För det heraldiska begreppet, se Beväring (heraldik).
Finländska beväringar svär faneden.

Beväring är en beteckning för värnpliktigt manskap inom det militära. Ordet är enligt en uppgift inlånat från tyskans Bewehrung,[1] ett ord som betyder "beväpning", enligt en annan uppgift kommer ordet från fornnordiska väring som betyder edsvuren[2] (se även Väringagardet).

FinlandRedigera

I Finland kallas de värnpliktiga beväringar under den tid de utför sin beväringstjänst (första tjänstgöring). Efter denna kallas de värnpliktiga reservister.[3]

SverigeRedigera

I Sverige var beväringen, som infördes 1813, en del av militären bestående av yngre värnpliktiga som kunde kallas in i en beredskapssituation. Utöver beväringen kunde även landstormen kallas in. Som officiell term inom den svenska militären avskaffades ordet 1941, även om det ibland fortfarande används i dagligt tal om värnpliktigt manskap.[4][1] Under åren 1813–1869 fanns i universitetsstäderna Uppsala och Lund även en särskild studentbeväring.[5]

KällorRedigera

  1. ^ [a b] Nationalencyklopedin, band 2 Asb-Bis, Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs 1990, uppslagsordet beväring (1)
  2. ^ fil. dr. Mats G. Larsson (1997). Vikingar i österled. Stockholm: Atlantis. Libris länk. ISBN 91-7486-411-4 
  3. ^ Värnpliktslag 28.12.2007/1438.
  4. ^ Beväring i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905)
  5. ^ "National- och studentbeväring" Arkiverad 5 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. från Terra Scaniæ (2007)