeld/Ingeller/Ingill/Ingiell; Ravald/Ravild/Raval/Ragel (Ragnvald); Ingvar/Ivar/Iver; Sivordh/Sevord (av Sighvardh); Bovaster/Boast; Gervast/Gelvast; Kilvast; Sevaster (av Sighvaster); Sevid (av Sighvidh); Thörvast/Thorvast; Ödvast; Arvid/Arved; Botvid; Bråvedh; Hevidh; Christved; Likvid; Lindvedher; Ranvid/Ravidt (Ragn-vidh); Sevid/Seveder (Sighvidh); Öved; Hewidh; Giordh/Giordher; Tord; Rolver; Tolver; Önder (Övinder).

Nordiska icke sammansatta namn: Hedhin/Heden/Heding; Hemming; Kättil; Sköringer; Svening/Sväning; Broder; Fadher/Alff (troligen uttalat Alv); Biörn; Boo; Brudder; Dagher (Dag med nominativändelse); Karl; Knut; Kul; Keng/Teng (av Thiägn); Sten; Stigher/Steger; Sven.

Nordiska namn med n‑stamsböjning (mestadels hypokorismer): Abbe; Åke; Åse; Åsle; Bonde; Bose; Bugge; Folke; Frende; Gille; Gise; Gisle; Gumme; Gunne; Helge; Holme; Hulte; Hegge; Inge; Kåre; Kelle; Lage; Lunde; Mante; Obbe/Ubbe; Odde/Udde; Olle; Otte; Sibbe; Sigge; Sune Sone; Tielve (Tjälve); Tove/Tuve; Thule; Tyke; Unne; Vaste; Äbbe; Tolle/Tölle; Brönie (av Bröniolv); Bue/Gove ( av namn på Gudh‑); Hoke (av Håkan); Hompe (av Holmsten); Höbbe (av Holmbjörn?); Oxle; Svente (Sven); Tigge; Torle; Byri (av Börge/Birger); Tyri; Ure.

Bottniska bondenamn

Bengt Audén har undersökt namnen i de bottniska landskapen (skattelängder från Västerbotten 1543 och Österbotten 1548).

Västerbotten 1543

I fallande ordning efter antal bärare var följande mansnamn levande i Västerbotten 1543.

De sju vanligaste var Anders; Erich; Jon/Jöns; Larrens; Nills; Olaf och Per; dessa namn bars i de flesta socknar av 73–88 procent av männen. Bortsett från de nordiska Erich och Olaf dominerade alltså de kyrkliga lånenamnen namnskicket.

De andra belagda namnen var Hans; Hindrich; Håkon; Jåper (Jakob med nominativändelse); Michel; Morten; Swen; Tomas; Östen; Anund; Clemet; Mats; Mågs (Måns?); Önde (av Öjvind); Claus; Gres (av Greger); Herman; Biörn; Germund; Jören; Pål; Kristiern; Gulle (hypokorism av Gudlek); Gudlev); Sibiörn; Benckt; Bertil; Fåle; Ingewal; Silwast (av Sylvester); Giord; Ingel; Isaach; Karl; Kettil; Marcus; Siffreth; Staffan; Ture; Vialm; Bryniolf; Erland; Heming; Holger; Raffwal (Raval, av Ragvald); Rasmus; Simon; Vibbe (av Vibiörn); Une; Abraham; Arved; Augustenus; Berhardus; Elaf; Enevast; Gere; Gudmund; Gudzorm; Helige; Ivar; Inne; Kelbiörn; Knuth; Storbiörn; Torbiörn; Torkil; Åswith; Alf; Axel; Birje (form av Börje); Blasius; Bål (Bård); Dag; Daniel; Esbiörn; Finvith; Frandz; Frövith; Halvvald; Herse; Håbål; Hök; Ingemar; Jesper; Joachim; Könich; Rikvith; Sjurd; Spjelle; Sten; Tidich; Tol; Torvast; Truls; Vinik; Övast (Ödvast).

Österbotten

De sju vanligaste mansnamnen i fallande ordning efter antal bärare i Österbotten 1548 var Oluf; Jon/Jöns, Lasse, Per, Henric, Anders, Nils; dessa namn bars i många socknar av 60–80 procent av männen. Bortsett från det nordiska Oluf (och det profana tyska lånenamnet Henric) dominerade alltså de kyrkliga lånenamnen namnskicket.

Övriga namn i Österbotten, som inte redan nämnts i den västerbottniska listan, var Mons; Eskil; Philpus; Tord; Christoffer; Abram; Folke; Gunnar; Töris; Ambrosius; Kelve (Tjälve); Åsmund; Bissilla; David; Dionisius; Engil; Erling; Jeranimus; Josep; Kerei (?); Lodvick; Lucas; Stein (med fornnordisk diftong); Tadeus; Wessi; Vicentius; Vinich; Urbanus; Åke.

Kvinnonamn

I Västerbotten (1543) och Österbotten (1548) fann Bengt Audén följande kvinnonamn i fallande ordning efter antal bärare:

Margit/Maret; Kirstin; Biritta ; Karin; Elin; Anna; Ingebor/Ingeborg; Barbro; Luci; Cisel; Gunill; Malin; Sigrith; Gertrud/Gertred; Gudelik (Gullög); Ing(e)rid; Helga; Rådgerd; Ablun; Agata; Anastia; Dorde. Gunborg; Kela (Kellög?); Ursula;

I dessa landskap bar 81 procent av kvinnorna kyrkliga namn vid denna tid.

De nordiska namnens frekvens

I det östsmåländska materialet fann Ivar Modér anmärkningsvärt många nordiska namn, men det betyder inte att det flesta hade namn med nordiskt ursprung i Sverige på 1500‑talet. Materialet från de bottniska landskapen indikerar att ett mindretal bar nordiska namn, eftersom flera kyrkliga namn var mycket vanliga. I Västerbotten hade 10,4 procent nordiska namn 1543 och i Österbotten 4,4 procent 1548. (Den finskspråkiga befolkningen i Österbotten och även i Västerbotten drar ner procentandelen.)

Ingwar Fredriksson har undersökt de nordiska mansnamnens frekvens i norra Sverige‑Finland. Tabellen nedan anger procentandelen bärare som hade ett nordiskt namn.

Nordiska mansnamn i norra Sverige‑Finland
Landskap	Procentandel
Hälsingland (södra) 1583	8,7
Hälsingland (norra) 1583	9,0
Jämtland (västra) 1571	23,5
Jämtland (östra) 1571	22,1
Medelpad 1583	11,0
Ångermanland (södra) 1583	10,2
Ångermanland (norra och inre) 1583	19,1
Tavastland 1571	6,7
Savolax 1571	2,0

Den nordiska namnen hade alltså ett kraftcentrum i Jämtland och delar av Ångermanland; detta namnkonservativa område sträckte sig in i södra Västerbotten.

Patronymika i Västerbotten (1543) innehöll oftare nordiska namn än dopnamnen, vilket tyder på en nedgång på 1500‑talet; fadern hade oftare ett nordiskt namn än sonen. Några nordiska namn vid den tiden vilka blott är belagda i patronymika är Biur och Åsvit (Åsved).